Låt oss börja med en bit historia, som fångar renrasavelns situation och den genetiska fälla den fastnade i. Vi kan nog utgå ifrån att uppgifterna stämmer, för de kommer från amerikanska rasklubben för fransk bulldog. Berättelsen startar i decennierna före första världskriget.
Popularity of Frenchies skyrocketed, particularly among the East Coast Society folks*. After World War I the breed’s popularity began a decline that would last for the next fifty years. The enormous popularity of another small brachycephalic breed, the Boston Terrier, probably contributed to this. Also many Frenchies had problems whelping naturally; it would be years before safe veterinary cesarean sections would be routinely performed. Hot summer months, before residential air conditioning became common, were rough going for the dogs. And interest in purebred dogs generally declined during the Depression of the 1930s. A small number of Frenchie breeders in America and Europe kept the flame alive but by 1940 French Bulldogs were considered a rare breed and only 100 were registered with the AKC. The years during World War II were difficult for all dog breeders and especially for those in Europe where many fine dogs starved or were put down for lack of food.
Berättelsen råkar vara även andra rasers historia, men målgruppen för aveln har förändrats fullständigt. Kennelklubbarna grundades av adel och miljonärer i Europa som i USA, men idag är det inte den eliten som byter från fralla till bostonterrier för att poängtera sin status eller som organiserar utställningar för att visa sina överlägsna hundval. Så var det då, back in the day. Numera visar de upp sina pengar med privatflygplan. Renrasmarknaden idag befolkas av vanligt folk med vanlig plånbok, så den är oändligt mycket större än för hundra år sedan och spridd över många fler länder - och det måste man veta för att kunna förstå den. Men prioriteringarna bakom aveln är de samma. De styrande grupperna är fortfarande små och trivs i glansen av forna tider. Det måste man veta för att kunna förstå renrasorganisationerna.
Den globala hunduppfödningen (en tung del av det som kallas för the pet industry i engelskspråkiga finanstidningar) har blivit en mycket stor verksamhet. Det är väldigt mycket pengar som omsätts. Större delen av dem hamnar hos stora tillverkare av foder och tillbehör, som regndräkter och fina selar och kastbollar; basverksamheten drar in mindre. Det finns alltså mycket mindre lönsamhet i själva uppfödningen av hundar än i kringverksamheten. I botten på pyramiden finns miljoner små leverantörer, som med en tik eller två producerar basvaran. Byter de märke när den inte säljer så bra längre? När något annat blir efterfrågat?
Oftast, men inte alltid. En hel del av dem älskar sina hundar.
Klagar köparen, när varan visar sig vara trasig? Mycket sällan. De flesta av dem älskar sina hundar. Majoriteten ser trasigheten som typisk för varan och älskar felet av den anledningen, uppmuntrade därtill av producenterna.
Känner ni till många branscher som fungerar så?
Det verkligt unika med hundproduktionsbranschen är de känslomässiga banden. Vilket förstås näst efter behovet av mat är det lättaste som finns att exploatera.
Hunduppfödning inom renrasorganisationerna är speciell på ett sätt till. Trendraserna kommer och går; uppfödarna är många, men splittrade på alla olika raser med var sin egna lilla verksamhet, och även uppfödarna kommer och går – många håller bara på i några år. Så var finns konstanterna? I organisationsstrukturen.
Utställningsanmälningarna för olika raser varierar med deras popularitet, men utställningsverksamheten består. Vilka ord i standarden som är heligt oföränderliga och vilka som går att tänja på varierar, vilka raser som skall etiketteras som separata och vilka som skall ses som varianter varierar, men beslutshierarkierna består. Varje popularitetsvåg för en ras sköljer upp en grupp framgångsrika uppfödare på åtråvärda platser i hundorganisationerna. Där blir de kvar och vårdar sitt inflytande som domare och uppfödare med tungt vägande åsikter i kommittéerna, långt efter att deras respektive raser dalar mot botten, långt efter att följderna av genetiska flaskhalsar blir märkbara, långt efter att deras hundar och hundarnas köpare står kvar med problemen... och långt efter att andra uppfödare, ni vet den där sorten som strävar med hälsoproblemen, har börjat förtvivla om dess framtid.
Jag vet inte vad ni tycker, men för mig ser detta inte ut som en organisationstyp med beredskap att hantera förändring.
Vad tänkte de kvarvarande amerikanska frallauppfödarna 1940? De måste ha sett hundar gå förlorade i utdragna valpningar och värmekollapser före kejsarsnittens och luftkonditioneringens tid. Sörjde de? Eller ansåg de att det var värt det för att få behålla det de såg som sin egen oföränderliga ras?
Bodil Carlsson
*The East Coast Society folks: den tidens finaste folk i USA. Tänk er Danderyd multiplicerat med en snobbfaktor av tio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar