En riktigt irriterande sak med kollagen och vitamin C är att när man söker på nätet, så är det minsta man hittar trovärdiga vetenskapliga artiklar publicerade i trovärdiga vetenskapliga tidskrifter. Det mesta man hittar är försäljningsannonser. Numera finns t o m ett ord för sådana produkter: de kallas för nutroceuticals, en korsning av nutrient (näringsämne) och pharmaceutical, medicin. Tanken är att man ska äta sig frisk och evigt ung. Nutroceuticals är en industri. 1,6 miljarder dollar per år är hur mycket pengar den omsätter bara i USA enligt en genomgång, och då gäller det enbart preparat för hundar och katter. Omsättningen på marknaden för bodybuildare, gymkunder och åldranderädda med rynkor runt ögonen vågar man väl inte ens föreställa sig. Wellnessindustrin har många troende.
Men så här är det. Tror man att det finns fel i någons kollagen och vill kalla till granskning, då inställer sig 28 olika misstänkta till förhöret. Det är så många typer av (hittills) kända kollagenvarianter som finns och de bär med sig många (hittills) kända mutationer och ett antal kemiska bindningar, varav vitamin C är en. Igen: vitamin C är bara en av de bindningar, som håller ihop kollagenmolekyler. I hårstrån, i naglar, i underhud, i hjärtats klaffar, i blodkärlens väggar, i skelettet – överallt finns kollagenet. Sådär 30% av vår däggdjursvikt är kollagen av olika varianter. Jag vet inte, hur vi skulle se ut om vi inte kunde producera kollagen – som maneter, kanske? - och jag begriper ännu mindre, varför vi inte skulle gå i land med att producera det, om maten vi äter innehåller aminosyrorna som våra broskceller använder för att bygga upp kollagenet. Hade det krävts tillskott på burk för att fixa våra vävnader, så hade varken vi eller vargen nått fram till den senaste istiden. OK?
Med vitamin C är det lite tvärtom. Ropa upp de djurarter som inte klarar att producera eget vitamin C och ni får en mycket kort kö. Människan, våra närmsta släktingar -schimpanser och gorillor - marsvin och ett par fruktätande fladdermusarter. Punkt. Alla andra fixar sitt vitamin C själva. Ja, hundar också! Alla gröna växter gör det.Till och med svampar bildar eget. Vitamin C är en mycket gammal följeslagare till levande varelser.
Hur kommer det sig då att människor, marsvin och fruktfladdermöss tappade förmågan? Förmodligen för att vi åt så mycket av det där gröna, att vi fick det vi behövde ändå. Och kanske kom några arter på, att mekanismen som skapade vitamin C gick att använda för att skapa något annat, som man hade större nytta av, när man nu ändå livnärde sig på frukt och grönt och hade C-vitamin upp över öronen. Det kostade oss i vart fall ingenting att sluta. Inte förrän vi människor kom på idén att skicka ut sjömän på halvårslånga expeditioner tvärs över haven utan annat att äta än kolhydrater och (i bästa fall) torkat kött på söndag upptäckte vi vad skörbjugg är. Känner ni någon hund med skörbjugg?
Inte jag heller.
Encyclopedia Brittannica säger att en molekyl C-vitamin ser ut på detta viset:
C, H, O. Kol, väte, syre. Vilken mat skulle jag kunna ge min hund som inte innehåller de kolatomer, väteatomer och syre som den behöver för att skapa vitamin C? Småsten?
Vänd på det! Varifrån kommer kollagentillskotten och kollagenhudkrämerna, som vi uppmanas köpa? Från djurs hud, ben och bindväv – just de biprodukter från slakterierna och fiskerifabrikerna, som vi själva inte äter. C-vitamin produceras i industriell skala i bland annat Kina. Kilopriserna för utgångsmaterialen är inte höga, det handlar om restavfall för kollagenets del, men högt är däremot kilopriset för slutprodukterna. Mellanskillnaden klirrar säkert gott i tillverkarnas fickor. Men till vilken påvisbar nytta för köparna?
Det finns inte mycket, som visar på säkra vinster med att äta kollagen, med eller utan C-vitamin, om man inte svälter.
* * *
Kollagen finns i hudkräm. Sådana hudkrämer säljs som ett sätt att få ung, spänstig hud igen. Men kollagen är en stor molekyl. Det finns inget sätt att få den att passera genom oskadd hud in i underhuden där den ska finnas, hur ivrigt man än gnider in sin hudkräm. Kollagenet stannar utanpå. En hudläkare sa syrligt, att man lika gärna kan daska sig i ansiktet med en fläskkotlett: det blir kollagen mot ytterhud i båda fallen.
Likadant med kollagen i mat. Kollagen är en stor molekyl även som matsmältningsapparaten ser det. Det finns inget sätt att få kollagen att passera från magsäck och tarm i oförändrat skick – och om den kunde göra det, har den ändå ingen adresslapp med orden TILL LEDERNA för direkttransport dit.
När vi äter mat som innehåller kollagen – den där fläskkotletten, eller hundmat gjord på slaktrester, eller en kapsel med kollagen – måste kollagenmolekylerna mödosamt, steg för steg, brytas ner till sina beståndsdelar för ta sig över tarmens barriärer och hamna ute i blodet innan alla de där aminosyrorna når broskcellerna som gör om dem till kollagen igen. Det är faktiskt bara våra egna celler som klarar det jobbet. Så vi kan lika gärna äta kotletten för att förse dem med byggstenarna som de behöver. OK?
Den enda omständighet där jag kan tänka mig att tillförsel av kollagenets byggstenar, inklusive C-vitamin, kanske gör nytta är följande. Om en individ, hund eller människa, har råkat ut för en process där kollagen i olika former bryts ner snabbare än broskcellerna hinner skapa nytt – till exempel broskförslitningen i leder, där ben skaver mot ben och där inflammation skapar smärta och förstörelse. Om man då öser in ett överskott av kollagenbyggstenar och vitamin C – är det tänkbart, att brosk nybildas fortare och att smärtan avtar?
Ja, tänkbart är det iallafall – och det är den möjligheten, som seriösa studier av nyttan med tillskott pekar på. Det finns inte så många sådana studier än. Många av de äldre rapporterna om nyttan är dåligt gjorda... och en del av dem finansierades av tillverkarna.
Surprise.
* * *
Alltså: äter min halta hund kollagen? Hon äter de aminosyror, som finns i hennes foder. Äter hon C-vitamin? Sure. Hon och jag delar på en röd paprika eller två varje dag. Jag, som inte kan syntetisera C-vitamin, gör det för att få mitt dagsbehov. Hon, som syntetiserar själv, gör det för att få lite bukfylla i de snålt tilltagna matportioner hon får för att inte gå upp i vikt. Vi tycker båda två, att paprika är gott. Det är därför det blir paprika.
Min tik väger 22,5 kg. Hon mår såpass bra som hon gör tack vare en injektion var fjärde vecka av ett preparat som hindrar nerver att växa in i inflammerade leder. Det kostar, men det tar bort så mycket av smärtan att hon har ett drägligt och ganska rörligt liv. Nu har hon fyllt nio år. Hade hon vägt 60 kg hade inget hokuspokus med kollagen eller överdoser av C-vitamin kunnat hålla henne kvar så länge.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar