Jag har precis läst igenom rasstandarden för sheltie. Min allra första hund var av den rasen. Hon lärde mig vad en bra sheltie är. Efter att ha läst Brukshundens artikel om det farliga med att ge sig på sådant som att välja avelspartner till sin sheltie utifrån agility i stället för efter rasens standard, tänkte jag att sheltiefolket kanske hade ändrat rasens standard till något med lite substans i. Några ord, som åtminstone försökte fånga det speciella med den rasens sätt; någon mening, som verkligen tog fasta på vad en sheltie är och vad man kan vänta sig av den.
Sheltiefolket har inte revolutionerat sin standard. Det är inte där man lär sig vilket gott förstånd och gott hjärta en bra sheltie har. Det står inte ens något om vilken ökänt god aptit den har! Det står ingenting om vilken fantastisk fotbollsspelare den är. Det står inte något alls om hur den lagspelar med sin familj, när den tar ansvar för barn och andra husdjur. Det står så vitt jag kan se inte ett dyft om hur den oömma lilla hunden hedrar sitt ursprung som den minsta av collieraserna.
Det här är vad som står. Under rubriken Helhetsintryck 48 ord, vartenda ett syftande på exteriör och som självklart avslut efter den rikliga pälsmängden och de graciösa rörelserna kommer förstås "det söta uttrycket". Enbart under rubriken Skallparti hittar jag 51 ord; under rubriken Skalle ytterligare 23. Stop ensamt kvalificerar sig för 7 ord och Ansikte för 28. Jag får det till 109 ord för en rätt liten del av hunden - och då har jag inte orkat räkna antalet ord under Öron. Jag minns tyvärr inte riktigt under vilken rubrik man har fått in fraserna om "det perfekt balanserade" någonting, som tillsammans med de "korrekt placerade och burna öronen" tydligen gör sheltien till vad den är. Det jag däremot kommer ihåg är att under rubriken Uppförande/karaktär tilldelas shetlandsbornas gamla hjälpreda 27 ord - som skulle kunna sägas om väldigt många raser och om väldigt många blandrashundar också.
Sheltien var under lång tid mest sedd som - och avlad för att vara - en diminutiv, trippande pälsboll. Det var tydligen inte farligt för rasen? Min tanke är, att om uppfödare nu börjar välja avelspartners till sin sheltie med ett öga på agility i stället, så förvaltar de rasens särart bättre. En sheltie som använder sin rörlighet, sin arbetslust, sin samarbetsförmåga - den sheltien är rasens standard. Alla hundar avlades fram till nu för sina inre egenskaper och sina förmågor och detta är sheltiens! Det är collierasernas särart!
Nu kan man ju fundera på, om inte detta med sheltien, faran med agility och det säkra med att hålla sig till sin rasstandard i FCI:s version egentligen står för något helt annat. Byt ut sheltie mot belgare och byt ut agility
mot skydds!
Faran i att avla stora, kraftfulla hundar för att glänsa i tävlingar som premierar hårdförhet och hög social kamplust är nog högst reell - om inte idag så om tio år, när tävlingshundarnas avkommor finns lite varstans, inklusive i händerna på folk som hellre borde ha innekatt. Eller hundförbud. Men kommer man åt det problemet genom att påstå att FCI:s rasstandardformuleringar skyddar mot mänsklig dumhet?
Det har de väl inte lyckats med hittills.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar