NÄR FESTEN ÄR ÖVER 1)

 

SBK:s svar till CS var entydigt och kort. Ett svar från en enskild rasklubb inom SBK är lika entydigt, men med en snärt:

/SKK:s grundstadgar/ kan inte betyda att enskilda personers eventuella ekonomiska intresse eller ointresse av för rasen specifika egenskaper kan vara det som styr.

Jakthundsklubbarna är inte heller nådiga. Här har ni ett klipp ur 

 svaret från Svenska Irländsk Setterklubben, S.I.S.K:

Vi i S.I.S.K stödjer SVaKs skrivelse vad gäller SKK/CS och SKK/AK förslag, att mot SVaKs vilja registrera Bordercollie som inte uppfyller kraven i klubbens program.

Att på ett sådant flagrant sätt och utan saklig grund, sätta sig över ett av specialkubben så högt prioriterat och värderat krav för registrering av Bordercollie, undergräver inte bara förtroendet för SKK/AK utan för hela SKK.

 

Det är svårt att förstå varför SKK:s ledning inte kunde förutse reaktionerna. Konflikten som man ryckt täcket av är lika gammal som renrasaveln. Den handlar om användbarhet kontra andra intressen. Man kan se den i hundra år gamla inlägg i engelska och amerikanska tidningar för hundägare. Orden var minst lika skarpa då , ilskan lika stor.

Det har ju alltid funnits hundar. Varför detta bråk?

Det har alltid funnits hundar, bara inte lika många som nu. Det som inte alltid har funnits är folk, som dammsuger världen i jakt på nya varianter att sälja.

Det har funnits vaktande hundar, rovdjursskyddande hundar, jagande hundar, apportörer av fällt byte, draghundar, råttfångare, vallande hundar och allt möjligt annat, alla i varianter anpassade i storlek och beteende efter platsen och omständigheterna som de skulle fungera i, jobbet där de tjänade ihop till brödfödan. Det har också funnits sällskapshundar för folk som hade råd, men de var inte så många. Den genetiska variationen och avelsurvalet var nog inget jätteproblem, för variationen skötte hundarna ofta själva medan de följde sina människor mellan byar och landsändar och de avkommor som inte blev som tänkt gjorde man sig av med. Arbetsförmågan var urvalsprincipen.

Man höll hund för att den behövdes. Hundar som var duktiga på sitt jobb valdes som föräldrar. Mycket få människor hade råd med djur som inte bidrog till hushållet.

Adeln hade förstås råd – jakthundar och knähundar skickades som gåvor mellan hov och gods redan på 1400-talet och de var högt värderade och säkert älskade också ibland. Anne Boleyn grät bittra tårar när den lilla spanieln, som hon fått i present från franska hovet, hittades död med bruten nacke nedanför hennes fönster år 1534.* 1874 publicerades en stamtavla för den engelska blodhunden Rufus. Alla de 47 individuella namnen på hundarna bakom Rufus finns inte med i dokumentet, men ägarnas sammanlagt 25 adelstitlar är noggrant återgivna.** 

Under artonhundratalet växte stadsbefolkningarna snabbt. Flera fick råd att ta efter fint folks hundinnehav; flera fick hund som uppvisningshobby. Hundtyperna adopterades och fick egna namn. De blev raser. Och städernas övre medelklass fortsatte växa och tog efter överklassen genom att visa sig med hund och utställningarna bekräftade vilken sorts hund som gällde. Ungefär så ser den ut, renrasavelns barndom. Hundra år senare, från mitten av nittonhundratalet, spreds pengarna neråt. Alldeles vanligt folk fick råd att ha hund! Inte den enstaka gatukorsningen längre, inte den överblivna bonnvalpen i en kull –för nu finns plötsligt ett antal raser att upptäcka. Alla med eget namn. Alla med egen stambok. Alla med egen unik historia. Alla med egna unika särskiljande egenskaper. Välj det som passar!

Medan det här pågick, rätade gamla traditioner som överlevt inne i de små organisationerna från förr på nacken. Själva ordet renrasig fick allmän spridning. Folk accepterade det utan att fundera på vad det betydde. Utseendedetaljer inskrivna som budord, men öppna för aktuella tolkningar - rasens standard – blev viktiga saker för en större publik. Människor vann auktoritet genom att avgöra vilken tolkning som gällde. Stor eller liten vit fläck? Mycket lång svans eller bara medellång? Exakt rätt tippade öron?

Det fanns eftertraktade sociala positioner att vinna på att ha rätt i den frågan.

Bodil Carlsson

*Anne Boleyn, Henrik VIII:s andra hustru fram till sin avrättning 1536. Annars inte känd för sin ömsinthet.

** Worboys m fl, The Invention of the Modern Dog, 2018, s 120. Bok som borde vara obligatorisk läsning för renrasintresserade.