ONDA ÖGAT

... åt diverse sjukvårdspolitiker och deras ödmjuka tjänsteandar. Inga nämnda, inga glömda, men hela medlemsregistret i förbundet NNPP (Nyliberala Nissar och Provinsiella Påvar) tillönskas en riktigt god katt!

Tack, tålmodiga läsare - tufft på jobbet just nu, där saker som man aldrig hade väntat skulle hända envisas med att göra just det. Tufft på hemmaplan, där ett par diagnoser som ingen hade önskat ramlar ner och gör framtid och fortsatt hund- och annan djurhållning osäkra.
Men vi återkommer.

Bodil Carlsson

HUNDFOLK OCH HUNDFOLK: en tanke till

Vädret slår om fort. Borta är gyllenglittret och det bitande frostrosa, borta är iskristallerna i fårpälsarna som reflekterar ljust från Vintergatan vid kvällsmatningen och ljuset från soluppgången vid frukosthöet. Får i swarovskikristaller! Här snackar vi lyx för ögat och rikedom för själen! 

Det är inte alls lika vackert idag. Det blåser. Snö är på ingång.

Men det är trots allt mindre kallt, inte köldkramsptemperatur på vägbanan, så vi går längre. Vi möter grannarna från Jägartorp i full mundering – bössa och storstövlar och drevertik i spårlina– och pratar sorgliga nyheter. En granne är borta. Colliebusen också. Tikarna trycker sig emot storstövelbenen, gnäller för att bli uppmärksammade och kastar sneda blickar mot drevern. Så länge Colliebusen fanns var hon Lilla Vackra och de höll värdigt avstånd, medan han förtjust bugade och svängde sina plymer för henne. Nu har hon blivit Lilla Fula - det tycker de att hon ska veta.

Jägaren skrattar åt de pratsamma colliesarna. Hundar måste få vara hundar, säger han, klart de ska få visa vad de känner! Sedan frågar han hur ofta de badas. Jag blir förvånad.

-Aldrig! säger jag och det är hans tur att bli förvånad. Visst, spolas av i ljummet vatten om de har varit upp till hakan i lera och sand, eller rullat sig i älgskit, det måste man ju. Men inte annars!

Frun säger att det är ju detsamma med deras lilla ettriga viltspårare– bad är det minsta! Han säger att colliesarna har fin päls, jag säger att de kammas regelbundet nu när de fäller, annars är det inte mycket pälsvård hemma. Jag säger att de kommer från hundar som ägdes av folk i stenstugor, vinternätterna i skotska högländerna så kalla att hundarna kommenderades upp i sängen till ungarna för att hjälpa småttingar att hålla värmen och gott om schampoo och conditioner var det nog inte. Ens för människorna!

De nickar.

- Men dom bor inne? frågar han.Jo, säger jag, det gör dom. De sover i min säng!

  Som våran då, säger jägaren och ler.

Tja, läsare. Vad lär man sig av detta? Att det finns hundfolk och hundfolk.

Jag tror att man får lov att bestämma sig. Antingen lägger man ner resten av sitt liv på att delta i samma gamla kackel på nätet om huruvida det behövs eller inte behövs göra något för eller åt en ras – eller så vänder man ryggen åt kacklet och gör det som behövs. Visst – om man inte svarar på dumheter, så finns det folk som gärna vill ha det till att man inte har något svar, så dumheterna måste stämma. Ingen säger ju emot!

Å andra sidan: om man har ett svar och säger att det där gamla påståendet kan du dra hur länge som helst, det blir inte mera sant för att det vevas runt i bönekvarnen en gång till... Ja, då blir någon lessen! Då är en hund, eller en ras, eller världshistoriens samlade hunduppfödarkår, eller i alla fall en och annan uppfödarkompis, kränkt.

Jeez, det är som med långhår och älgskit – kommer man i närheten, så får man pälsen full. 

 

Varför är det så? Vad tror ni?

Bodil Carlsson

VINTERSOL

Lördagsmorron på landet.... Trevlig fortsättning på helgen alla!


Bodil Carlsson

En tanke slog mig…

 

Senaste veckans turbulens i en FB-grupp kan man bl a sammanfatta så här: Vems bild av rädsla överensstämmer med sanningen?
En del menar att rädsla är överskattat, precis som MH. De undrar var alla andra har sett ”alla dessa rädda collies” och en del sätter bestämt ner foten för att hävda att ett ”vardagsindex” räcker minsann för att ha koll på eventuella rädslor!
Ja, det är sant.
När rasklubben tillsammans med forskare på SLU lanserar ett mentalindex (för övrigt välkänt sedan länge inom husdjursavel) så kontrar en uppfödare med ett eget index kallat ”Vardagsindex”. De studier och forskningsresultat som talar för detta index giltighet presenteras dock ej. Förstås. Det är ett påhittat index, kallat just index, för att på något sätt försöka få trovärdighet i en värld av frågor som nog känns väldigt jobbiga just nu.

Sedan vittnar andra om oerhört hämmande rädslor hos collies de levt med. Rädslor som gjort livet som hund och hundägare både jobbigt och smärtsamt. Visst, det kan vara rena fantasier men det känns inte så. Jag har själv levt med en rädd hund, jag känner igen mig i deras berättelser.

För mitt vidkommande kan jag bara säga att rädsla är hämmande, smärtsamt och oerhört jobbigt för både hund och ägare.
Idag finns så många hjälpmedel i fråga om hundavel att rädsla kan vara borta inom ett par generationer. Under förutsättning att alla uppfödare använder sig av dessa hjälpmedel.

Och rädda collies?
Jag har varit på ett antal MH:n med collies. Långt färre än många andra men dock ett antal. Jag har sett collies tvärnita vid dumpen, vända för att inte komma tillbaka alls. Samma sak vid skramlet, spökena och skotten. Och då har jag inte sett speciellt många… Bara en blind kan förneka att rädslorna finns.

Tanken som slog mig var den om ”the survival of the fittest”. Darwins teori om att de starka överlever, fortplantar sig och på så sätt för sin art framåt i utvecklingen.
Om inga hunduppfödare fanns, hur skulle då hundrasen överleva? Skulle hundar med stora rädslor finna en partner eller skulle de ratas? Det vet vi inte med säkerhet, men om evolutionsteorin stämmer så skulle de orädda hundarna känna rädslan och söka en mer orädd partner. Och rasrena hundar skulle sakta men säkert försvinna. Men de som var kvar skulle  vara orädda.

