Utsidan har alltså lyfts fram sedan hundtyperna flyttade med människorna in till städerna och adopterades som ”rashundar” av nobiliteten och den övre medelklassen i England och sedan i resten av Europa. Utseendet och stamtavlan definierade inte bara den överlägsna hunden utan - minst lika mycket - den överlägsna ägaren, den som inte nöjde sig med byrackor.
Det var så det började, men det är inte där vi är nu. Nu har nästan varenda kotte en rashund och det finns väldigt gott om kottar i hundintressets gamla kärnländer samtidigt som hundmodet sprids till andra världsdelar - så vad ska marknaden hitta på för att fortsätta attrahera köpare genom att vara lite lagom exklusiv? Det finns två tänkbara svar på den frågan: 1) introducera nya raser och 2) extremifiera de gamla.
Och vad är det vi ser hända?
När arbetet försvann från hundraserna, försvann den inbyggda spärren mot exteriöra fantasier. Raser gjordes "unika" genom sitt utseende. När många fler fick plånbok nog att skaffa hund, blev det inte bara möjligt utan lönande att producera fantasierna. Visst, man kunde tjäna pengar på det. Men man kunde också tjäna något mycket viktigare än pengar. Självkänsla. Grupptillhörighet. Identitet. Eller som Per-Erik Sundgren en gång sa: känslan av att vara framstående inom sin ras.
Alla människor längtar efter ett sammanhang där vi får betyda något. Om man ser sig själv som den som värnar och vårdar något unikt, då har man hittat den platsen. Bitterheten i striderna inom hundvärlden är svåra att förstå utan den tanken.
Hundraser började synas i säljande böcker för hundra år sedan; i filmer för femtio år sedan och fortfarande; idag syns de mest på nätet. Förändringarna i popularitet är minst lika stora nu som då, de når många fler människor, men de går fortare idag och utseendevarianterna blir mera extremifierade, eftersom de är vad som används för att fånga köparnas uppmärksamhet. Den avelstrenden hade knappast varit tänkbar utan exteriördomarnas aktiva insatser, men nätets genomslagskraft som snabbskyltfönster för en internationell hundindustri med siktet inställt på nyhetssugna köpargrupper är enorm. Hastigheten i flödet är i sig en drivande kraft mot det extrema. Om folk tyckte att Paris Hilton med chihuahuan i gucciväskan var supercool för femton år sedan och andra kollar på videoklipp med en medlem i botoxklanen kardashian med noslös fralla idag, så blir det någon annan fixad TikTokcelebritet med någon ännu mer frapperande deformitet på sin hund i morron. Hund som människa måste sticka ut i flödet för att märkas. Har ni också undrat ibland om det är kändisar som marknadsför frallor eller om det är frallorna som säljer in kändisarna?
Jag undrar, om inte kennelklubbarna blir förbisprungna av detta snabba. De hakar på i efterhand – det är bättre om de som producerar det nyaste är deras medlemmar och inte oreggat folk. Det blir mera reggavgifter till budgeten och mera inflytande över uppfödningen på så vis. Kennelklubbarna hamnar då i dilemmat att inflytandet blir ömsesidigt. Jag tror, att det är anledningen till att även så enkla och milda åtgärder som ett lätt andningstest för trubbnosar tar så lång tid att införa: motstånd inom organisationen är svårare att hantera än motstånd utanför. Alla vill ju bli omvalda. Varför skall just kennelklubbarna sätta ner foten, när så många valpköpare ändå springer efter det senaste?
Då kommer nästa dilemma: om man inte sätter ner foten mot extrem avel, då hjälper man till att förskjuta gränserna ytterligare ett snäpp. Man normaliserar det onormala. Så fortsätter det, tills reaktionerna i omvärlden börjar bli hotande.
Den stora majoriteten av potentiella hundköpare är stadsbefolkningen i de delar av världens städer som har pengar över att köpa för. Den befolkningen är oerhört mycket större och mera internationellt spridd nu än för hundra år sedan, så det är marknadsnischerna för olika hundraser också. Nya raser upptäcks, importeras och extremifieras på plats för att attrahera nyhetssugna. Flödet går i båda riktningarna och när gränser för rörlighet mellan länder luckras upp, blir resultatet en annan sorts gränslöshet. Upplevelsen av att höra hemma i ett stort internationellt sammanhang förstärker känslan av att man gör rätt. Om svanslösa aussies vinner i ringen ute i Europa, så blir följden förr eller senare att en aussieuppfödare här hemma kuperar svansarna på sina småvalpar.
Alla vill ju platsa i gänget.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar