Det goda som kan sägas om
gårdagens väder är att det hindrade även de mest skjutsugna av
traktens pojkar i olika åldrar att tulla vidare på smällarförrådet.
Grannens sheltie kunde därmed följa med på kvällspromenaden och kom åt att göra vallningsutfall mot cyklisten, som svischade sig på oss bakifrån.
Genomblöt, skitig och glad gick han hem till sitt igen med tarm och
blåsa tömda och svansen hög. Det onda som kan sägas om dagens väder är samma sak
som kan sägas om unghundens magsjuka – det blev korta promenader,
för mera orkar hon inte just nu, och den äldre hunden hatar ösregn. Det blev ett nytt storkok av ris och
kyckling och tid över att titta på två foton som någon skickat. Klicka på dem, om ni bättre vill se vad de visar. Jag
önskar att jag aldrig hade sett dem.
Fotona togs försommaren 2017. Det första föreställer en hund och två män i kostym. Den ene mannen håller i kopplet. Den andre, han med det stora leendet, håller upp en utmärkelse, som han skall till att lämna över.
Vad gör hunden? Den står stilla. Den orkar nog inte göra så mycket mera. Den svälter.
A Starving Sloughi is Russia's Shame
Jag såg aldrig fotona när det begav sig, men tydligen spreds de brett på sociala medier och väckte stor ilska. De införskaffade den ene mannen ett argt brev från SKK och ett ännu argare från norska kennelklubben. Han försvarade sig med att det inte var han som dömde, han delade bara ut priset, det hade varit en lång dag och han var trött. Så kan det vara. Men det förklarar inte händelseförloppet som tog den hunden dit.
Jag vet inte vad ni ser, när ni tittar på bilden. Själv ser jag två medelålders män, som ägnar sig åt att bygga på varandras sociala status med hjälp av en hund. Den ena kostymen höstar in anseende i sina kretsar genom att få ett BOB överräckt av FCI:s president. Den andra kostymen får sin status som FCI:s president bekräftad genom att vara prisutdelaren. FCI i sin tur får 77% av sina intäkter genom en avgift för varje hund, som tilldelas CACIB.
Hunden hade lika gärna kunnat vara en vandrande pinne. Här leds den bort efter att ha fullgjort sin uppgift.
Några månader senare väljs Rafael de Santiago om till två nya år på posten som FCI:s frontfigur. Han är mycket, mycket hedrad av förtroendet, skriver han. I hans genomgång av 2017 finns inte ett ord om händelsen på den ryska vinthundsutställningen, inte ett ord om reaktionerna och alldeles särskilt inte ett ord om processen som tog den hunden i det skicket dit, till den platsen och den utmärkelsen.
Nästa år säger FCI:s VD i organisationens årsrapport:
Despite all the bad publicity around the world of purebred dogs and the attempts from the “external” world to destabilise us, 2018 was again a positive year for the FCI.
De här människorna verkar ha tappat både förmågan att se vad de håller på med och förståelsen för hur de ser ut för andra.
Det goda som kan sägas om dem är att det inte är de som är hundvärlden.Bodil Carlsson
Men gud. Förstår inte hur en vinthund med så dåliga muskler kan vinna. Vinthundar skall ju se smalstarka ut. Lite fett men mycket muskler. Utställningar utan arbetsmeriter verkar inte bli så bra. För inte kan den väll vara meriterad i en sport som kräver muskler?
SvaraRaderaNej, det kan den inte. Den hunden har en allvarlig grad av muskelatrofi, d v s kroppen bryter ner sina muskler för att få energi till överlevnad. De enda som förstår hur en hund i det skicket kan vinna - eller ens komma till en utställning i stället för att tas till ett djursjukhus - är rasfolket i Ryssland och FCI:s förre ordförande.
SvaraRadera