MEDAN VI VÄNTAR PÅ SVAREN

Fler svar från olika rasklubbar lär vara på ingång. Medan vi väntar, låt oss fundera på paralleller!

Minns ni collieuppfödaren som citerades om den dåliga genetiska bredden i rasen i inlägget Siffror och sanningar häromdagen?* Rasen ”har inte råd med” några avelsinskränkningar, för då tappar man genetisk bredd. Ja, den visan har vi hört några gånger nu, ända sedan rapporterna om de verkliga inavelsnivåerna i raser med sluten stambok började tränga in i medvetandet på hundfolk– och det är väl bara att vänta att den ska börja höras om svensk border collie också. Är det alltid omsorg om genetisk variation som ligger bakom?

Collieutredningen* från 2020 är en av de bästa översikter och problembeskrivningar för en ras som jag har läst. Den är lång, 70 sidor med bilagor, och grundlig men ändå lättläst. Man springer på förvånande information – som att enbart 7% av alla hundar i vår ras med dess höga inavelsnivå överhuvudtaget kommer till användning i avel. Om de övriga 93% tittades igenom, skulle man kanske få ett tillskott utan att några krav behövde skrotas? När man läser och jämför med uttalandena från uppfödaren i blogginlägget blir två av problemen inom renrasaveln väldigt tydliga. Det ena är de stora skillnaderna i kunskap mellan uppfödare och det andra är osynligheten hos så många tänkbart användbara hundar. De tävlar inte, så de finns inte.

”Inom collieled förekommer en diskussion angående rasens genetiska variation. Synpunkter har framförts att rasen inte har ”råd” ur en genetisk synvinkel att utesluta hundar från avel på grund av deras mentalitet. För att bevara maximal genetisk variation bör så många djur som möjligt användas i avel, samtidigt som enskilda avelsdjur inte tillåts att ha allt för många kullar. Statistiken för collie visar att en mycket begränsad andel av rasen används till avel, se bilaga 6, och det förekommer överanvändning av enskilda avelsdjur, även om s k avelsmatadorer var vanligare längre tillbaka i tiden. Man kan fundera på varför så få individer används. Upplever uppfödarna att många hundar i rasen har brister? I sådana fall vilka? Kanske är det så enkelt att de hundar som syns mest på utställningar och prov blir de mest efterfrågade avelshundarna?

Många eftertraktade egenskaper beror på såväl arv som miljö och utmaningen är att avgöra vad som är vad hos en framgångsrik hund. En stängd stambok och samtidigt väldigt få hundar, framför allt hanhundar, i avel är förmodligen såväl colliens som hundrasavelns största utmaning nu och i framtiden. /.../ Har då rasen råd med restriktioner avseende dess mentala egenskaper? Frågan kan vändas. Har rasen råd att låta utvecklingen gå mot fler, och mer, rädda hundar? Statistiken visar att det är den vägen utvecklingen går just nu, då många av de parningar som görs är mellan hundar där båda har låga avelsvärden för Nyfikenhet/Orädsla. Statistiken visar också att även om de flesta collieägare gärna köper ännu en collie så är de som har, eller har haft, en collie med stora rädslor inte beredda att göra det igen. ” (Collieutredningen, s 30.Mina fettningar)

Så kan man också göra slut på en ras. Tycker ni att det verkar överdrivet? Låt mig presentera en bit ur en berättelse från en valpköpare från några år tillbaka. Den handlar om en collie som efter lång plåga slutligen avlivades, fem år gammal. På facebook blev ägarna efter avlivningen trakasserade av uppfödarens fan club – och det är inte samma uppfödare som den från Siffror och sanningar, om ni undrar. Tikens rädslor var ägarnas fel, fick de höra. Som vanligt. Deras svar:

Ni var inte där när hon fällde ner svansen på VARJE promenad och drog för att komma hem för att hon sett sopbilen, hört glaskross, hört en bildörr stängas, lyssnat till pipljudet från en backande lastbil, hört lövblåsarna.
Ni var inte där när hon satt i ett mörkt sovrum och skakade för att hon hört ett ljud som vi inte hade hört.
Ni var inte där de gånger hon kröp fram på främmande golv bara för att få vara där vi var.
Ni var inte där när vi glömt lägga ut mattor i hörnen och hon spänner sig ramlar och gör illa benen och måste halta.

