ANVÄNDBARHETEN

 

Oktober igen. Månaden som håller andan i frostnära färgrika mornar; piskar oss med regn och vind på eftermiddagen och låter konstiga nyheter från hundvärlden komma flygande som löv i blåsten.

Jo, hösten är sig lik. Men inte resten av världen.

Det har gått två år sedan CS dumpade Collieutredningens långa arbete och omedelbart efteråt sköt sig själv i foten genom att reta upp jägarna med ett förslag från Utställningskommittén om att jaktmeriter skulle tas bort för utställningsvinst på jagande hundar. Det har gått ett år sedan nivån på motionerna till SKK:s årsmöte fick mig att tappa andan av leda: varför hålla på med det här? Jag minns att jag skrev något om att vi snart allesammans kan ha ha större bekymmer än rätta färgen på sällskapshundar.

Den här hösten äter övergivna hundar övergivna människokroppar i Ukraina. I Storbritannien översvämmas räddningsorganisationerna av hundar. Folk har inte pengar till foder och veterinärkostnader längre. Priserna på mat, bolån och värme ser ut att bli svåra att klara för många här hemma också. Vad händer i hundvärldens version av verklighet?

SKK ger sin Avelskommitté i uppdrag att granska kravet på vallmerit för avel på border collie.

Man river sig i skallen. Är det dagens huvudproblem?

Kennelklubbarna har en lång tradition av av att adoptera hundvarianter, förse dem med namn och detaljbeskrivningar och var sin sluten stambok och skicka ut dem i stora världen. I utställningsringarna. Det finns de som säger, att det där är början och slutet på historien om kennelklubbar. Det är vad de gör. Det är vad de handlar om. Att vara en minoritetsregering för de utställningsintresserade, för de tävlingsinriktade, för dem som samlar champions i stamtavlor, som bygger bogmuskulatur på sina hundar genom att låta dem promenera med tyngder i selen, som satsar på att åka hundra mil enkel resa till en efterlängtad utställning... I varje enskilt land är de en liten ö i havet av vanliga hundägare. Vi andra är så väldigt många flera. Men i de internationella tävlingarna och organisationerna är de hobbyaktiva såpass många och såpass överens att de tror att deras prioriteringar gäller. Det är ingen slump, säger de rösterna, att det finns utställningskommittéer och uppfödarkommittéer högt och lågt i kennelklubbarna, men aldrig en hundägarkommitté.

Jag är en dem som tycker, att det där är en orättvis beskrivning, åtminstone när det gäller de nordiska kennelklubbarna. Till exempel tycker jag, att svenska SKK:s Avelskommitté gör ett utmärkt jobb, för alla ägare till SKK-reggade hundar och faktiskt också – eftersom kunskap sprids – för andra hundägare också. Saker som HD-fel och deras ärftlighet pratar även blandrasägare om.

Samtidigt förstår jag att Avelskommittén inte är hela historien om Kennelklubben. Om jägare, poliser och fårbönder hade styrt kennelklubbarna, så hade bassetens öron inte släpat i marken. Schäfern hade inte wobblat fram i ringen och collien hade inte gjort sig känd för mera päls än nerver.

Ni vet vad som oftast har offrats i  hobbyversionen av raserna?

Användbarheten.

Bodil Carlsson