Den hämmande rädslan är något som människan bidragit med. Precis som så många andra defekter som plågar dagens rashundar.

Bara en tanke, men rätt spännande.

 

Johan Nilsson

BRAVO!

Bravo, skånska Länsstyrelse! Well done!

Jo - i delar av Sydostasien finns hundar av en sort som kallas shar-pei. Strongt byggda, vackra djur, med en liten rynka eller två i pannan.
Det dög inte för älskare av exotiska nyheter klädda i kött och blod och hud. Vad gör man inte för att nischa in sig på marknaden? Man snappade upp en liten avelsbas och hårdkörde på generna som producerar ansamling av underhudssubstans med den pikanta förtjockade hudmassan som viker sig in i ögonen, orsakar kronisk smärta, hornhinneskada och annat läckert och lyxigt. Ögonveterinärer är ursinniga, eller förtvivlade, allt efter personlig läggning; och invärtesmedicinskt intresserade veterinärer har fått en del att bita i, de också: shar-pei-feber.
Vi har skrivit om det tidigare och på sistone har jag varit på väg att ta kontakt med Länsstyrelsen för att höra hur det går för dem. Tiden har inte riktigt räckt till , men så slinker jag in på Brukshundens webbsida...

... och där ligger det här meddelandet* ute.

 TACK! SKK kanske inte har så stora möjligheter att sätta emot MEGA-aveln, men andra instanser väntar i bakgrunden.

*klicka på meddelandet

Bodil Carlsson

PAPPERSTUNT?

Sent på kvällen är fågelfröautomaten laddad för morgondagen, får och hästar höade och hetvattenhinkade. Stallkatten Barney och hans kompis – nåja, numera någorlunda fredligt samexisterande inhysing – JimmieÅ med varm mat och varmt gräddvatten försedda. Hundarna har patrullerat stängslet i språng i en timma och kraftfullt hållit borta de tålmodiga rådjur, som i skogsbrynet på andra sidan vägen väntar på att få komma fram och äta viltfodret som ligger uthällt i snön. Stalltermometern visar minus sexton; man pälsar på sig och går ut och det känns plötsligt som om stövlar och kläder var gjorda av papper. Det är så kallt i vinden att de enda man unnar att stå ute i natt är timmerhus och sjukvårdspolitiker.

Hur som helst slutar kvällen med kökssoffan och dagens GP och där hittar man detta.

"Hunden dog på grund av en medfödd skada som gjorde att den inte kunde andas ordentligt. // Det var i februari 2011 som en kvinna från Halmstad köpte valpen från en kennel i Västmanland. Den visade sig lida av så kallad mjuk gom, en ärftlig skada...// problemen var allvarliga och djuret opererades av veterinär, men djuret dog ändå en tid senare. Ägaren vände sig till ARN och framhöll bland annat att två syskon till hunden hade samma ärftliga skada. Säljaren hävdade dels att skadan inte var ett dolt fel, dels att hon inte var företagare utan sålde hunden som privatperson. Nämnden underkänner dock båda argumenten och uppmanar kenneln att betala tillbaka hela köpesumman samt kostnaden för operationen - totalt 31 226 kronor."  GP 2013-01-22

Tänk om det hade stått ” … medfött anlag som gjorde att den inte kunde leva ordentligt” -? Om någon av de som fått en av bokstavligen livrädda hundarna, en som inte klarar blanka golv och nya miljöer och höga ljud och nya kontakter, vände sig till ARN? Hur skulle ARN döma då?*

Pengarna tillbaka för valpen och kostnaderna för problemhundstränarnas insatser?

Intressant tanke. Jag tror att det skulle gå bra för den uppfödare som svarade att detta var det sista det jag ville åstadkomma, jag har varit noggrann i mitt val av föräldradjur, jag har följt rasklubbens rekommendationer i min uppfödning, jag har vidtagit alla de försiktighetsåtgärder som går att vidta mot det här problemet och jag har bett köparen läsa in sig på rasen. Det kan hända ändå, men jag har gjort det som går att göra för att minska risken!

Hur skulle det å andra sidan gå för uppfödaren med två föräldradjur med stora kvarstående rädslor? Skulle medlemsskap i SKK kanske vara ett papperstunt skydd i den isvinden?

Bodil Carlsson

Ännu har ingen valpköpare så vitt jag vet vänt sig till ARN för ett mentalitetsproblem, men det är andra gången jag ser ett valpköpsärende nämnas där överhuvudtaget.

VARFÖR BRY SIG?

Collietjafset är så sanslöst förutsägbart och tradigt att man oftast bara hoppas att inga utomstående skall ramla in och läsa eländet. MEGAtröttsamt helt enkelt – M för money, E för Ego och GA för gallsprängd galenskap. Vill ni se människors självhävdelsebehov och självrättfärdigande promenera förbi på parad – läs hundklubbsdiskussioner!

Det minsta de handlar om är hundar. Så varför bry sig?

Det här är varför jag bryr mig, SKK! Jag bor i en mycket liten och lugn stad där det för tio år sedan fanns rätt få hundar och de som fanns var raserna närmast under Blandras i Jordbruksverkets statistik. Golden, labb, schäfer. En och annan jakthund. Ibland en border collie. På drygt tio år har hundantalet ökat och det som ökar mest är små hundar och blandras – ofta i en och samma hundkropp, självklart. Jag pratar ofta hund med folk som jag träffar och jag tittar förstås, när jag någon gång stöter ihop med en collie. Det händer inte så ofta, men de senaste veckorna har jag stött ihop med två stycken nya.

Collies, alltså. Of a kind.

Collie nr 1 stod utanför ICA och väntade. Stillsam kväll på trottoaren i stan en oxvecka efter helgerna – svinkallt och inte mycket folk ute. Det hände inte mycket, men det som hände vände den hunden ryggen till. Hunden stirrade orörlig rakt in i väggen framför sig – Se mig inte, jag finns inte här, snälla titta inte på mig! - och svansen hängde så rakt ner som om en osynlig vikt hade suttit fästad på den. Nästa gång jag såg den var var ägaren med. Gjorde ingen skillnad – hunden stod bortvänd och stel med hängande svans och utan kontakt med omvärlden. Nej, sa matte, det var ingen unghund, det var en gott och väl vuxen hane. Själv tyckte hon bra om honom, för han var snäll.

Han kom från en av de nyare kennlarna i stockholmstrakten. Jag gissar att ägaren hade betalt runt tolv tusen för honom. Har han ett bra liv? Jag hoppas verkligen det! Jag hoppas att han annars mår bra mycket bättre än han såg ut att göra på den stillsamma småstadstrottoaren två stillsamma vardagskvällar efter varandra. Jag hoppas att den kenneln tackar sin lyckliga stjärna var dag för att man lyckades hitta en ägare som passar den stackars valpen som oturligt nog dök upp i kullen...Jag hoppas att man gav bort hunden i tacksamhet över att ha hittat ett hem.  Jag hoppas att den kenneln håller tät kontakt för att följa sin hund... Klart jag hoppas!

… men jag är rädd för att det inte är så. Det finns två hundar i mentalindex på det kennelnamnet och det indexet ser inte bra ut.

Jaha, och collie nr 2 då? Jo, hon kom promenerande på samma trottoar, samma tidpunkt, en annan kväll. Klassisk collietik åt det lite mindre hållet, vacker sobel med liten strimbläs, hel krage, perfekt örontippning för den som gillar sådant. Lite stillsam, men lugn och i kontakt med matte och omgivning. Normalhög svans. Lagom med päls. -Jo, sa matte, lite mjuk är hon ju i pälsen, hon är ju tolv och en halv procent golden. Jo, det står så i papperen!

Det slutade med en improviserad hands-on på trottoaren med pälsgenomgång. Tiken var milt förvånad, men fann sig vänligt. Matte sa att hon himla gärna skulle skaffa en till, hur övertalar man sin man att gå med på det?

Min gissning är att det lyckas hon nog med. Det var en genomtrevlig, okomplicerad familjehund för måttligt aktiva människor utan tävlingsdrömmar. Det finns fler där den kommer ifrån. Och ingen av dem kostar mer än sådär sextusen.

Så, SKK, jag har en fråga. Collieuppfödarna leder stort – överlägset! - bland bruksraserna, när det gäller en enda sak: att prioritera avel på föräldradjur som antingen bryter på MH, eller har jätteutslag på kvarstående rädslor, eller på skotten – de som kommer så långt.

De här uppfödarna gör en enda sak för renrasaveln. De betalar er för kennelnamn och reggnummer. Räcker det för att ni ska backa upp dem? Räcker det för att jag ska välja renrascollie?

Eller finns det något annat skäl till att jag ska betala dubbelt upp för en bråkdel hund?

Bodil Carlsson

REGNMAKARNA

Visst ändrar sig vädret från en dag till en annan och visst kan det vara svårt att hänga med i växlingarna och rapporterna och prognoserna om den osäkra framtiden. Det är nästan som att det känns lite tryggt med collievärldens klimat. Där är det alltid samma gamla storm. I samma gamla vattenglas.

Nu senast frågade sig en person hur i all världen det kan komma sig att folk avlar på hundar med brutna MH, kvarstående rädslor och skotträdsla. Genast drog det vanliga lågtrycket igång med blixtar och dunder. Klass 3-varning, djupt muller och ihållande smatter: oerhörda anklagelser och usch så fördömande och har du fött upp?

Kränktheten stod som spön i backen, precis som den brukar. 600 kommentarer!

Samma gamla kommentarer från samma gamla regnmakare. Alla har hört dem förr, så varför bli långradig? Collies blir kissnödiga på MH just när skotten smäller, folk beskriver MH utan att förstå sig på just rasen collie, folk beskriver MH utan att särskilt förstå sig på just min hund, det är bara jag som uppfödare som förstår sig på just min hund, collies blir som busiga på MH just när skotten smäller, menar ni att mina kompisar föder upp rädda collies, collies behöver inga MH-beskrivningar för de är sällskapshundar, uppfödare vet väl bäst själva, jamen var hittar ni alla dessa rädda collies för jag har aldrig sett en, uppfödare blir så lessna ... Frånvarande var klassikern MH-collies som skäller i bilar. Å andra sidan hade den en lysande stand-in: påståendet raserna som har MH är ju de som har störst problem med mentaliteten är ju en höjdare som SBK borde informeras om. De kanske har missat nåt?

Varför bröt den här ovädersreprisen ut just nu? För att några tyckte att det är ett brott mot SKK:s grundregler att avla på rädda hundar?

Nej, många som kallar sig för uppfödare har inga problem med det. Problemet är att sedan några månader tillbaka syns det klart och tydligt på rasklubbens hemsida vem som uppfyller kraven på vad. Och medan man förr kunde klara sig undan insyn genom att inte vara med i rasklubben – funkar inte det knepet längre. Nu syns även de icke rasklubbsanslutna uppfödarnas... prioriteringar. Dessutom är det så illa att SKK:s annonssida köpahund.se, som många uppfödare såg som en efterlängtad räddning, länkar vidare till rasklubbens hemsida.

Klart det svider!

  

Klimatet...

Ett ämne på mångas läppar de senaste åren. Och visst – man undrar ju över de märkliga temperaturskutten som termometern visar. Ena dagen -24, nästa -1. Ur led är tiden.
Men -1 innebär betydligt mer hoppande hundar - för att köldkrampen uteblir. Hundarna är gladare, vi människor definitivt gladare och till och med kameran är samarbetsvillig i sådan temperatur.
Gråväder är ju fotografens värste ovän, men jag trotsade vädret, snöfallet och ställde in kameran på kort slutare och försökte få hundarna att skoja till det. Det gick väl sådär… 

Men de fastnade på plåten. (Måste vara ett antikt uttryck vid det här laget. Tror ingen har fotat med plåtar sedan 1935 eller runt omkring där…)

Nu vill jag ha snöfritt. Det blir fram emot maj, jag vet. Men man kan önska, eller hur?

 

Johan Nilsson

EN VACKER DAG!

 Vilken fin dag det blev! Långpromenad med Lilltiken. Färskfallen snö. Halkfritt - man vågar springa utan dubbkängor. Intressanta spår - varken rådjur eller vildsvin, så kan det vara dovhjort? - och alldeles intill de pyttesmå avtrycken av en mus, som knappt lyckats tynga ner snön. Vinterljuset över Vättern.

Vedspisen och kökssoffan som väntar hemma. 

Diskussionen på andra ställen på nätet fortsätter som vanligt. Texten här nedan står som Klartext 4 på informationssidan Collieinfo. Den skrevs för fyra eller fem år sedan och har inte blivit mindre aktuell. Motståndet och bortförklaringarna är i stort sett likadana från dem som inte är intresserade. Det som har hänt är att rasklubben, många uppfödare och många av oss som äger och lever med collies har lärt sig mer tack vare en stor satsning av SKK och Collieklubben gemensamt och tack vare ett stort arbete av två forskare vid SLU. MI har kommit till. En vacker dag - en annan vacker dag än just den här - kanske alla blir ense om att en del saker behöver vi hjälpas åt med att förbättra.

Eller åtminstone föra en sansad diskussion om.

Collieinfo skall om allt går som vi planerar uppdateras framöver.  Välkomna in! 

 

 Bodil Carlsson

                                   

                                                 *   *   *

”Men ett MH säger väl inte allt om en hund?”

Självklart inte. Ett MH säger en del om vad en hund har för inneboende egenskaper – t ex leklust, nyfikenhet, intresse för kontakt med folk – och en hel del om vad hunden inte har.  T ex stark rädsla för skott eller stora svårigheter att komma igen efter skrämsel.

Om  två hundar med MH som visar stor leklust och liten skottreaktion  blir föräldrar till en valpkull – då har du större chans att få en skottfast, lekfull hund om du köper en valp ur den kullen.

 

”En hund kan väl vara bra även om den inte gör så bra ifrån sig på sitt MH?”

Javisst! En hund kan vara mycket vänlig mot sina närmaste, eller vara väldigt smart och lättlärd, eller ha någon annan egenskap som du kommer att tycka mycket om, men som inte syns på ett MH därför att beskrivningen inte är konstruerat för att fånga andra egenskaper än de som beskrivs. En hund kan också utvecklas till bra arbetshund, t ex visa sig har en stor spårtalang, utan att det syns något uppseendeväckande på hundens MH. MH beskriver delar av hundens personlighet, inte hela. Men de delarna  brukar vara viktiga för hur hunden klarar att fungera i verkligheten. Så om du inte har stor erfarenhet av att själv bedöma hundar – utgå ifrån att du behöver skapliga MH-resultat från föräldrarna till din valp!

”Jag är inte så imponerad av det där med MH. Det viktiga är väl att hundarna fungerar i vardagen!”

 Vilken vardag? En stillsam kenneltillvaro i rastgårdar ute på landet eller en vardag som inbegriper T-banan i rusningstid?

 

”Det är faktiskt inte alla som vill ha en hund att tävla bruks!”

Nej, men vad har det med saken att göra? Annat än att det i collievärlden ofta antyds att intresset för MH mest finns hos folk som vill tävla med sin hund

 

”Varför är det så viktigt med MH? De flesta collies är ju faktiskt sällskapshundar!”

Yepp. Samma sak gäller de allra flesta av landets schäfrar. Och ingen ursäktar uppfödare av skotträdda eller skrammelrädda schäfrar. Eller tror att en sådan schäfer skulle fungera extra bra just som familjehund.

 

”Collies med  mycket nyfikenhet och leklust på MH är jobbiga att ha för vanliga valpköpare.”

MH görs på mycket unga hundar. Unghundar med spring i benen lugnar ner sig med tiden. Det gör tyvärr inte skotträdsla. Den riktigt jobbiga hunden är den som är rädd för många saker.

 

”Kan det inte finnas acceptabla anledningar till att kullar har föräldrar utan MH?

Jo, ibland. Oftast kanske för att ena föräldern, mestadels pappan, är en hund som bor utomlands och hans hemland saknar mentalbeskrivning. Någon gång kanske en oönskad parning. Men 44%?

 

”Kan det inte finnas acceptabla förklaringar till att en hund visar rädsla på MH?”

Jo, någon enstaka gång.  Hunden var på väg att bli sjuk, eller kom i tvärlöp dagen efter. Men det vi pratar om här är föräldrarna till 44% av kullarna. Det finns ingenting enstaka med de siffrorna.

 

 ”Det är inte så lätt med MH-diagrammen… Jag vet inte om jag förstår vad uppfödaren säger.”

Nej, jag känner mig också lite ställd ibland av ”spindlarna!”. Nu är det så, att alla MH-resultat är officiella och finns i Svenska Collieklubbens register. Och i rasklubbens registerkommitté sitter ett par personer, som är väldigt bra på att läsa och sammanfatta MH-resultat. 

Maila och fråga! Klicka på bilden till vänster

                                        

 

SÅ VILKA SIFFROR VILL VI HA?

Jag blev nyfiken på hur aktuella Jordbruksverkets siffror är. Så den snälle handläggaren fick en sista fråga – det här är mitt personnummer, det här är min aktuella adress! Hur många hundar har jag?

Det tog en halvtimma innan svaret kom. Och det var rätt svar! Inte bara hur många, utan vilka. Hunden som dog för två månader sedan finns i JV:s statistik som borta. Fungerar det lika bra för alla, så finns inga tiotusentals nu döda hundar med bland de 760 000.

Alltså – hundantalet i Sverige är mycket stort, det har vuxit ordentligt på bara tio år, och närmare en tredjedel av alla hundar är blandraser.

Vad säger det oss? Flera olika saker. Men det första och viktigaste tror jag är detta:

               FINSTÄMPELN HÅLLER PÅ ATT HALKA AV!

Om en tredjedel av hundarna är blandade kanske man ska sluta låssas som om själva egenskapen att komma från generation efter generation av stängd och ofta smal avelsbas är ett jättevärde i sig. Folk verkar inte gå på det längre. Personligen tror jag att detta är en mycket bra sak. I det samhälle där jag var barn var "rashundarna" lika sällsynta och märkvärdiga och omgivna av vördnad som doktorer och universitetsutbildningar – och det var ingen bra sorts respekt!

Respekt ska människor och hundar ha för vad de gör. Inte för vilka titlar de har. Nu har vi ett samhälle där universitetsutbildningar har blivit väldigt vanliga. Folk sitter och argumenterar emot sin doktor; ifrågasätter varför de ska ha en viss medicin; skaffar sig information på annat håll och förväntar sig samarbete och förklaringar i stället för klappar på huvudet. Och vilken bra utveckling detta är! Självklart slår den igenom när det gäller hugade valpköpare också.

Ökade kunskaper gör ju dessutom att fler och fler har åtminstone ett hum om rasbundna sjukdomar – hur de har hopat sig i vissa raser och dessutom varför det blev så. Att blandrashundar är friskare är ju inte bara den allmänna uppfattningen: när det handlar om rasbundna recessiva sjukdomar är det ju ofta dessutom sant!

Så här tror jag att renrasaveln får lov att bestämma sig. Antingen kan man fortsätta försöka sälja på den där gamla finstämpeln, låta uppfödare framstå som väldigt speciella personer med väldigt speciella förmågor och renrasiga hundar som något fint i sig.

