Stadsparken i Hjo, nationaldagen 2014. Folktron vill ha det till att själva stadsnamnet ska läsas som begynnelsebokstäverna i "Hic jacet otium", Här vilar lugnet, och det stämmer för det mesta. Fast inte igår och inte här. Alldeles utanför bilden finns en skylt där det står HÅLLPLATS FÖR HÄSTBUSS och pappsäcken bakom oss är, tja, hästbussens tankstation. Fullproppad med nyslaget gräs.
Femtio meter längre bort såg det ut så här. På bild är den milda kören, som sjöng sommarsångerna. De kamouflageklädda med flaggor var möjligen på plats för att hedra sin blåsorkester, som drog på rätt bra efter kommunalrådets tal. Kommunalrådet var ovanligt rakt på sak för att vara kommunalråd och ovanligt bra för att vara moderat. Sverige, sa hon, har varit ett bra land - låt oss se till att det fortsätter så! Alla människor har samma värde!
Hon fick rungande applåder. Inte av mig och inte av alla de andra, som höll i hundkoppel, vi hade förhinder. Men när den uniformerade orkestern spelade Du gamla, du fria reste sig ett par hundra personer från bänkarna framför scenen och sjöng med och några hundra till runtom stannade och sträckte upp sig. Vi med koppel i händerna sjöng också. Det gjorde vi rätt i. Hundarna som vi höll i har haft bättre och tryggare liv än de syriska flyktingbarnen som också var där.
Hästbussen stannade, passagerarna hoppade av in i väntande föräldrafamnar och nya hjälptes upp.
Tillfällen måste fångas, så: - vi tränade, medan vi väntade. Sitta lugnt, närmare och närmare hästarna. Ungefär samma träning får killen i randig tröja på kuskbocken. Han var stadsbo och snickare i Syrien. Han har lärt känna mannen som äger hästarna, och det är garanterat första gången i hans liv han är så nära två stora nordsvenskar, men han tog det bra. Han såg bara lite blek ut en stund.
Valpen har aldrig heller varit så nära inpå så stora hästar, men hon var inte blek, bara lugn och intresserad. Ligga kvar - suddig bild, men skärpta hundar framför springande barn.
Hästbussen avgick för nästa tur. Först i skritt och sedan i trav med skumpande vagn, flaket fyllt av högljutt glada barn och matte joggade efter med valpen. I bakgrunden går kören loss med en rockig låt. Valpen hade nog gärna velat komma ikapp de där stora, intressanta djuren; hon sprang med sträckt koppel, hög svans och koncentrerad blick. Folkvimlet och ljuden störde henne inte.
Men vi hade lite annat att göra.
Det fanns en vargman att ta kontakt med. Försiktigt i början, för detta var ju något riktigt avvikande... men det betedde sig som en människa, det luktade som en människa och det talade med en människas röst. Alltså, resonerade valpen, var detta en människa... väl? Så hon närmade sig, sakta viftande med svansen, och la till sist sin kind på hans axel. Väldiga vargtassar av tyg strök henne över bogarna. Valpen var tillfreds. Människa dold i monsterkostym identifierad och godkänd! Ingen åtgärd!
Vi strosade vidare.
Vi hittade en bunt ungar studsande och hojtande i ett gungande luftslott. Vi gick runt och undersökte den brummande, skakande kompressorn. Valpen hälsade på barn. Vi tränade stanna kvar. Liten flicka kommer fram och hälsar snällt men bakvänt på valpen, som tar det med ro.
Och sen var det dags! Varje år anordnar lokala brukshundsklubben en rasparad. Bruksraserna går först av alla uppför trappan och ut på scenen. Varje ras får en presentation i högtalarna och avtackas med en applåd.
Vi var tre collies och - som presentatören påpekade - var det en av varje tillåten färg. Säkert sa hon något om collien som gammal bruksras och vacker, men jag hörde inte riktigt på. Jag hade fullt upp med att få mina två att göra något annat än att sitta plats med ryggen mot publiken och sedan trassla dem förbi högtalarsladdar och stativ, när vi skulle nerför trappan igen. Men jag vet vad jag önskar att hon hade sagt!
Det kom en lång radda raser efter oss. Gamle polisens tjänsteschäfer paraderade stolt över scenen. Grannens tyska jaktterrier brydde sig inte om något annat än att få komma av den och in under husgrunden för att undersöka något som hans nos sa honom bodde där. Den amerikanska bulldoggen, importerad för vildsvinsjakt, var bara massivt oberörd. Två welsh corgi stirrade bistert ut på publiken, beredda att skydda tremånadersvalpen som bars upp på scenen och sattes ner mittemellan dem. Det måste ha varit minst femtio hundar av minst tjugo raser och många fick ett kort omnämnande av något, som skrevs in i en standard för länge sen. Färger och pälstyper och storlekar, sådana saker.
Vi lommade iväg ner genom stan bland andra människor och andra hundar, som drog sig hemåt. Tidig eftermiddag dagen före pingstafton var det storshopping för massor av folk. Vi väntade på skjuts i gathörnet, medan Hjos invånare alltefter ålder gick, sprang, skejtade eller cyklade förbi. Tjejerna på ICA körde skramlande rader av tomma shoppingvagnar ett par decimeter ifrån hundarna. Den gamla hunden var nöjd och lite upplivad av timmarna på nationaldagen. Den unga hunden vilade, medan hon betraktade omgivningen. Hon går ner i varv, när det händer saker: den hjärnan tycker om att sortera. Hon låg på trottoarens ljumma asfalt och höll koll.
Och vad borde de ha sagt i högtalaren?
"Ni ser den store blåe hanen, som är så uppmärksam på sin ägare? Han utbildas till hemvärnshund. Den lilla tiken är ung. Hon visar ett vänligt intresse för människor. Att låta henne träffa så många av dem i nya miljöer är början på det som vi hoppas ska bli hennes spårutbildning. Och så ser ni den skuggade sobeltiken? Hon var ett år gammal, när hon insisterade på att ta sig fram till okända personer som rörde sig bland eldslågor på ett fält. Hon visste inte att de brände mögligt hö, så hon ville se efter att de var okej. DETTA ÄR RASENS STANDARD."
Tror ni att det hade gått hem hos publiken? Att det hade fått folk att se på våra hundar med intresse? Det tror jag.
Nu har jag levt så länge att jag fått höra en moderat politiker brandtala för jämlikhet och allas lika värde. Tänk om vi får se FCI kasta mögliga exteriörformler på elden och säga som det är?
Användbarheten är rasernas överlevnad. Deras beteende är deras standard.
Det är därför vi har dem.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar