THE LONG READ: del 3)

Om vi tänker till lite efter att ha sett de svindlande svängningarna i hundrasers popularitet genom hundra år, en ömklig liten fjutt av tid mot bakgrunden av de femtontusen år eller så som människor och hundar har levt ihop– vilka slutsatser kan vi dra? Och vilka frågor är viktiga att ställa sig?

Som jag ser det – några få slutsatser och kanske bara en fråga. För det första, andra och tredje: hundraser efterfrågas idag inte huvudsakligen p g a sina inneboende egenskaper, inte för att de vallar eller jagar eller vaktar bra, hittar knarkgömmor eller överlevande i rasmassor, utan p g a hur de presenteras. För de flesta presumtiva köpare är ursprungsegenskaperna till mera besvär än nytta, så de avlas bort.

Där har ni den verkliga delningen av raserna.

Många köpare idag vill ha utsidan, dels därför att de vet ganska lite om insidan och inte har användning för den, och ännu mera för att det är utsidan som presenteras för dem. De tror att utsidan är det som skiljer en sorts hund från en annan. Ännu värre: de tror att utsidan ÄR hunden. Det tror kennelklubbarna också. Det har de trott sedan de startades. Vilken annan funktion har utställningarna och varför har utställningarna annars en så central roll i kennelklubbarnas hela verksamhet? Att sälja utseende är den punkt där den traditionella renrasvärldens gamla prioriteringar ingår ett på kort sikt lyckligt äktenskap med med den nya valpköparmajoritetens förväntningar.

Eller den punkt i tiden, när renrasavelns tidiga besatthet med detaljer att tävla om- ja, det är vad varje rasstandard handlade om, skälet till att den skrevs – går över i det sena nittonhundratalets masskonsumtion.

Vilket förstås bara är två sätt att säga samma sak. Resultatet är att ”raserna delas”, som vi brukar säga. En majoritet av uppfödarna satsar på avelslinjer för sällskap, säljer till så många de kan och ägnar sig åt att tävla i utseende med de hundar de behåller. Det är fortfarande så man får status i hundorganisationerna: sälj, vinn.

Minoriteten behåller avelslinjer med andra egenskaper än utsidan. Men även där slår det invanda gamla tävlingstänket igenom i språk och praxis. ”Exteriörschäfer” betyder hund avlad för vinklar som ger ägaren och uppfödaren plats i snyggtävlandets lilla värld. ”Bruksschäfer” betyder hund som tävlar skydds i den andra lilla världen.

Den hund som för ett par år sedan hoppade ner från ett terränggående militärfordon en mil från mitt hem, gav sig av på egen hand i skogen och till sist hittade en vilsegången gamling i det nollgradiga regnet - han var varken den ena eller den andra tävlingsvarianten. Han var bara en arbetande hund, som räddade ett liv. Vi har inte ens ett namn för hans sort. Samma sak gäller den golden, som efter år av träning hittade fortfarande levande människor under  nerrasade byggnader i Turkiet igår.

Men tänk om det är deras sort, som kommer att finnas i framtiden?

I så fall är dagens hundavel kanske inte den bästa platsen att starta från.

Bodil Carlsson