Titta på en färsk västerländsk version av importerad kinesisk ras. Shar pei, ”sandhunden”, så kallad för sin sträva päls, fanns som vakthund och jakthund i södra Kina i åtminstone några hundra år och klarade sig kvar där även efter att kommunistpartiet införde lyxskatt på sällskapshundar. Någon sällskapshund var den ju inte. Så här ungefär såg den ut i händerna på folk som behövde den.
Den togs till Hongkong, troligen som "kulturellt arv". De första exporterades därifrån till USA så sent som1973. Notera vad en amerikansk fb-sida i januari 2023 framhåller som lockande: det unika i de framavlade extrema dragen. Plus alla de intressanta färgerna, som det är fritt fram att välja mellan. Vad lär det oss om den moderna hundindustrin?
Att den saluför hundar som olika sorter av frukostflingor uppradade i snabbköpens hyllor. När det handlar om säljchanser, har det kulturella arvet inte mycket att sätta emot.
Chinese Shar-Pei Colors: All 21 Coat Colors Explained With Pictures
By
Author
John CarterIn the late 1970's and 1980's, Shar Pei breeding in Hong Kong was significantly influenced by foreign demand. Some breeders now breed precisely for this market and its needs. New colors were created through targeted crossbreeding and the more wrinkled meatmouth type, which was highly valued in the US, was preferred. As in the US, recurring health problems also developed in Hong Kong, also without any consequences in breeding practices.
Shar-Peis are one of those breeds whose appearance is a bit odd. They are abundant in wrinkles or folds, and they have a broad hippopotamus muzzle which creates a serene but powerful appearance. Apart from these unique traits, they also come in an interesting array of colors.
Titta sedan på den kinesiska versionen av nyimporterad västerländsk ras:
Båda varianterna säljs som exotiska statusprylar. Sina ursprungliga arbetsuppgifter lär de knappast klara längre, men det är ju inte det deras existens går ut på. På var sin sida av ett hav, som inte längre är något transporthinder, förgyller de i stället några stadsbors självbild, några domares status och några uppfödares plånböcker.
Bodil Carlsson
Om någon tror att bilden på "schäfern" är photoshoppad så titta på denna youtubelänk https://www.youtube.com/watch?v=cYx9fpu3SN8
SvaraRaderaMan börjar gråta för mindre :(
Jag fick lov att kolla youtube länken! Fy för i HVETE!!! Kommenterade filmen oxå, gör det alla som fattar hur illa hundarna i filmen har det, för att inte tala om aveln på dessa!
SvaraRaderaFy så hemskt😥
SvaraRaderaBodil. Tack för den här serien. Och alla dina andra blogginlägg. Mycket upplysande, och med fingret direkt på de ömma punkterna.
SvaraRaderaJag tänker att jag inte förstår hur folk och uppfödare kan acceptera defekta hundar, hundar som lider, som inte kan gå ordentligt, som inte kan andas, som inte kan föda valpar naturligt, som inte kan.... listan kan göras betydligt längre tyvärr. Det är nu i och för sig inte sant, jag förstår, tyvärr. Du har belyst varför alltför väl. Men jag kan fortfarande inte acceptera!
Och då tänker jag: Ta bort "rasbegreppet". Återgå till "bruksbegreppet". Öppna alla stängda stamtavlor. Stamtavlor är naturligtvis bra i sig, de är ju fastmer en dokumentation över släkten, vilket kan vara väldigt intressant, inte minst för att kunna notera - som faktiskt hänt - att fadern, farfar och farfarsfar är samma hund...
Vidare funderar jag över det fullständigt horribla och bisarra att hundar kan vara "godkända" på grund av utseendedetaljer; långa eller korta svansar, en tippning av den yttersta öronspetsen eller inte, exakt storlek i cm eller kilo, att vinklar kan betyda som de gör etc.
Jag utgår till dels från min egen hund Mystique, en sån där förkättrad pudelblandning, i det här fallet en Australian Multigeneration variant, dvs avlad som labradoodle sedan minst trettio år. Det är visserligen en hundras/typ, men den är framavlad för sina egenskaper. Inte för sitt utseende. Den är framtagen för att vara en vårdhund, en servicehund, en hund att använda som hjälp för människor med besvär och problem: Sådana här hundar hjälper barn med epilepsi och diabetes, de leder blinda och är servicehundar i skola och på sjukhus för barn och gamla. Men de ser bra ut också, dvs de ser ut som hundar ska; välproportionerliga, varje ben med bra vinkel och på rätt plats, bra nosar - de kan andas, de kan springa på vilket underlag som helst, de föder själva sina valpar där alla överlever etc etc. Men de är alltså inte "renrasiga". Fast tack vare att de är blandningar har man fått ett ofantligt stort genetiskt underlag. Och man är fortfarande, i aveln, inte främmande för utkorsning av andra hundar, dvs om de hör till grundtypen. I det här träsket av hundavel som vi ser, där utsidan värderas högre än insidan, där ekonomiska faktorer väger tyngre, är sådan här hundar bra exempel på hur hundar ska vara. och att det då fungerar utmärkt som rena sällskapshundar (vilket i sig kan vara ett servicejobb) är ju bara bonus.
Det här blev nu en sk "rant". Och sorry om jag fjärmade mig från ämnet, men har inte hittat bättre forum.
Dina inlägg är bra inlägg, som föder tankar. Och som behövs. //Göran Redmo, Tyresö