Från en collietants hjärta (om husse tolkat rätt...)

"Dags att summera året som gått. Lite småsentimental inför årsskiftet kan jag nu konstatera att jag i över två och ett halvt år släpat runt på lille, men trots allt fine, Rufus.
Det är väl egentligen inget större fel på honom, han är väl som hanar är mest:
Nosen nerborrad i backen jämt och totalt ouppmärksam på vad som händer i det verkliga livet. Jag är smått fascinerad av denna avskildhet som han tycks leva i. Själv brukar jag snabbt scanna av omgivningen när jag kommer ut, medan han istället skyndar sig att hitta ett kissobjekt. Utan att kolla vad som händer i närområdet först!
Jaja, det finns väl en anledning till att tikarna hyfsar till lillvalparna - I say no more...

Han tycks också något dysfunktionell när det gäller lekmomentet. Jag vill definitivt leka efter maten, för att få igång matsmältningen, medan han oftast försöker sig på sådant när jag måste ha min skönhetssömn. Han har liksom ingen koll på tiden. Man leker inte på förmiddagen - då sover man och samlar kraft inför dagen. Kanke han inser det när han blir äldre, vad vet jag?

Jaja, nog om det. Nu har vi fått kliva in bomullslandet här uppe i norr. Det stora vita har brett ut sig överallt - mjukt och kallt. Som en halvsmält mjukglass som långsamt breder ut sig över gångbanor och den natur vi annars vistas i. Det är ju egentligen kul, det där vita, fast just idag är det mest kallt om tassen...

Till sist: När vi leker i bomullslandet, lillen (den svarte) och jag, då har vi skoj! Kanske alla collietanter skulle ha en liten svart - det piggar upp, trots allt!"



Johan Nilsson