Eller så får man go back to basics. Renrasavel är ett så svårt projekt rent genetiskt, med så stora inbyggda hållbarhetsproblem, att det bara finns ett enda godtagbart skäl för att hålla på med den. Rena raser är avlade för speciella egenskaper. Om det är den egenskapen du är ute efter, valpköpare – välkommen! Annars finns mycket annat att välja på.

Det är vad jag tror att rasklubbarna och renrasuppfödarna ska säga. Och då är det kanske inte längre ett självändamål att en ras ska sälja så bra som möjligt?

Vem drog, om vi ska vara ärliga, nytta av colliens höga reggsiffror för fyrtio år sedan – var det rasen eller de som sålde den?

Bodil Carlsson

BAKOM SIFFRORNA 3)

Lagen om att hundar oavsett ras skall registreras hos Jordbruksverket började gälla den 1 januari 2001. Kanske tog den lite tid på sig för att nå ut, för siffrorna ser ut så här:

                                       2001        2005       2010        2011        2012

Totalt antal hundar    99906    315083    631997   694745    760685

Antal blandrashundar  16288     67966    164144   183625   203199

Blandras i % av alla     16%       21%      26%         27%            27%

Kort sagt – det var inte så stor andel av alla hundar som kom med just i starten, och av dem som kom i början var flera renrashundar. Ju längre lagen har gällt, ju fler hundar har kommit med och ju större andel blandrashundar visar sig i statistiken.

Det finns saker att fundera över. Ökningen mellan åren 2005 och 2010, t ex. Hundantalet i Sverige kan ju knappast ha fördubblats på fem år, så vi antar att den ökningen mest speglar en ökande vana hos folk som har hund att rapportera in hundarna till JV. Ökningen mellan 2010 och 2012, däremot, är rätt imponerande den också – 130 000 fler hundar på två år? Glömmer man bort att avregistrera de som har dött och kommer vi i så fall att ha väldigt många pappershundar om tjugo år?

En annan sak man undrar över är ju om alla (eller nästan alla) hundar verkligen finns med. Är det tänkbart att det finns några tiotusen till och vilka är i så fall de? Man kan ju i värsta fall föreställa sig att det finns ett par hundra fighting pitbulls, vars ägare är mycket angelägna om att flyga under radarn och inte för allt i världen vill ha sina inkomstkällor registrerade någonstans... Precis som man kan snudda vid tanken att extremt frihetsälskande personer ( i stil med TV-licensvägrande handelsministrar, nyliberala centerpartistiska idédebattörer och huvklädda chihuaälskare, för att nu vädra sina favoritfördomar) tillsammans ger statliga myndigheter fingret och håller sitt hundinnehav för sig själva. Eller att det finns ett betydande antal människor som i likhet med min pappeägande äldre grannfru aldrig har hört talas om Jordbruksverkets obligatoriska hundregister!

Men om vi ändå antar att siffrorna stämmer någorlunda med verkligheten; det är väldigt mycket hund i landet!

Bodil Carlsson

BEROENDE PÅ VART MAN TITTAR...

... ser saker och ting antingen olika ut. Eller förvånansvärt lika!

Här kommer lite statistik från AKC, amerikanska kennelklubben, och lite från England. Systemet i båda länderna  är ju annorlunda än vårt - bara en mindre del av alla hundar, alltså även de renrasiga, reggas. Men lite ledning får man ändå. Vilka hundar är poppis?

År 2001 låg labbarna etta på listan i USA. Det fortsatte de med och 2010 liksom 2011 är de fortfarande kvar på förstaplatsen. Schäfer låg trea i reggsiffrorna 2001 och 2006 - men 2010 och 2011 hade den flyttat upp ett snäpp till andraplatsen. Golden var tvåa 2001, men kom på fjärde plats 2006 och 2011. Enda för mig oväntade rasen i sammanhanget är beagle, som ligger trea 2011 och har vandrat mellan fjärde och femte plats 2001, 2006 och 2011. Annars är det ju samma raser som här - möjligen har man inget motsvarande vårt Jordbruksverket som bokför rasen Blandat. Men chihuahua, som var nia i popularitet 2001, sjunker till elfte, trettonde och till sist fjortonde plats medan 2000-talet rinner förbi.

Engelska KC:s statistik visar oförändrat på de fyra översta platserna för 2010 och 2011. Det enda som har förändrats är att siffrorna för alla de fyra mest-poppis-raserna går ner. Labbar hade 44 049 reggade 2010, knappt 40 000 2011; cocker spaniel på andra plats minskade från knappt 26 000 till 23 256 reggade, engelsk springer spaniel minskade från knappt 14 000 till knappt 13 000 och schäfern på fjärde plats som hade 10 364 reggade 2010 fick 9 893 nästa år. Siffrorna för 2012 är inte helt klara ännu, de täcker bara förra årets första kvartal.
Och den fornstora nationalrasen långhårig collie? Femtio- och sextiotalens exportframgång? Tja, för tio år sedan hade den nästan 1 500 reggade. 2011 blev det 1 046 och under de tre första kvartalen 2012 får jag det till 744.

Hör ni - vad är det som gör att det är i stort sett  samma raser på ungefär samma platser i tre så olika länder?
Vad är det som styr?


Bodil Carlsson

BAKOM SIFFRORNA 2)

Går man igenom kommunerna, ser siffrorna från Jordbruksverket ungefär likadana ut överallt. Jo, en del lokal variation finns ju. Nordliga skogskommuner har förstås jämthund och gråhund högt upp och i en del typiska kommuner på vischan finns det skapligt med border collie.

Annars är det förvånande likt mellan kommunerna: samma raser i topp från syd till nord. Schäfer, golden, labb; labb, golden, schäfer. Jack Russel terrier bland de tio översta i många listor, cavalier king charles bland de tio i några få och rottis i några andra. En enda kommun, Heby, har collie på tionde plats.

Men oavsett var de ligger och vilken typ av kommun det är – storstad eller pyttekommun ute i skogen – så är det en och samma ras i topp och det är den som inte är en ras.

Blandras ligger etta i varenda kommun. I många kommuner är avståndet stort till tvåan. Här i lilla Hjo är blandras 221 hundar, golden 43, schäfer 41 och labb 27. I själva Stockholm hittar vi blandras 6004, labb 943, JRT 812 och schäfer på fjärdeplatsen med 725: sex gånger fler blandras än labbar. I Upplands-Väsby, stället där den internationella renraskonferensen hölls i somras, var blandraserna 489. Schäfer på andraplatsen hade bara 89 och golden som trea 77.

I välbeställda Lidingö – där alla jobbar heltid och inte hinner med hund? - hittar man bara 309 blandrashundar. Men man hittar ännu färre labbar, 132 styckna, inte fler än 96 golden och bara 53 schäfrar.

I Botkyrka hittar man 946 blandras, schäfer kommer tvåa med 158, rottis trea med 95, JRT femma med 82 och därefter chihuahua med 75. Amstaff kvalar in med 65...

...och visst, man kan fundera över det där. Finns det bara 65 amstaffar i Botkyrka? Så hur många pitbulls som inte ens Jordbruksverket har koll på finns det? Hur många chihuahua?

Men ändå är det så här i kommun efter kommun: inte bara är blandrashundarna överallt flest – de är FLERA GÅNGER VANLIGARE ÄN RASEN PÅ ANDRAPLATSEN och inte nog med det.

DE ÄR FLER ÄN DE RENA RASERNA PÅ PLATSERNA UNDER ÄR TILLSAMMANS!

Slutsats, någon?

Bodil Carlsson

MENTALT MÖRBULTAT

... efter ännu en dag i landstingens underbara värld avviker medvetandet till välbehövlig vila.
Collietikar, kära läsare, sover tätt intill. De så icke, icke heller skörda de. De sälja icke av de mest energieffektiva och välskötta av sina skattebetalarägda fastigheter till ett vinstdrivande storföretag och de skörda följdriktigt icke heller ett och ett halvt år senare hyreshöjningar för sin verksamhet i samma fastigheter. 
Collietikar är alldeles för smarta för sådant.

Jordbruksverkets siffror kommer en annan dag.

Bodil Carlsson

BAKOM SIFFRORNA

I veckan kom rapporterna om reggsiffrorna igen. Samma trend som förut – bruksraserna faller, schäfer fortsätter neråt, rottis tappar ännu mera och långhårscollien sjunker igen. Så det är väl bara att vänta på veropen och förklaringarna. När det gäller collie, är saken säkert klar – det är rasklubbens fel, förstås, och mentalbeskrivningens och HD-tvångets och det ena och det andra, för hade folk bara fått avla fritt och sälja vad folk vill ha... så hade ju rasen bergis legat på 1500 regg om året. Som i fornstora dar.

 Inte sant?

Glöm att samhället som hundarna finns i förändras. Glöm att jobb och inkomster och anställningsformer blir osäkra för fler och fler. Glöm att många fler än för bara tio år sedan har svårt att få den dagliga ekonomin att gå ihop. Glöm också bort att för den del att befolkningen som har pengar att satsa på guldkanter i tillvaron så är trendkänsligheten mycket större och den mediastyrda gruppimagen mycket viktigare än förr. (Någon som inte vet vilket märke Paris Hilton hade på handväskan och vilken ras hon bar omkring i den? Jämfört med den av naturliga skäl minskande grupp gamlingar som minns vem Elizabeth Taylor var och vilken ras som var hennes motspelare i en film för sextio år sedan?)

Glöm för all del bort att för den krympande andel av de yngre som ser renrasiga hundar som ett vinnande alternativ bland allt flera andra – gymmen och dataspelen och facebook och TV-kockarna, där nästan allt är mera av fritt tillval i en tidspressad tillvaro än den ständigt pågående plikten att vara hundägare - så ökar utbudet av raser för varje tioårsperiod och varje ras får alltså växande konkurrens från andra rena raser och deras uppfödare.

Om man trots allt detta fortfarande är intresserad, varför ska man välja en stor hund som kräver dyr mat och tidskrävande motion? Allt fler av oss har ont om tid eller pengar eller både och!

Varför ska man välja en rasversion som vinglar fram på hasorna med rykte om sig att vara sönderavlad och allergisk?

Eller en som vacklar under pälsmassan med ryktet att vara sönderavlad och nervös ?

Varför ska man överhuvudtaget välja stor hund?

Eller renrasig?

Om man tittar på andra siffror än SKK:s, så är det lätt att komma på tanken att det här är saker som många redan tycker att de har ett bra svar på. Är det inte hög tid att vi också funderar på dem?

Bodil Carlsson

EFTERSKRIFT

En vän sa nyligen, apropå den varumärkesskyddade hunden: "Hundvärlden blir alltmer förvirrande!"
Hundvärlden är bara förvirrande så länge man tror att den handlar om hundar.
Det är ju det den gör för oss vanliga hundägare - handlar om våra hundar. Tittar man på nivåerna över oss, så ser man från ett håll en marknad som - inbegripet hundarna, hundfodren, försäkringarna,  arrangemangen och allt säljbart tingeltangel runtomkring - i västvärlden är en mångmiljardindustri.
Från ett annat håll ser man en arena för social tävling och självhävdelse.
Från ett tredje håll ser man en åldrad mekanisk version av biologi envetet fortsätta halta fram trots spridda hagelsvärmshål av modern genetik och moderna kunskaper om hur komplexa levande varelser är.
M för marknad och money (och kanske för makt?). E för ego. GA för gammal galenskap?
Jodå, hundvärlden kan sett från de hållen verkligen se ut som en MEGAbluff!
Men hundarna är inte bluff. De är på riktigt. Dogs make a life good!

Uttrycket h =0.42 i fotnoten till Varumärekt distichiasis? skulle vara h2, alltså h i kvadrat, och rätt siffra 0.43. Som sagt, om det stämmer inget lågt värde. Läsarna bes om ursäkt och uppmärksam kunnig person tackas för korrigeringen.
Carolin, tack för kommentarer. Kan du skicka din emailadress som kommentar? Vi skall inte publicera den. jag vill bara berätta något för dig.

Bodil Carlsson

VARUMÄRKET DISTICHIASIS?

Den som letar efter ärftlighet hittar ofta något annat.

Jo – på facebook har det pågått diskussion på sistone om distichiasis hos collie. Vad är nu detta?

Felväxande ögonhår. Det kan dyka upp hos oss människor och det kan definitivt dyka upp hos hund. Låter beskedligt nog och kan vara det också – om man har tur. Det kan vara allt från ett litet mjukt ögonhår som kan lämnas ifred, eller tas bort en enda gång och aldrig dyker upp igen. Till en ständig plåga – styva, långa hår som växer ut där de inte borde, skaver eller sticker mot hornhinnan, ger sårbildning på ögat, bränns bort och kommer tillbaka, bränns bort och kommer tillbaka. Gör ONT!

Distichiasis finns hos många raser. Det finns hos collie. Det finns enligt uppgift hos 9% av alla shelties. Men vad vet vi om bakgrunden? Snok på nätet! Finns inte mycket studerat ännu, såvitt jag kan se. Men det finns en ras som har rätt gott om distichiasis och det är märkeshunden Elo.

Japp, den heter så – med varumärkessymbolen på plats efter sitt namn. Tyska paret Szobries startade uppfödningen av denna nya ras 1987 och tanken var att komma fram med en egen uppfödning som helt och hållet var inriktad på hundens beteende, inget annat. Man ville skapa den ideala familjehunden! Den skulle vara intelligent, lättränad och framförallt väldigt social.

Wikipedia säger att då valde Szobries att utgå ifrån dels eurasier och dels Old English Sheepdog, i tanken att även om dessa två raser såg rätt olika ut på utsidan, så hade de gemensamma inre egenskaper som skulle göra blandningen till just idealiska familjehundar. Skäll inte på mig, det står så i Wikipedia-artikeln!

Senare blandade man i lite chowchow och det ska ha spetsas med en knivsudd dalmatiner också. Men i undersökta Elo-individer svarar grundareurasierna för 48% av generna, OES för 23 och chochow för 10%.

Man kan tycka att det där borde borga för bred avelsbas, inte sant? Men bred avelsbas uppstår inte om man startar med 16 grundardjur och kör på det. En avhandling från 2004, en artikel från 2006 och en från 2007 säger följande. *

Av 296 hundar från 7 ”familjer” undersöktes 218 av ögonveterinärer över en fyraårsperiod.

65 hade distichiasis. Det är 27%.

Den yngsta drabbade hunden var 99 dagar gammal.  De undersökta hundarna hade mellan 1 -31 felväxande hårstrån.

Och den genomsnittliga inavelsgraden var ungefär 12%.

Och arvsgången då? Det enda som var helt klart var att distichiasis är ärftligt. Exakt hur det är ärftligt blev inte klart; om det är recessivt enbart, om det är flera olika gener där en eller ett par s a s bidrar med olika stor genomslagskraft – det är oklart. Men ärftligt är det och arvbarheten anges som hög.

Min tyska är skral och den szobrieska hemsidan bjuder inte på något annat språk. Men om jag inte läser fel, kallar man sin Elo för märkeshund och påtalar att den har EU-weit Markenschutz. EU-omfattande varumärkesskydd.

Ni som är duktiga på tyska får gärna bidra med att tala om ifall det står h =0.42 någonstans på varumärkets hemsida.** Själv hittar jag bara en uppgift om att valparna därifrån kostar från 850 euro och uppåt.

Bodil Carlsson

* Kaufhold, Judith, Population Genetic Studies of the dog breed Elo and the occurrence and genetics of distichiasis, 2004
Kaufhold,Hamann, Steinbach et al, Analysis of the prevalence of distichiasis in the dog breed Elo, 2006
 Samma författare, ännu en artikel men denna gång om genetiken bakom distichiasis, 2007

h står för heritability, arvbarhet. 0.42 brukar nog hållas för att vara ett högt värde på sådant som kan förändras genom selektiv avel.

ANVÄNDBARHET BLIR ALDRIG IGÅR!

När Hästtjejen och hennes schäfertik Hittebarn hade blivit överens om att schäfertiken inte alls skulle bita ihjäl allting och inte ens var särskilt farlig, åkte de till Brukshundsklubben för första gången.

-Åå! ropade en dam. - Snygg! Varifrån kommer hon?

Hästtjejen sa lite generat att det visste ingen, tiken var oreggad och utan känd härstamning. Damen stramade upp sig. Sedan sa hon att hon för sin del hade egen liten uppfödning av renrasig schäfer. Sen gick hon. Om den rasrena damen har fött upp många hundar lika bra som Hittebarn, så gratulerar jag henne, men det var ju inte hund hon pratade om. Hon pratade om sig själv.

Efter Utöya bestämde jag mig för att bli medlem i ett parti. Jämlikhet, solidaritet, demokrati, fredliga medel. Allt sånt som jag plötsligt insåg att jag faktiskt tror på. Sedan hittade jag fram till det partiets bloggportal och började entusiastiskt läsa. Veckorna gick och månaderna också och någonting började kännas fel med de där bloggarna.

Varför? Jag grubblade.

Det gick rätt fort att se att nästan allt skrevs av äldre män som hade varit med ett tag på tåget. Det tog ett tag till att inse att alla som skrev hade partiuppdrag: deras karriärväg, betald eller obetald, var inom det partiet. De garantistämplade bloggarna pratar alltid om aktuella händelser. Så varifrån kommer den den konstiga känslan av att de allihopa pratar från IGÅR?

Att allt de säger har ett burkljud som om det var en inspelning från för tjugo år sen?

Till sist gick det upp för mig. De pratar hela tiden till varandra. Om händelser som drabbar någon annan.

De håller på med sitt.

Hundvärlden har hållit på så länge med sitt att vi har glömt bort de sociala förtecknen som var så tydliga i starten. Hundtyper med olika utseende och beteende har alltid funnits, förstås, men för inte så himla länge sen kom något nytt. Renrashundarna! En sport för adeln blev en prestigehobby för nyrika fabriksbaroner, som blev en tävlingsform för medelklassen, som blev en framgångstrampolin och en försörjningskälla för många vanliga människor som sålde hund och (i takt med att tillgången på pengar ökade) en statusvinst för ännu flera som köpte.

Från början av nittonhundratalet och framåt har renrasiga hundar gjort samma resa som bilarna: fler och fler. Skillnaden är att bilen har tappat sina statusegenskaper och blivit en absolut nödvändighet för vårt samhälle, mindre krom och mera motor, medan hundarna har tappat sin nödvändighet och blivit fritidstillbehör. Men i hundvärlden håller vi på renrasighetstatusen och utseendet hos fritidstillbehören som om det är det enda viktiga och vi för oändliga (och bitvis ganska otrevliga) diskussioner med varandra om detta. Användbarheten har vi glömt bort. I takt med att raserna blir alltmer lika på insidan blir de alltmer olika på utsidan. Mindre motor överallt och mycket mera krom! Ni vet: ”Folk vill ha bekväma hundar.”

Om Hästtjejen och jag hade gjort slag i saken i våras och följt förslaget att para hennes oreggade schäfertik med min colliehane – då hade det blivit mer väsen än om folk hade kommit på oss med väpnat bankrån. Vi hade åkt ut ur SBK på våra rodnande öron.

Varför? För att vi var korkade nog att använda ett avelsdjur med stor skärpa till ett annat med impulsivitet och social osäkerhet?

Nope. Ingen hade sagt pip om den saken. Men för att vi hade förfallit till blandrasavel. Det är fult, det!

I denna aldrig tillverkade kull hade det – förutom risk för valpar med en svårhanterlig kombination av egenskaper – också troligen funnits ett par riktigt, riktigt bra spårare. Hade Missing People klagat på att de saknade stamtavla? Hade vi varit lika ovälkomna i verkligheten som på brukstävlingarna?

Verkligheten har inget burkljud. Den pratar inte bara med sig själv. Verkligheten bryr sig om ifall man hittar ungen.

Bodil Carlsson

THE WALKING DEAD

I veckan publicerade engelska Dog World sin årliga lista över toppvinnande avelshundar. Det är förstås hundar som har flest antal utställningsvinnande avkommor under året och förstås är de killar – damerna med sin mera begränsade kapacitet att lämna kullar får nöja sig med en egen, mindre glamorös, klass. Ladies´own, typ, fast det heter förstås Top Brood Bitch.

Slut med småsnacket! Hur gick det?

Jo, den lysande ettan var – igen – samma röda engelska setter som förra året. Han är sonsons sonson till Kerryfair Night Fever som vann samma titel 5 år i rad, och har en släkting som var barnbarn två gånger om till samma hund och som vann Top Stud Dog en gång. Så han har att brås på. Vad tror ni en av hans valpar kostar och hur många reggade röda settrar kan ni skaffa i England i dag som INTE har femgångsvinnaren Kerryfair Night Fever lite längre bak, gånger flera?

Tvåan är en basenjihane, importerad från USA som utvald avelspartner åt sin moster. Ja, eller faster, då. Faster/ moster är Top Brood Bitch i den gruppen i år. Två kullar med moster eller faster gav en hel massa utställningsrosetter till denna adliga basenjifamilj.

Trean är en riktig gammal goding. Yogi! Folk blir lite familjära när de talar om riktiga stjärnor, så han kallas vid sitt smeknamn i tidningarna. Det finns T-shirts att köpa där det står MIN VISZLA ÄR EFTER YOGI. Yogi vann Crufts, förstås, och hans avkommor vinner annat. Det finns en hel del av dem. Han flyttade till England 2005 och redan 2010, året då han vann Cruft´s, hade han 79 kullar med 525 valpar – det var lite mer än tio procent av alla reggade viszlor i England. Då! Förmodligen blev det några kullar till efter vinsten. Han kostade upp till 750 pund per gång och hann dra in minst 60 000 pund åt sina ägare, som självklart är mycket stora hundvänner. *

Däremot är kanske en av dem lite mindre domarvänlig. 2009 ställde han ut den berömde Yogi, men trots att Yogi var Yogi kom han bara på andra plats i BiS, så då skällde delägaren (som själv är domare och uppfödare, förstås) ut domaren. Han skulle svara för att hon inte fick chans att döma hundar igen!

Engelska KC dömde honom till 500 pund i böter, men det hade han förhoppningsvis råd med. *

Yogi dog för tre veckor sedan, fridfullt i sömnen. Han hade fått kemoterapi under året för en tumör i mjälten. Han blev nio år.

Jag har ingen aning om vad den här vackra hunden – för det var han! - dog av. MASTcelltumör? ** Annat? Men om det var något med ärftlig bakgrund, så lär engelska viszlaägare upptäcka det inom ett par år. Den här avelstraditionen gör ett fåtal tvåbenta rika och framgångsrika; där ligger vinsterna och det är det som håller Cruft´s och alla dess småsyskon och kusiner igång.

Kostnaderna är sjukdomsspridning som gör de mest framgångsrikas avelshundar till något som bara går igen och går igen. Som inte ligger stilla i jorden.

 

Bodil Carlsson

*Uppgifterna från australiska The Herald Sun april 2010 respektive engelska The Telegraph mars 2010.

Utomordentlig hälsorapport från den amerikanska Viszla klubben 2008 anger tumörfrekvens på närmare 6%, men urvalet är begränsat och som alltid kan man misstänka bias - de som har råkat ut för det svarar, de andra inte.

NYÅRSVÄGAR

Efter nyårsaftons eländiga gråstril - kom nyårsdagen och påminde om att det finns en vår att hoppas på. Blekt, liksom förvånat solljus. Färger igen! Visst, de tjockaste iskocklorna är kvar, förstås där vi mest har gått och trampat, så vägen till och från stallet förhandlas med största försiktighet av människa och shettis, men annars är det framkomligt överallt och äntligen vart det riktig promenad! Kryp under stängsel och hopp över bäck och kravel i slänter och inspektion av grävlingsgryt och så förstås grubbel över otydliga spår i den mosiga snön. Rådjur, stort? Eller vildsvin, litet?

Vems lösa hund har sysslat med vad i skogen idag– och vem gömmer sig i snåret där hundarna absolut vill in och ger ifrån sig ett varnande grymtljud när vi kommer för nära?

Vi tog inte reda på saken. Vi drog så fort vi kunde.

Men härligt var det! Asså vad är det med den här svenska grejen att tjejer får kuta i skogen med sina hundar och skita i hur de ser ut och bara må bra?
Vad är det med hundar som gör att när man sysslar med något tillsammans med dem så känner man sig hel?

Vanliga vägslänten längs bäcken ner från åsen såg inte alls ut som den brukar. Vägen hade själv blivit bäck. Den riktiga bäcken röt virvlar och stänkte skum all over the place, men fick ändå inte undan snösmältan fort nog. Vatten är bra på att hitta nya banor när det behöver. Det är folks tänkesätt också - när vi behöver.  2012 års kalender från Synskadades Riksförbund hette Årets ledarhundsvalpar och av tolv fina foton föreställde nio golden eller labbevalpar – det var ju ingen överraskning. Kanske inte schäfervalpen heller, men storpudeln överraskade åtminstone mig. Två månadsfoton föreställde pudel/goldenkorsningar. Det hade jag inte väntat mig!

Synskadades Riksförbund bryr sig inte om rasrenhet?

De tänker mera på användbarhet?

Ähum... kan de ha en poäng?

Det är inte alltid säkert att de invanda vägarna är de bästa att fortsätta traska på. Även om de känns lite upphöjda.

God fortsättning på det nya året!

Bodil Carlsson