THE LONG READ 6) En överblick

 

Människor anpassade till stadsliv förväntar sig hundar anpassade till stadsliv. Stadsbefolkningen i den rikare delen av världen fortsätter att växa, blir genomsnittligt äldre och lever oftare än förr ensam. Titta på tättbefolkade Japan med sin åldrande befolkning! Där köps  mera inkontinensskydd än småbarnsblöjor, samtidigt som generationen i arbetande ålder inte längre har mycket tid över för sina gamlingar. Vilka hundar efterfrågas mest? De små, lätthanterliga, lättmotionerade. Hundar som inte kräver så mycket mer än känslomässig närvaro, iallafall inte som hundägaren ser det, och som ger samma sak tillbaka. Stillsam närvaro i vardagen för en stor grupp köpare – häftiga accessoarer för en annan. Dagens uppfödare uttrycker sig inte så, men det är vad majoriteten satsar på att producera.

Har ni också funderat på, om de här två målen kan sammanfalla – att man producerar hundar som inte vill röra sig mer än ägarna tycker är bekvämt och så hundar, som inte orkar göra det?

Man kan avla bort de gamla inre egenskaperna - och man kan avla fram yttre, fysiska begränsningar. Förhoppningsvis inte med medveten avsikt, men man gör det. Båda sätten skapar hundar som är enkla att ha i städerna. Och enkla att ha för uppfödarna. Särskilt om man har många.

Powder in the skin folds

                Fotograf okänd. Cruft´s 2013 enligt uppgift. Motionskrävande?

Människor har alltid lockats lockas av det som ger social status. Vi använder fysiska tillhörigheter för att annonsera en social tillhörighet, vi distanserar oss från dem som bara har råd med enkla prylar. För länge sen var det blek hy, stor sidenklänning och en dekorativ pyttespaniel att ha i knät; så såg man ut, om man hörde till den lilla skara som inte behövde slita ute på åkrarna. Med tiden blev det korta kjolar och solbränna, för så såg man ut om man inte var fabriksarbeterska med tolvtimmarsdag utan hade tid och råd att vistas utomhus. När snabba kolhydrater och fett plötsligt var billig mat, blev det status med slank midja och synliga muskler: man vill ju inte vara en sån där som sitter i TV-soffan och tar en kaka till. Så där har det hållit på genom århundradena. Det som är fint folks kännetecken åtrås av vanligt folk, tills det inte längre är fint folks kännetecken utan vardagligheter. Då byter man.

Med hundrasmodet är det lite likadant. Sedan drygt hundra år tillbaka visar man i västliga länder upp att man har råd med hundar, som inte längre behöver arbeta utan har som främsta merit att de är ”renrasiga”. Hunden är fritt tillval. Det var så det startade och nu fortsätter det, som om prydnadsspanieln på de gamla målningarna  kommer forsande i alla tänkbara former, färger och storlekar i ett snabbt skiftande flöde. Först kom den nyligen pensionerade fårhunden collie, följd av den före detta vattenapportören storpudel (som snart dök upp i mellanstor och mindre förpackning) och den demilitariserade schäfern. Därefter gjorde den avdankade fågeljägaren golden entré i vardagligt familjeliv och logiskt nog erbjöds snart också motsatserna, chihuahua som accessoar för innetjejerna och pitbull som lösmuskel för tuffa gossar. I länder som Kina, Indien och Pakistan har mängden människor som har råd att följa fyrbensmodet också ökat på senare år – det är ingen slump att schäfern i förra inlägget är en kinesisk skapelse och att schäfern i youtubeklippet från Pakistan, som nämns i en kommentar, importerades från Kina av någon vars hus och bilar låter sig beundras som bakgrund till schäfern. Inte ett hem för vemsomhelst: inte en hund för vemsomhelst. Lika lite som det var en slump att FCI valde Kina för World Dog Show 2019. Man får ser till vara på plats, när marknaden expanderar.

Extremtrubbnosar trendar idag lite varstans i världen där folk har råd att skaffa dem. Vad blir det i morron?

Och vad skall seriös hundavel göra åt allt detta?

Bodil Carlsson