NÄR FESTEN ÄR ÖVER 2)

 

Så den nya efterfrågevågen slogs ihop med gammal status – och vad hände? Renrashundarna blev förstås flera. Uppfödarna blev flera och sålde mera. Utställningarna blev flera och alltmera välbesökta. De som vänder varje ord i en standard på tungan och känner efter om hunden framför dem smakar rätt blev också flera. De fick mera att uttala sig om, för raserna blev också flera. Och fort gick det!

Minns ni historien om den amerikanska kroppsvallaren som ibland hade medfödd stubbsvans och trots sitt namn inte var särskilt australiensisk? Aussien godkändes av FCI som ras nummer 342 så sent som 2009 och går nu runt i ringen i kuperat skick i ett antal länder. Bara tio år senare är det dags för den mindre varianten att göra entré. Den fick ett nytt namn, Miniature American Shepherd, ett fritt uppfunnet ”ägarland” - Ungern! - och blev ras nummer 367. Separat standard att tävla med, separat sluten stambok och strikt förbud mot utavel med sitt eget ursprung. Ny trendras? Hoppa på tåget!

En vass tunga sa: ”FCI tuggar i sig ras efter ras och sprutar ut titlar och kennelnamn i andra ändan. Det som ligger däremellan är organisationens näringsupptag. Därför blir den aldrig mätt på raser.”

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och hoppas på att det ska gå bättre nästa gång. Ur genetisk synvinkel är det som FCI håller på med galenskap i slips. 367 varianter av en och samma art, spridda över världen men alla instängda i var sin slutna stambok? Där finns inte mycket biologisk hållbarhet att hämta.

Sett ur arbetsduglighetens synvinkel är det destruktivt. Ursprungsegenskaperna avlas bort för att de i stadsmiljö är onödiga eller störande, så hundarna likriktas på insidan. Man kontrar med att göra dem mera särpräglade på utsidan, medan man lägger ut texten om deras historiska arv*. Det är självklart lättare att sälja en stillsam hund med häftig exteriör än en alldaglig med stark personlighet. (Det är säkert också lättare att vara uppfödare med flera hundar hemma, om hundarnas behov av aktivitet och stimulans inte är alltför påträngande. Man kan fundera över hur mycket den saken har betytt i rasernas utveckling.)

Däremot har projektet att hitta och standardisera ras efter ras ur organisatorisk och kommersiell synvinkel gått utmärkt, iallafall på kort sikt. Flera ny raser = flera hundar = flera kennlar = flera reggavgifter = starkare organisation. För förhoppningsfulla småföretagare i en expanderande bransch ser det kanske ut så här: nya trendraser = nya försäljningsnischer. Inga avelskrav = flera valpar = mera inkomster.

Det är ingen slump att just vallfolk, jägare och bruksfolk gör motstånd mot SKK:s tankar om att ta bort vallprovet från border collie. Inne i organisationerna finns hundtypernas gamla existensberättigande kvar som små motståndsfickor i en internationaliserad miljardindustri. Utanför organisationerna finns det fortfarande folk som jagar. Det finns fortfarande folk som vallar. Det finns fortfarande folk som behöver sina hundar till annat än fritid. Det finns fortfarande folk som respekterar hundar för vad de är och gör mera än för hur de ser ut. De och deras hundar har alltid funnits, men mera i hundorganisationernas utkant än i deras blickfång. Detta är en av de gånger då de syns.

Sedan finns ett framtidsperspektiv att tänka på. När festen är över, vilken vallhund kommer att finnas kvar? Den som ställs ut eller tävlar agility och sover i soffan mellan varven? Eller den som hjälper till att producera det vi äter?

Bodil Carlsson

*Komiskt exempel: engelska collieklubbens text om rasens ursprung som vallare i terräng. Skulle kunna springa långt och växla upp till blixtrande snabbsprint, när jobbet krävde det och har ändrats väldigt lite under seklernas gång. I engelska KC:s text om rasen: motionsbehov ”Up to one hour per day.”