MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN

I jämförelse med FCI framstår SKK och NKK som ett anständighetens klart skinande ljus. Men även de två har litet att ta tag i.

 

 NKK släpade sina cavalieruppfödaretill England för att få dem att försöka sluta producera hjärtsjuka hundar. Det gick inte. Läser man norska RAS för cavalier, så slås man av det diskret förtjusta dreglande som rasklubben visar inför engelska cavalierproducenters export till Japan. De är lite för smarta för att rent ut säga ”Varför ska inte vi få sälja till alla dessa japaner, när engelsmännen gör det?” men inte tillräckligt smarta för att utelämna den aspekten helt och hållet. Eller så handlar det bara om kärleken till ännu en unik ras. Det är förstås helt tänkbart. Det finns rätt gott om unika raser att älska numera.

 I vilket fall drar nu den största norska djurskyddsorganisationen NKK inför rätta tillsammans med rasklubbarna för Cavalier King Charles och engelsk bulldog. Jag förstår inte riktigt, varför NKK skall upp i rätten. Vad kunde de ha gjort mera – förutom att säga till cavproducenterna att antingen gör de som de är tillsagda, eller så får de avregistrera varenda hund de äger?

 Varför gjorde NKK inte det? Vad hade hänt, om de hade gjort det? Det är en intressant fråga. Den kan ställas i andra sammanhang också, till exempel SKK:s vägran att göra mer än att leverera ”rekommendationer” till collieuppfödare. ”Snälla ni, vi tycker faktiskt att ni kanske borde tänka lite på mentaliteten!” Mycket riktigt svarar en grupp enligt egna kriterier framstående collieuppfödare: ” Vi kommer inte att ändra något! Det är våra prioriteringar som gäller.” Det måste finnas anledningar till att SKK inte replikerar ”Vill ni vara med i SKK? Då är det våra prioriteringar som gäller. Hälsa och mentalitet först!”

Vilka anledningar kan det röra sig om?

Jag tror att det finns flera viktiga skäl till kennelklubbarnas tystnad - det finns också de som använder ordet "flathet" - inför uppfödargrupper. Det ena är att renrasorganisationernas historia och deras nutid glider in i varandra. Små sociala elitklubbar från igår fungerar som stora säljarmegafoner idag, men de små eliternas efterföljare vill inte släppa greppet. De är fortfarande en minoritet, av befolkningen och av hundägarna och av medlemmarna i organisationen, men en minoritet som har lyfts till höjderna av renrasavelns efterfrågansexplosion de senaste femtio åren. Varför skulle de vilja förändring?

 Det andra skälet handlar om organisatorisk inåtvändhet och inbyggd tröghet, sådant som finns i alla organisationer med några år på nacken; om maktbalanser och allianser inom och mellan organisationer. Det tredje handlar om obiologi. Ingen felskrivning: obiologi. Inget skäl handlar om hundar och inget om valpköpare. Jag tror, att det viktigaste skälet ser ut så här:

 Renrasavelns framgångar sprang iväg med renrasorganisationerna. De började som små klubbar för ett fåtal nyskapade raser. De slutar som organisationer inriktade på en stor köpstark marknad för hundratals raser, där traditionell inavel skapar växande hälsoproblem och där tilltagande extremifiering av raser skapar växande motstånd. Kennelklubbarna hamnade i en situation, som de inte var byggda för, inte kunde förutse och inte vet hur de skall hantera. 

 

 Bodil Carlsson