I VÄNTAN PÅ VINGAR

Det finns meningar i Utställning för avel som får mig att baxna. Ankan Edoff måste väl syfta på schäfer, när hon säger att "övervinklat bakställ i kombination med brant kors är inte längre ovanligt" och hon fortsätter med att påpeka att resultatet blir illa: korsbandsskador, förslitningar och annat - hon glömde nämna att det gör ont, men självklart gör det ont och självklart slutar det med bättre affärsunderlag för veterinärklinikerna och hundsjukgymnasterna!  - och så slutar hon med orden

      VI SER IBLAND HOS DESSA HUNDAR STORA FÖRHÅRDNADER PÅ HASLEDERNA.

Om detta är sant  betyder det endera av två saker:

1) MODERNA UTSTÄLLNINGSSCHÄFRAR TILLBRINGAR SINA LIV SITTANDE PÅ CEMENTGOLV

                                                 eller

2) MODERNA UTSTÄLLNINGSSCHÄFRAR KAN INTE LÄNGRE GÅ PÅ SINA BAKTASSAR.

Någon ringde mig och var uppgiven. Det är en person med lång hunderfarenhet, domare och aktiv med sin egen hund. Personen hade känt igenom en schäferkropp. Personen sa:

 " MUSKLERNA I BAKKROPPEN KÄNNS SOM BLÖTT HUSHÅLLSPAPPER ATT TA I !"

och om detta också är sant, vilket av alternativen talar det för? Inte för cementgolven, tyvärr. Cementgolv hade varit lättare att åtgärda.

Ankan Edoffs ord om risker med lokal/regional/nationell särart förstår jag inte. Det är ingenting lokalt  med de här schäfrarna. Vi ser dem ju på vinnarbilder från storutställningar i land efter land. De sprids över världen från ett gemensamt centrum: de slår igenom i utställningsaveln i Tyskland, exporteras till Kina och till USA för stora pengar och några generationer senare dyker de upp överallt. Till och med i den småstad, där jag bor, finns nu en sådan schäfer. Sedan ett par år tillbaka kan man se honom på långsamma koppelpromenader med sin vinglande bakkropp i släptåg. Till och med på håll kan man se, att det inte finns mycket muskel i de slankiga låren. Framkroppen är däremot normalt musklad:  den är vad den  hunden har att lägga kroppstynden på.  I väntan på att evolutionen förbarmar sig och adderar  hjälpvingar som rastypiskt särdrag.
Precis som Ankan Edoff skulle jag önska, att schäferklubbens specialdomare var ute i verkligheten. Att de  stod och såg de där promenaderna i stadsparken i Hjo. Inte för att de skulle hitta något att anmärka på hos hunden, tvärtom är det troligt att de skulle se något utomordentligt funktionellt  i den deformerade rörelseapparaten och förmodligen skulle de ropa halleluja.
Men det är väl den chans bubblans invånare har att någon gång titta upp från sitt varumärke och se hur alla vi andra tittar bort och skakar på huvudet.

Bodil Carlsson