Ni var inte där alla dessa dagar, ni var inte där alla dessa år. Vilken rätt har ni att döma oss?***

Tror ni att de ägarna köper collie igen? Eller att deras vänner och anhöriga gör det? Tror ni att borttagna krav på mentalitet skulle öka eller minska antalet hundar med denna plågsamma rädsla för ljud och underlag?

I vår ras kommer det mest påstridiga talet om genetisk variation från folk som motsätter sig MH därför att stabil mentalitet är det som de minst känner igen och inte klarar av att leverera. De har andra prioriteringar. Att rasen är svårt inavlad är en senkommen upptäckt, men en välkommen ursäkt - för att slippa krav på förbättrade MH-resultat för avel.

Mitt intryck är att genetikargumentet i min ras kommer från två sinsemellan olika grupper. Tydliga och talföra är några inflytelserika uppfödare med utställningsintresse. De vill avla på sina vinnare, de vill kunna importera och avla på andra vinnare från länder utan krav på varken det ena eller det andra och då är MH en käpp i hjulet för deras planer och det ”speciella” med Sverige bara en förarglig pinsamhet. Bakom den gruppen står andra, inte lika framgångsrika eller talföra, som helt enkelt vill kunna fortsätta avla på det de har hemma utan alltför mycket besvär och sälja resultatet utan alltför mycket frågor från valpköparna. Finns inga regler, så framstår man ju inte som sämre än andra för att man inte följer dem.

Tidigare klädde man sin inställning till mentalitetsbeskrivning i prat om colliens blida vallhundssjäl. Nu kör man med genetisk variation. Det som inte har ändrats är intresset för att behålla sina positioner. Den ena gruppen vill känna sig på jämställd fot med internationellt tävlingsfolk, den andra vill ha det som de har haft det, och båda vill kunna fortsätta sälja. Det ska va lätt att göra rätt, så bort med kraven.

Vi har nu inom rasen en situation, där några uppfödare följer kraven och säljer valpar till pålästa valpköpare och så andra uppfödare, som följer de gamla prioriteringarna om exteriören först och som siktar på en annan grupp valpköpare. Följden är, att inom båda grupperna blir avelsdjuren allt mera släkt med varandra. Rasen dras isär: den genetiska variationen minskar.

Collieutredningen var rasklubbens förslag om hur man stegvis skulle kunna åtgärda det. SKK:s CS valde att skrota utredningen och därmed att låta situationen accelerera. Varför? Ingen vet, för hur diskussionerna i fördes detta tydligen hetsiga CS-sammanträde en tidig novemberdag för två år sedan kommer vi aldrig att få redovisade. Men detta är min gissning: CS ville varken stöta sig med de inflytelserika uppfödarna eller ta risken att de mindre inflytelserika skulle börja föda upp oreggat. Så man vägrade krav för uppfödarna...  och just därför kommer de på sikt att sälja mindre. Reggsiffrorna fortsätter neråt.Man hjälpte några uppfödare, men man stjälpte rasen.

Man kan föreställa sig liknande situationer och parallella utvecklingar inom andra rasklubbar. Hur skulle den kunna utvecklas för bordercollie?

Bodil Carlsson

• http://collievaenner.blogspot.com/2022/10/siffror-och-sanningar.html

• **https://www.skk.se/contentassets/e8e064970ec04cfdbf4e19df521a4e60/rapport-collieutredningen_final-2020.pdf

***Texten återges med ägarens medgivande. Den tas inte med för att riva upp gammal sorg eller gamla gräl utan som ett exempel på vad avelsurval kan handla om.