ANVÄNDBARHETEN 2)

Ser ni de två felen med den här bilden?

http://www.dobermann-brat.ru/photo.php3?id=29&lang=eng&file=1163.jpg

Första felet är att den inte är fotoshoppad. Nästa fel är att hunden har en imponerande radda utställningstitlar.

Bilden visar en östeuropeisk dobermann med en ärftlig tillväxtrubbning i bröstkorgen. Den finns hos människor också. Pectum carinatum, duvbröst på svenska, pidgeon chest på engelska, det går att googla på. Vad heter det i utställningsvärlden – rosett?

Man stirrar på fotot. Man tänker: är det inte nog att den rasen med sina fantastiska rörelser och sin snabbhet, den som en gång kokades ihop av en skatteindrivare som behövde skydd under sitt jobb, under avelns gång fick ett dödligt hjärtfel som plockar allt flera och allt yngre hundar? Skall det hjärtat nu paketeras i en bröstkorg med ett annat ärftligt fel för att de hobbyintensiva ska ha något att polera sitt ego med?

Den ursprungliga dobermannhunden var skarp. Skatteindrivarna idag behöver inte hundtänder som skydd; de har andra metoder för att få sitt jobb gjort. Ingen vill ha aggressiva hundar ute i samhället. Men det går utmärkt att avla bort skärpa utan att ersätta den med deformitet.

MAN KAN BYTA EN ANVÄNDBARHET UTAN ATT MISSBILDA HUNDEN.

Om det är en nyhet för östeuropeiska dobermannuppfödare, måste det vara nytt för uppfödarna av engelsk bulldogg lite varstans också.

Jag vet inte om ni minns historien om den svenska bulldogguppfödare, som 2020 fick hembesök av Länsstyrelsen med veterinär. Jag skrev om det här på bloggen den 21 oktober 2021 http://collievaenner.blogspot.com/2021/10/ett-informativt-exempel.html och häromdagen fick jag, som oväntad present i brevlådan, ett ex av tidningen Djurskyddet 3/22 som går igenom ärendet. För ett ärende blev det, först hos Länsstyrelsen och sedan i förvaltningsrätten. Uppfödaren förnekade hela vägen att det fanns några problem alls med hennes hundar, de var precis som de skulle fast Länsstyrelsen inte begrep det - ”har ni aldrig sett en engelsk bulldogg?” - och avfärdade veterinärernas beskrivning om andningssvårigheter i vila och annat med att hävda, att vissa veterinärer tycker att ”våra hundar ej ska finnas”. Domare på utställningar hade minsann godkänt hundarna, gett dem priser, berömt dem, så vad var problemet? Men det var inte det, som fick mig att tappa hakan när jag läste igenom artikeln. Det där visste jag redan. Att hundarna belades med avelsförbud visste jag också.

Det jag inte visste var att när uppfödaren överklagade Länsstyrelsens beslut om avelsförbud till Förvaltningsdomstolen sa hen så här: ”... det är SKK som utfärdar avelsförbud EJ (sic) länsstyrelsen.”

En svensk uppfödare talar alltså om för en svensk myndighet vad den får lov att göra. I hens värld är det så, att ingen myndighet utövar tillsyn över djuraveln och tillämpar svensk lag: det gör hobbyorganisationen SKK. Om utställningsdomare tycker att hunden är ett fint exempel på sin rasstandard, då skall veterinärer och myndigheter hålla snattran. De vet inget. De kan inget. De har inget att säga till om.

Det har bara hens intresseförening.

Jag skriver inte detta för att håna eller peka ut den enskilda uppfödaren i det här fallet. Hen förlorade i Förvaltningsrätten och har gissningsvis fått tillräckligt att tänka på. Det är inte en enskild person det handlar om, utan om hobbyaktivisternas gemenskap. Hur hamnade vi här, i den omvända världen, där smågrupper förutsätter att de kan få som de vill och att deras prioriteringar står över lagen?

Jag tror att det skedde i två steg. Det första steget var att användbarheten togs bort. När man inte längre behöver hundar som arbetskamrater, behöver man inte heller deras arbetsförmåga: deras normala bröstkorgar, deras normala benlängder, deras normala hudkostym eller hanterbara päls. När arbetet försvinner, är det fritt fram att avla för hängande hudveck, förkrympta ben och försvunna nospartier. Eller för den delen utskjutande bröstkorg. Eller vaggande pälsberg. Anything goes.

Det andra steget är tävlingsmomentet. Hur mycket av det extrema, det hälsofarligt extrema, tror ni hade kommit, om inte extremerna vann?

Bodil Carlsson