MÖRKRETS AXEL

 

December var månaden då det otröstliga regnet ständigt tog ny sats och grät ut mot mörkrets axel; till sist ville man bara stämma in. Utom de där enstaka, alldeles för få dagarna, som verkligen var dagar. Vilken skillnad ljus gör!

Solen går upp i skimmer av nyputsad koppar och folk går rakare i ryggen med lättare steg. Alla vi ensamstående gamlingar med hundar stannar på håll från varandra, vinkar med söndertvättade coronahänder, ler och börjar prata.

En sådan morron stod jag i rastgården och kisade mot himlen. Bollen var tillbaka i jackfickan, det började bli dags att gå hem. Då kom gny och skall forsande mot oss genom dungen. Två unga tjejer gick med en hund, en stor livlig sak, som helst hade rusat rakt på oss, men som förmåddes sitta ner och vänta med korta mellanrum. Och innan jag säger något mera, vill jag berätta en sak.

För drygt fyrtio år sedan, bara lite mera än en halv livstid i vår del av världen, delade jag lägenhet med några andra. Det var den sortens lägenhet som måste hyras ut då, när ingen gjorde bostadskarriär eller ens visste vad det ordet skulle betyda – alltså, när ingen satte sig i skuld för en bostadsrätt, för tak över huvudet kunde man hyra. Det byggdes på den tiden. Inte ens i centrala Göteborg var det ont om lägenheter.

Så med missräkningens sura smak på tungan och i väntan på bättre tider hyrde fastighetsägaren ut till en helt annan sorts folk än dem som husen först tänktes för - studenter, vanligt folk, till och med låginkomsttagare fick bo där. Vi fyra var ett studentgäng. Hade företaget vetat hur mycket annan sort tre av oss var, hade det kanske inte blivit något hyreskontrakt, men det upptäckte de först när den hemmagjorda skylten med texten RÖDA BÖGAR satt upptejpad på ytterdörren och då var det så dags.

De andra var en lesbisk tjej som pluggade till sjuksköterska och två rätt småvuxna killar, som ibland vågade gå hand i hand på stan. Det hände att folk skrek efter dem. ”Jävla bögpack!” En vårkväll gick jag bakom dem och såg blickarna de fick. Det har inte hänt många gånger att jag velat vara en tvåmetersman med baseballträ i näven, men det hände den kvällen. 

Vi delade på en fast telefon. Killen som hade stuckit från inkallelsen till Vietnam ringde hem till USA och vi höll bekymrade rådslag om telefonräkningen. Den som var hemma när det ringde, reste sig från tentaböckerna och svarade, krafsade ner telefonnummer på en pappersbit och lämnade till den som skulle ringa tillbaka.Det kom samtal från folk i byar ute på landet, människor som hade gömt sig för andra livet igenom. Nu hade de läst om RFSL. Ibland grät de i telefonen.

Men denna decembermorgon är det 2020 och då kommer alltså två yngre kvinnor och en hund in i rastgården. Hunden är inte en scholden, som jag först trodde, utan en trevägskorsning. Ivrigt rusar han fram till collietikarna och lekbugar, men har inte mycket för sina inviter. Nylöpta och progesteronpeakade avvisar de honom, den äldre tiken med avmätt värdighet, den yngre med dödshot. Ettåringen backar artigt och låter tanterna tjura i fred.

Hans mattar leker med honom i stället. De springer, han flyger. De övar inkallning, de skickar honom mellan sig, de kastar boll och hundens ögon lyser. De får honom att ignorera tikarna genom att vara mycket roligare. Inte ett hårt ord, inte ett ryck, ingen dominans, bara enastående bra kontakt. ”Varför köpte ni blandras?” frågar jag. ”Och varför just den här?”

Jo, alltså... De ville ha hund. De ville ha en hund som kunde hänga med på deras långra vandringar med tält och packning. De ville ha en hund!

Så vet ni vad de gjorde? De köpte en. De råkade vandra uppe i Härjedalen förra sommaren och kom förbi en gård där det fanns en kull; de tyckte om föräldrarna och så köpte de sin valp och har aldrig ångrat det. När jag var i deras ålder var blandras undermåligt. Blandras bad man om ursäkt för. Hundar skulle läras veta hut, de skulle lyda, det var vad de var till för, och blandraser skulle veta extra mycket hut och helst visa tacksamhet för att någon hade brytt sig om att ta hand om dem. Ni kanske inte tror mig, men så var det för inte så längesen med skillnaden på folk och folk och skillnaden på hund och hund. Alla visste vem man skulle se ner på.

Nu är det alltså 2020 och efter en stunds lek och spring går den lilla familjen iväg, hunden i slakt koppel och tjejerna hand i hand. Jag står och tittar efter dem. De går med rak rygg. De ber inte om ursäkt, de skäms inte för sig själva och inte för sin hund heller. Klockan är kvart i tio på morgonen, men det känns som om solen går upp en gång till.

Överlag är det förtretligt att bli gammal. Aldrig mera blir jag lika rörlig i kropp och själ som de där två och inte en lika rolig hundägare heller. Men det finns saker som man inte ser medan man själv är ung, när allt händer mitt framför ens näsa och under ens fötter. Man ser inte förändringar över tid.

Dominanshierkarier är till för en enda sak: att få en sort att känna sig sämre för att en annan sort ska få känna sig bättre.

Att få se dumheter försvinna in i glömskan är snudd på värt att bli gammal för. Så gott nytt på er, läsare! Det är inte som att det inte finns en del kvar att göra, men några saker blev faktiskt bättre medan åren rann iväg.

Bodil Carlsson