Jag plockade fram mina gamla läroböcker. Ni vill inte veta hur mycket damm och hundhår som har smugit sig in mellan sidorna medan åren först gick och sedan sprang förbi; för min del tyckte jag inte om att inse hur gamla böckerna har blivit. Sedan jag började läsa medicin har genetiken och förståelsen för den levande kroppens komplexitet exploderat. Man känner sig rätt bakom, när man går över till nätet från de slitna, gulnade sidorna med alla understrykningar. Men en del av de gamla sanningarna håller än, så häng med på en repetition! Var finns brosk och vad har vi det till? Och har det något med carpal hyperextension att göra?
Det finns tre olika typer av brosk i en däggdjurskropp. Hyalint brosk, som har fått sitt namn efter ett grekiskt ord som betyder ”glas”, är slätt och genomskinligt. Det ser faktiskt ut som levande glas. Hos ett foster är hyalint brosk själva matrisen, formen, för det som med tiden skall bli ben; först är det brosk, sedan förkalkas det gradvis och hårdnar till vuxenskelett. Alla våra långa rörben är hyalint brosk i starten och länge har de i var ända kvar en skiva hyalint brosk, där benet växer fram till dess att vi är färdigvuxna. Könshormonerna får tillväxtzonerna att lägga ner verksamheten; vi blir inte större eller längre. (Ja, det är därför tidigt kastrerade hundar får så långa ben.) Men glasbrosk har vi livet igenom kvar på andra ställen. Inuti lederna är det ett stötdämpande, friktionsminskande glidlager – skulle ni vilja gå på höftleder, där ben skavde mot ben i varje steg? Det finns i våra revben, i luftstupen, i bronkerna, i svalget. Hyalint brosk har spridda kollagenfibrer av typ 2 som inlagrad förstärkning.
Elastiskt brosk finns i ytterörat och i struplocket. Varför just där? Det är både starkt och böjligt. Elastiskt brosk har gott om elastiska fibrer för att bli tänjbart. Dessutom finns kollagen typ 2.
Dra i ditt öra, tryck ihop det, böj det – så fort du släpper taget återgår örat till ursprungsformen. Med tanke på var det sitter, ska vi vara glada för det. Brosk har inga nerver och inte mycket blodkärl. Vi kan sova med ett öra vikt utan att vakna av att det gör ont eller domnar, men så fort vi lyfter huvudet från kudden går ytterörat tillbaka till sin vanliga form - vi skulle med tiden se ganska udda ut annars. Dessutom är det ju så, att ytteröron är väldigt yttre, som organ betraktade. De sticker ut. Vore de gjorda av benvävnad, skulle kirurgerna behöva spika ihop öronfrakturer på vartenda arbetspass, eller hur?
Struplocket är ännu viktigare att ha just elastiskt brosk på. Det täcker ingången till luftstrupen. Det står öppet i varje andetag, men så fort vi sväljer något – lite saliv, en klunk vatten, en bit mat – slår det igen. Sedan springer det tillbaka i upprätt ställning igen och låter nästa andetag passera ner till luftrören. Gissa hur länge vi skulle överleva vår födsel annars, med luftvägarna fulla med mat?
Ytteröronen har vi för att de ska styra ljudvågor in mot innerörat, tydligt synbart hos djur som hundar och hästar. Sorterna som kan röra på ytterörat använder det dessutom för att signalera sinnesstämning. som de arga älgar som med sina stora öron bakåtstrukna har hotat folk i mitt bostadsområde under hösten. Vore de muskel och fett, skulle de vara tunga och ohanterliga och svåra att vifta med så fort man blir arg eller rädd.. Men nu är de just elastiskt brosk – lätta och oföränderliga över en livstid även på oss icke-viftande människor. Örat på en nittioåring ser likadant ut som det gjorde sjuttio år tidigare; det är inte alla vävnader man kan säga så om.
Däremot finns det en slutsats, som kan dras redan nu. Beroende på var det sitter, är elastiskt brosk mer eller mindre strikt utformat. Människors, hundars och älgars öron är inte särskilt lika varandra, men våra struplock är likadana. Samma gäller uppenbarligen inom en art. Schäfrar har inte stora, styva upprättstående struplock och basset har inte struplock som hängande draperier. Det finns en inbyggd, sträng genetisk övervakning av sådant som inte får ändras. Ytterörats form hör uppenbarligen inte dit, men det gör struplockets. Om ett sladdrigt ytteröra inte betyder sladdrighet någon annanstans, kan vi kanske sluta oroa oss och låta örat vara som det vill.
Den tredje sortens brosk heter fibröst brosk. Det är stelt och starkt för att tillåta lite rörelse, men inte mera; stabilitet är huvuduppgiften för fibröst brosk. Det sitter mellan ryggradens kotor, i symfysen och så i menisken i knäleden. Fibröst brosk är tättpackat med kollagena fibrer – både typ 1 och typ 2 - för att ge styrka
OK, där har ni den korta versionen av vad brosk är och gör. Men om det nu inte är brosk som är boven i carpal hyperextension hos collieraserna, vad är det då?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar