HUVUDLÖST

Rasstandarden för belgiska vallhundar upplyser oss gravallvarligt om att hos en belgisk vallhund måste bröstkorgen nå till armbågarna. Ankan Edoffs artikel i Brukshunden refererar till den och en kontroll av gällande rasstandard bekräftar: belgiska vallhundar måste ha en bröstkorg, som når armbågarna.
Sug på den formeln en stund!

Rasparaden fick mig att minnas den meningen. Ett par saker som inträffar tätt inpå varandra, ni vet hur det kan vara - det plingar till i huvudet och man ser något annat än det man såg sekunden innan.
Upp på scenen klev två kvinnor med fyra hundar. Hundarna var lite olika i mankhöjd och klart olika i färg och teckning. En av dem kom jag ihåg. Förra sommaren ordnade brukshundsklubben agilityuppvisning mitt i den lilla parken mellan korvkiosken och ICA, när jag råkade komma förbi med mina collies. Där fanns ett antal agilityhundar på plats - några shelties, en mellanstor blandras, en tollare, en golden. Några sniffade efter varandra och andra drog i sig dofterna från korvkiosken. Några skällde. Och så fanns en rätt stor, rätt kvadratisk hund med ganska kraftigt huvud och rakt igenom mörkt gråblå, halvlång päls. En aussie? En ovanlig beardie? Eller hälften av varje? Ägaren var i full färd med att sätta upp hinder. Hennes hund var den enda som var okopplad. Den höll ögonen på sin matte och negligerade resten av världen. Den väntade på att få börja jobba.
Följande konversation utspann sig. Orden inom parentes uttalades aldrig, men de  framgick av tonfallet.
Jag, försynt: -Förlåt, är din hund en aussie?
Kvinnan, tvärt: Nej, det är en border collie (dumskalle!)
Jag, ännu mer försynt: Ähum, det där väl är en ovanlig färg? Vad kallar ni den? Blue merle, kanske...?
Kvinnan, ännu tvärare: Har jag ingen aning om (åsna!)
Jag, två decimeter lång: Och ni tävlar agility, alltså?
Kvinnan: Nä, vi vallar. Det här gör vi på skoj. Han tycker det är kul. Och han får ha vilken färg han vill, bara han fungerar (idiot!)

Nu stod den gråblå på scen med tre andra. En stor svart, med upprättstående öron och smalt, collieartat huvud, tänk groenendal med halvlång päls och vit bringa; två mindre svartvita med bredare skalle, tippade öron och tydligt stop. Presentatören, som hade serverat kortfattade standardsammanfattningar till  de andra raserna, sa:
-Ja, alltså, dom är ju inte så lika varandra, dom här...
Den ena kvinnan: Dom är lika i hur dom jobbar! Sen får dom se ut hur dom vill!
Presentatören: Är det det som gör dom till så bra vallhundar?
Den andra kvinnan: JUST DET!
Publiken var förtjust. Alla vet vad en border collie gör.
Där stod jag och stirrade på hundarna på scenen. Visst, de var sinsemellan olika, och den mörka merlen stack ut med sin färg, men inte behövde man titta särskilt länge för att se att alla fyra var samma sorts hund. De var variationer på samma tema.

Strax därefter inträffade en annan sak. En smäcker tik med fina rörelser väntade med sin ägare på att få gå uppför trappan och kliva in på scenen. Henne hade jag lagt märke till förut,  för hon rörde sig  lätt och såg glad ut, men jag var inte hundra på rasen. Så jag frågade. Och nu gick konversationen så här.
Jag: Vacker hund! Så lätt i kroppen!
Ägaren, ursäktande: Ja, alltså, jag vet, hon är ju väldigt lätt i typen för att vara  rottis!*
Jag: Å, en rottweiler!  Hon är ung, väl?
Ägaren, djupt skuldmedveten: Nä, hon är tre år. Alltså, hon är ju för lätt...
Jag, terapeutisk&;tröstande:  Bra för lederna! Hon kommer att hålla länge! Titta hur fint hon rör sig!
Och så gick jag därifrån. Och undrade: hur har vi blivit så infångade i utställningstraditionens idébygge att vi automatiskt börjar be kompletta främlingar om ursäkt för att våra hundar är normalvarianter?

Varför säger en  duktig hundmänniska  i SBK:s tidning att huvudformen på en hund inte får "stå i strid med tänkt funktion"? Huvudets utseende spelar ju ingen roll, om funktionen bara är tänkt. Hunden kan  i så fall lika gärna vara huvudlös! Har vi verkligen inget bättre att läxa upp tävlingsnissarnas hundmissbruk med än  formler från ett parallellt universum, där man fixade fram raser genom att tänka vinklar och gångarter och sedan tvinga in en bra hund i schemat?
Det luktar damm av en hel del standards.  Ibland luktar det grönköping.

Medan jag gick, tittade jag mig omkring. Den irländska varghundens bröstkorg nådde hennes armbågar. Chihuahuans också, och taxens, och riesenschnauzerns. Varenda medlem av arten hund visade sig vara utrustad med en nedre bröstkorgslinje, som var höll sig påfallande nära armbågarna. När jag såg efter, var det likadant med de nordsvenska hästarna. Det vart plötsligt svårt att räkna ut hur fyrbenta däggdjur annars skulle vara funtade.
Om FCI hade stadfäst en standard för kanotister, skulle det stå där att  roddares axlar absolut måste vara anslutna till deras överarmar?
 

Bodil Carlsson

* Så vitt jag vet deltog ingen rottis i rasparaden i år. Den verkliga hunden var av annan SBK-ras, fortfarande ovanlig här.