OCH VIDARE OM...

Termometern i solfånget vid köksfönstret visar 32 grader. Vi har meddelat hundarna att promenad idag strider mot djurskyddslagen. Gamlan, sovande i sin svalkegrop på husets nordsida, köpte argumentet med lättnad; valpen tvekade länge, men varje avkrävd trask på grusvägen slutade strax  i flämtande återbud. Hon fick kanske sitt lystmäte med ett långt spår i damm och hetta i går. Så nu sover även hon.
Jag rensar ogräs och gör nya försök att få ihop innehållet i Brukshundens artikel om utställningar och avel. Kanske är jag också värmedavdödad, men det är inte helt lätt att få ihop innehållet. Något ger mig samma känsla som en rabatt där det ena sticker fram om vartannat med det andra. Snärjmåra och ärenpris  hitan och ditan.  Man inte riktigt vet var man ska börja.

Men jag tror att jag börjar så här! Hundsport vs hästsport.

Har ni sett en flock snabba hästar  tillsammans i en hage? Det brukar inte vara svårt att se vilka som är varmblodiga travare. Jämfört med jämnstora kapplöpningsgaloppörer har travarna lite högre manke och lite mer sluttande ländrygg.

Från första början har hundsportens folk bestått av två grupper. Om de hade sysslat med travsport, hade hästavel gått till så här. Det ena gänget  tar reda på vilka hästar som låter sig köras in, selar på och låter hästarna springa ikapp. Hästen som springer fortast får havre för prispengarna.
Den andra gruppen ställer upp hästarna på stallbacken och skrittar dem i kort grimskaft förbi en enväldig, mycket mycket kunnig person. Sedan  ger de lagerkrans och prissumma till den som domarn förklarar måste vara snabbast.
Så nu frågar jag er, kära läsare:  vilken grupp  har de avgrundsdjupt sluttande länderna? De mest sanslöst uppstickande mankkonturerna? 
Hästarna som behöver springa för brödfödan eller de som  utses till Elitloppsvinnare utan att springa alls?
Om hästsport hade skötts som hundsport, då hade kuskarna stått  med mössan i hand på stallbacken och lyssnat på sagan om hur vidunderligt fort puckelmankarna skulle kunna springa... om de någon gång fick försöka.

Ärligt talat begriper jag inte hur ni inom hundvärlden har kunnat gå på det här så länge. Eller, jo:  just därför att det har pågått så länge. Det har pågått sedan den första rasstandarden sattes på papper och blev en tävlingsplan som talade om vad man plockade poäng på. Det skedde sent i hundtypernas historia.
De som hade vallhundar dessförinnan tycks ha klarat sig bra utan rasstandard. Kanske beroende på att ord på papper aldrig har behövt runda några får.
Då är det fritt fram att påstå att frånvaro av stop har med vallningsförmåga att göra.

Och om man vänder på saken: ingen rasstandard har någonsin skyddat en hundras från anatomisk katastrof. Witness the Basset...och se på schäfern!
Ankan Edoff missar en sak. Om det finns normalbyggda, arbetsdugliga, rörliga och smidiga schäfrar idag, så är det inget man kan tacka rasens standard för. Rasens standard låter sig nämligen opartiskt och fördomsfritt lånas av vilken som  av de två grupperna.  Att det fortfarande finns arbetsduglig, rörlig schäfer beror enbart på att det har funnits tillräckligt många människor som har behövt arbetsduglig,  rörlig schäfer!
Utställningsdomarna har inte tillfört ett skvatt där.
Men de har  tagit bort mycket. 

Bodil Carlsson