I sisådär tjugo år har jag vägrat gå på utställningar, så somliga bakgrundsinsikter tappades bort under resans gång. Till exempel vaknade jag lugn i vissheten om att nr 213 måste vara i stort sett sista entrén på hela dagen och att det därmed borde finnas gott om tid att borsta till hunden, sedan man släntrat in sådär lagom till lunch. Ett ilbudskap från lokala klubben meddelade något helt annat: 213 betyder att man går in som nr 13 i ring 2, allt skulle dra igång ganska strax och "Om jag var som du, skulle jag se till att vara på plats omgående!"
Typ.
Nu var valpen till all lycka inte oförberedd. Sitt första bad fick hon av ösregnet den novemberkväll, då hon först kom till oss. Därefter har snöfall och vårregn gjort sitt för pälsvården. En ovanligt het dag för inte så länge sedan fick hon förresten också en halv hink svalt regnvatten ur tunnan vid knuten hälld över sig, så välvårdad var hon redan. Valppälstovorna bakom öronen avlägsnades nu snabbt med sax. Ett par särskilt illvilliga och olämpligt placerade fästingar gick sin välförtjänta död till mötes. Ur minnets gömmor rycktes fram ett snörtunt, tjugosju år gammalt sheltiekoppel, som legat hoprullat så länge att det inte vill återgå till rakt. Vattenflaskan, den heliga, tankades full med det kallaste kalla. Klart! Med gruset sprutande om däcken drog vi mot Hjo brukshundsklubb. Snälla grannen återupplivade sina färdigheter som f d yrkeschaffis för att vi skulle hinna.
Vi hann. Vi hann definitivt upptäcka att vi hade glömt en del. Som att tandvisning ingår, så valpen tandvisningsdebuterade... under avvärjande åtbörder. Parasollet var inte medtaget som skydd mot blodstänk från domarhänder. Det var inte ens mitt parasoll. Jag lovar. Jag är inget utställningsproffs.
Denna ättling till skyddshundar bet inte domaren. Hon nöjde sig med förebrående blickar - Hörrudu, är du inte liiiite påflugen nu? -
och inte heller fälldes domaren av kopplet. Däremot var det nära ögat för hunden, som ni ser. Domaren fann att valpen hade trång och smal underkäke, varom min hädangångna vinterjacka också kan vittna. Hur den arma jackan skulle ha sett ut, om en stark och bred underkäke hade kommit för att hämta mig till bevakningstjänst mot anfallande rådjur vid tomtgränsen, det vågar man ju inte ens tänka på.
Jaha, och så sprang vi lite! När valpen upptäckte att det inte alls rörde sig om fritt följ med plötsliga sittanden gick det någorlunda. Barnspring i närheten drog upp tempot i travet. Hon hade då hade tillräckliga vinklar och tillräcklig steglängd, fast hon var något ostabil i öronen.
Så ut klev vi igen, med en påse hundgodis, ett papper med svårtydda omdömen att begrunda
och en rosett.
Hederspris, har jag läst mig till, betyder för en gammal hund "särskilt välbevarad". För en ung hund betyder det "särskilt lovande" och möjligen hänger rosetten ihop med att det inte fanns någon annan ung hund i rasen på plats den dagen. I vilket fall hade vi riktigt roligt, hela familjen. Mycket hund, mycket folk, trivsamt småprat med båda sorterna. Justa hundklubbsfrallor att dela på i skuggan nersköljda med kaffe för oss och kallvatten för dogsen. Mera hundprat med fikagrannarna. Inga trimbord. Inga upphissade huvuden. Inga rädda hundar som drogs in i ringen. Ingen som tog sig själv på våldsamt stort allvar. En hundägare frågade klentroget, om det verkligen kunde stämma, det hon hade hört - att colliefolk sätter tyngder i öronen på sina hundar? Vissa lögner förlåter Vår Herre, så jag blånekade. Varför sätta en fläck på en bra dag?
Man kan ju inte vara emot utställningar, om det är så här det är.
* * *
Nu är det inte alltid så. Även jag har därför ett par hederspris att dela ut. Det första går till en av DogWorlds skribenter, Simon Parsons, för följande inlägg den 18 juni 2014. Parsons tar till pennan i den uppblossande storpolitiska konflikten mellan USA och England om hur en vinnande sheltie skall vara beskaffad och han gör det med statsmannalik balans, så att inga motsättningar skall inflammeras ytterligare. Det är å ena sidan hit och å andra sidan dit och långt blir det också, för det är viktiga saker han dryftar. Vem som vinner störst och mest och hur de lyckades nå dithän!
Yes, I have a lot of sympathy for the Sheltie people who are understandably concerned to retain what they feel is their traditional look. Yet my instinct always tells me that the biggest danger is to have a closed mind and to be convinced that other lines, other kennels and other countries have nothing to offer.
Take Rough Collies, a not unrelated breed where again there has not been much sharing of blood across the Atlantic for a good many years. Yet look what has been achieved by those kennels which have done a bit of research and have dared to combine their lines with an outcross from across the sea.
The Brooklynson kennel brought in a dog from Brazil and has had amazing results from his direct progeny and now from dogs closely line-bred to him (min fettning). Now the equally progressive Ingledenes have made use of an American bitch and come up in the first generation with the handsome dog who is their latest champion.
No I’m not trying to say that every attempt to use lines from a different country where the breed has gone in a somewhat different direction is automatically going to be successful. Nor that breeders should feel pressured into going down any route they would prefer not to.
All I do ask is that breeders look at other breeders’ efforts and plans with an open mind, with respect and without prejudice. Okay, you might not want to use those lines yourself, but no one is forcing you to. In the end the success of any breeding plan can be judged only by its results. The proof of the pudding is in the eating!
Parsons drar alltså en parallell till den "icke obesläktade" långhårscollien. Brittisk collie hade för några år sedan ett kullgenomsnitt på cirka 3,5 valpar och en beräknad effektiv population på 33 - trettiotre - individer. Vad ska ni som uppfödare göra i detta läge? Visa lite mod, säger Parsons! Var lite progressiva! Släktskapsavla på den som vinner utställningar även om den är utländsk!
Hederspriset för bäst bevarad stupiditet överräckes härmed till Simon Parsons. Konkurrens finns, men detta vinner. Vad tror ni? Har den mannen någonsin varit på en utställning där folk mest hade roligt? Har han sparat ett foto på en trasig jacka som minne av busiga valpdagar att ta fram en gång när livet och håret är lika gråa?
Och vem är det egentligen han tänker sig skall äta den där puddingen?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar