"Rasstandard är det dokument där en beskrivning av rasen, dess syfte och ändamål, förhållanden och utseende återfinns utan överdrifter."
Det kan man hålla med om. Rasstandardens formuleringar är ofta så allmänt hållna, att de inte kan beskyllas för att innehålla överdrifter - de innehåller ofta mycket lite klara anvisningar om anatomi överhuvudtaget. Och i den mån de gör det, där det finns klart besked om relationen mellan noslängd och skallens längd, t ex för raser som boxer, eller graden av sluttning i schäferns ländrygg, så åsidosätts det ju blankt utan negativa konsekvenser. Utom för de andningshindrade boxrarna och de rörelsehandikappade schäfrarna, förstås. För det är hos hundarna, inte i rasernas olika standardformuleringar, som överdrifterna går att hitta. Hos hundarna finns det tyvärr rätt gott om överdrifter.
Hur blev det så?
Ankan Edoff snuddar faktiskt vid svaret, när hon beskriver vad domaren dömer.
"Hundarna premierars efter kvalitet i just de detaljer som tillsammans klart gör den åtskiljbar från varje annan ras."
Alla vet hur en politisk karikatyrtecknare jobbar? Tecknaren tittar på foton av politikern, som han vill driva med. Sedan förstorar han upp just den människans mest särskiljande drag till att bli groteskt iögonenfallande: knölig jättenäsa, enorma fyrkantiga glasögon, hängande kinder som vilar på axlarna. Vår perception av ansikten fungerar så att vi omedelbart känner igen offret. Vi skrattar. Särskiljande detaljer har vi lätt för.
Hundrasernas ursprungsjobb gjorde dem i varje grupp rätt lika varandra i storlek, kroppsbyggnad, snabbhet och delvis i temperamet. Alla fårvallare jag känner till är medelstora, rörliga, snabbspringande och snabbreagerande, till exempel. Lättlärda och samarbetsinriktade är de också. Alltsammans är nödvändigheter, om en männsika och en hund ska kunna flytta en hel bunt får tillsammans. Sheltien är liten; livsvillkoren på Shetlandsöarna medgav inte stora matkrävande hundar. Men vad hände när raserna blev arbetslösa?
Vi brände allt krut vi hade på det som vi har lätt för och det som roar oss - de särskiljande detaljerna. Vi gjorde renrashundarna till karikatyrer.
Det här fotot* visar en hund som dömdes BIR på en stor svensk utställning. Nog är den klart åtskiljbar från varje annan ras och jag vill ärligt säga att jag är glad för den saken, för att inga andra raser har förlorat sin bakkropp i racet om de särskiljande detaljerna. Jag är tacksam! Men menar den som dömde fram den här hunden att detta är "kvalitet" och i så fall - ÄR DET KVALITET FÖR HUNDEN OCKSÅ?
Bodil Carlsson
* Nej, jag vet inte vilken enskild hund det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar