Det var en gång en liten förening, som skulle hålla årsmöte och efter mycket grunnande lyckades valberedningen sätta hop ett förslag till styrelse som den trodde skulle kunna fungera och som årsmötet i vanlig ordning skulle få ta ställning till.
Varenda medlem i en förening har full rätt att föreslå andra kandidater till styrelsen, om han eller hon inte är nöjd med valberedningens förslag. Det brukar faktiskt inträffa, när folk som deltar i årsmötet upplever att valberedningen inte tagit tillräcklig hänsyn till medlemsopinionen. Det är årsmötet som bestämmer – inte valberedningen. Men det här årsmötet röstade för valberedningens namnförslag. Det betydde, att en eller annan som suttit ett tag i styrelsen inte blev omvald. Och så brukar det gå till i föreningar.
Eftersom det hör till god tradition att avtacka avgående styrelseledamöter med en liten gåva inköpte man var sin present till dem. En handmålad, snygg sak beställd från en konsthantverkare, den sortens tingest som man gärna själv hade köpt att pryda farstubron med. Gåvorna överlämnades av den lilla föreningens ordförande, som själv hade valt ut dem, och i vanlig ordning blev det väl applåder och kanske en och annan tack-för-den-här-tiden kram.
Man kan förstås inte långt i efterhand veta vad som hände, när man inte själv var på plats och när även de som var med har börjat få dimmiga minnesbilder. Men så här har jag fått det berättat för mig av två olika personer, som faktiskt var närvarande på den där lilla föreningens möte. Lustigt nog hade de samma minnesbild av hur de handmålade motiven på gåvorna såg ut och den var fel – fina collies i stället för fina blomster var motivet! Annars mindes de inte att det hade varit något speciellt med den där årsmötesdagen.
Som inträffade för mer än femton år sedan.
Plötsligt går nu Sagan om kvasten i ny version upp på Den Andra Bloggen. Personen som skriver där kommer ofta med anklagelser mot en viss jobbig, odemokratisk, hänsynslös, elitstyrd liten förening där hon nyligen av något skäl alldeles frivilligt blev medlem. Hon låter högt i fråga om många saker. Men hon tar illa vid sig, när hon tycker att hennes journalistiska heder ifrågasätts.
Det finns en sak som jag undrar över. Om man blir matad med en story, som osar gammalt personligt groll lång väg, och om man sväljer den med hull och hår utan grunna på om det kan finnas mer än en version av vad som hände; och om man sedan lägger ut den storyn offentligt som dagsens sanning – gör man det för att man köper allt som folk berättar för en och aldrig kollar upp det?
I så fall rök en journalist.
Eller gör man det av något annat skäl?
I så fall osar det om hedern.
Detta är inte en berättelse om en person, som fick en kvast. Det är en berättelse om hur man vinklar en story och i vilket syfte man gör det.
De medlemmar av den lilla föreningen, som sitter i styrelsen nu, har förmodligen inte mycket att göra med en drygt femton år gammal händelse.
Personen som fick kvasten behöver inte heller ha haft med storyn att göra – och det är viktigt att hålla i minnet! Någon annan kan mycket väl vara källan.
I vilket fall, personen som fick en kvast har förstås har hamnat i en ganska obehaglig situation.
Och irritationsnivån inom den lilla föreningen har förstås ökat ännu mera. Var det det som var syftet?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar