ALLDELES FÖR OFTA!

 

Så här en grå söndagsmorgon skulle jag vilja komma med ett förslag, som säkert får en del folk att ruska på huvudet. Det handlar om ett ord som vi använder så ofta - alldeles för ofta? - att vi kanske glömmer att undra vad det står för. Men snälla – tänk lite på det! Ord kan göra det lättare att se vad vi har framför oss, men de kan lika gärna dölja det. Ord bestämmer hur vi tänker, därför att de får oss att tro att vi förstår det vi tänker på.

Tänk på ordet ”ras”. På hur ofta vi använder det. Rasens historia. Rasens användningsområde. Rasens mentalitet. Normalt för rasen. Typiskt för rasen. Kunnig på rasen. Rasexpert. Känd uppfödare av rasen. Rasens historiska arv. Rastypisk sjukdom. Ren ras. Rasens standard. Min ras. Din ras. Inte samma ras!

Men vi vet redan att fram till för drygt hundrafemtio år sedan fanns inga raser. Det fanns bara hundtyper och varianter av hundtyper. De levde sedan lång tid i olika länder och delar av länder och visst var de rätt lika varandra på sina respektive platser, men mera i vad de gjorde och hur de gjorde det än i hur de såg ut – och de lär nog emellanåt ha blandat sig rätt oförbehållsamt med varandra  bakom ägarnas rygg. Vilka hundar behöll man?

De som gjorde det som förväntades. De som klarade sitt jobb. Det är mycket invändningar mot hälsotester just nu - de slår ut från avel, de slår ut den genetiska variationen, de begränsar uppfödarnas frihet, och de måste bort. Men hälsotest har funnits lika länge som vi har haft hundar. De var bara lite mera rakt på sak förr. Hunden med risiga höfter som haltade sig fram efter fåren, den som bet halsen av lammen, som var för rädd eller för klen för att jaga eller tvärtom gav sig på tamdjur och folk lika gärna som älg...Vet ni vad man gjorde med den?

Just det.

Den genetiska variationen verkar ha klarat sig rätt bra ändå.

Den enda rimliga förklaringen är att selektionen visserligen var hård, eftersom mycket få hade råd med ickefungerande hundar, men ändå enkel: de som gjorde sitt jobb fick leva. Om de hade en farfar som hade följt med en köpman på genomresa, en morfar som var den lokale godsägarens jakthund eller en mor som hade råkat löpa under vallningen av boskapen från skotska högländerna ner till London var ointressant. Storleksvarianter och pälsfärger likaså. En gång för tjugofem år sedan stod jag utanför grinden till en gård i Wales och tittade på vallarna som kom emot oss på andra sidan stängslet, olika stora, någon släthårig, andra långhåriga, några med hängöron och andra med tippade; några förtjusta i besöket, andra mycket avvaktande. En av dem hade utseende och färgteckning som en welsh springer spaniel. Tror ni att fårbönderna brydde sig? Den som jobbar som en welsh sheepdog är en welsh sheepdog.

Och de som skriker högst om hälsotesternas hot mot genetisk variation är de som i hundra år har lagt ner sin tid på att avla bort den variationen från de avelslinjer, som utgick från de gamla hundtyperna.

Där har ni den sanna berättelsen om rasernas historia. Valda exemplar ur en hundtyp lyftes upp ur sin inkognitotillvaro på landsbygden, hämtades in till städerna och utsågs till ”ras”. Det engelska ordet för ”ras” är bättre. ”Breed” betyder det man har avlat fram, det man valde att avla på. För det var det man gjorde, avlade på yttre egenskaper som man ville ha. Som platsade. Som gav status. Som gick att standardisera genom inavel. ”Breed” betyder avelslinje.

Ni kanske tycker, att det inte spelar någon roll vilket ord man använder, men ibland gör det faktiskt skillnad. ”Ras” antyder något ursprungligt, oföränderligt - ”typiskt för rasen” blir lättare att tänka. Rasen liksom bara är sådan. Den har alltid varit sådan.

Har den?

Titta igen på fotona av två moderna, lika renrasiga  - i bemärkelsen komna ur samma stambok -  franska bulldoggar och en hundraårig. Tänk er den vänstra hundens möjlighet att andas i rörelse. Normalt för rasen? Som ni ser av fotot från 1914 – nej. Absolut inte! Det finns inget typsnitt i skrivprogrammet stort nog för detta nej.

Normalt (i bemärkelsen vanligt) för den senast säljande avelslinjen? Ja. Konsekvensen av aktiva val i aveln.

Att tänka i avelslinjer förklarar hur förändringarna skedde. Ordet lägger ansvaret där det hör hemma. Hos uppfödarna som valde att avla fram den handikappade hundversionen hellre än den ursprungliga och hos domarna som valde att belöna uppfödarnas val med utmärkelser.
Och hos kennelklubbarnas styrande, som lät det ske. Därför att det alldeles för ofta är samma sorts personer som delar ut priserna och som tar emot dem.

Bodil Carlsson