MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN 2)

 

Titta hundra år bakåt! Vad ser vi? En liten grupp mycket välbeställda människor med tid och pengar att lägga ner på en ny prestigehobby. Prestigen handlade mindre om hundar än om den sociala vinsten i att visa upp dem för andra. Hundar var inte de första djuren i vågen av utvalda utställningsdjur; före dem fanns ädla stamboksförda kor, adelns ädla stamboksförda hästar och – förvånande nog för oss idag – ädla hönsraser. Men hundar lämpade sig bättre som följeslagare på promenaden i parken eller vagnsturen längs stadsgatorna. Kapplöpningshästar kräver mycket utrymme och mycket tjänstefolk och höns bajsar ner i trädgården. Hundar blev det!

De gick utmärkt att ställa ut, de också.

Nå – men vem skulle nu avgöra vilken hund som gav störst social prestige? För det behövs domare. Hur skall domaren döma för att visa sin sociala position?

För det behövs en standard.

Och på den vägen är det. Man skapade en standard. Den beskrev inte hundar som man hade känt, eller hundar som man hade sett och minst av allt hundar som man hade arbetat tillsammans med, för standarden skrevs ihop av människor som inte längre behövde hundar att arbeta tillsammans med. Standarden beskrev hur hunden skulle se ut för att vara värd att bli själv bli sedd med.

Det blir så väldigt tydligt, när man läser hundtidskrifter från sent artonhundratal eller tidigt nittonhundratal. Hundar var bättre folks hobby och då behövde de själva göras bättre för att platsa. Det var det tävlandet handlade om. 

Och på den vägen är det. Vi har bara glömt det.

Om ni inte tror mig, läs colliens första standard. Den beskriver inte en existerande hund eller hundtyp, utan är helt enkelt ett tävlingsprotokoll. Så och så många poäng för öronen, så och så många för kragen, så och så många poäng för allt annat.

Vem bestämde hur många poäng varje styckningsdel av en hund förtjänade och hur hög den sammanlagda poängsumman blev? Domaren.

Standarden skapade domaren. Vi är vana att tänka att domaren upprätthåller standarden, men det är tvärtom – standarden upprätthåller domaren. Utan standarden och dess detaljerade (och ofta godtyckliga) önskemål finns ingen domarstatus. Var gång ni läser ett domarutlåtande om en hunds ”vinklar”, fråga er själva om det inte finns enklare att avgöra hundars förmåga att röra sig. Till exempel – låt dem springa! Den som springer längst och fortast har nog alldeles tillräckligt bra vinklar. Vill ni absolut ha en vinkelauktoritet att hänvisa till, bjud in en veterinärortoped. I båda fallen skulle ni få tillförlitliga, icke godtyckliga och icke modepåverkade bedömningar. Så varför gör vi inte så?

Om vi gjorde så, skulle vi sopa bort det värde som vi tror att utställningarna har. Vi skulle sopa bort domarnas oproportionerligt stora inflytande. Utställningarna skulle vara kvar som folknöje, men vi skulle sopa bort deras bestämmande över aveln. På köpet skulle vi sopa bort den reggade extremaveln* – den är knappast tänkbar utan domarnas aktiva val och pådrivande hurrarop. På kort sikt skulle en del av kennelorganisationernas intäkter, en del av deras uppfödare plus mycket av deras invanda marknadsföring försvinna .

Men den delen som blir kvar kan mycket väl vara delen där framtiden ligger.

Bodil Carlsson

*och dess mer eller mindre legala skugga, den oreggade extremaveln, imitationerna, smuggelhundarna.