DET VERKLIGA HEDERSPRISET GÅR TILL...

För drygt tjugo år sedan svor jag på att aldrig mer sätta min fot på en hundutställning. Varför? Jag hade varit på några. Den sista var en stor, officiell historia med många spända skuldror, sneda blickar och rynkade näsor utställarna emellan. Jag hade fått se en hundstackare med etiketten  "trimras" stå upphissad på ett bord medan ägaren - när jag kom dit - ryckte hårstrå efter hårstrå med pincett ur pälsen. Hon gjorde samma sak, när jag gick efter ungefär tre timmar. Jag hade fått se en collie släpas i kopplet av sin ägare, en inte okänd uppfödare med hög svansföring. Hunden själv hade ingen svansföring alls. Den var så rädd att den satt på hasorna och åkte kana i snöret fram till den hägrande ringen.
Det jag såg SKK:s funktionärer göra åt någondera personen var ingenting.
Därefter har jag fått höra skildringar av hur  hundar av känd bruksras sånär vinglat omkull under sina vänstervarv och hur andra haft så förkortade ansikten och andningsvägar, att springandet varit tufft för dem. Jag har hört att det finns hundar, som visas på officiella utställningar med bukhuden släpande i backen, och att andra, som knappt kan se ut genom sina hudveck i ansiktet, också får priser. Jag har hört att SKK:s funktionärer har gjort samma sak då. Ingenting.
Men nu har SKK satt ner foten!

Ryktet säger, att det kom klagomål till SKK från en person om den inofficiella utställningen i Hjo nyligen. Den klagande tyckte inte att det kändes rätt att vara där. Får det gå till så här? Nu rycker SKK -  "alla hundägares organisation" i sin reklam -  ut.
 Hjo brukshundsklubb har fått en amper fråga:
 Hur förklarar man tilltaget att låta BLANDRASER delta?
Om man nu absolut vill ha en utställning för såna där - måste man  ha det på samma plats och samma tid?

SKK  borde läsa Jordbruksverkets statistik en gång till. Det finns fler och fler hundar i Sverige och   i varenda svensk kommun är den vanligaste rasen nu förstås... blandras. Har SKK och brukshundsklubbarna  mycket att vinna på att låta ägarna till alla dessa hundar känna sig mindre värda?
Kan man hjälpa renraserna genom att blandraserna hänvisas till att vänstervarva för sig själva på undanskymda platser? Blir  det i så fall bäst med den kommunala soptippen och två svarta påsar i pris - en att trä över huvudet på hunden och den andra till att dra över skallen på ägaren, så att de säkert fattar hur mycket de borde skämmas?

 Hunduppfödning är inte en skyddad verkstad. SKK och de lokala brukshundsklubbarna har inte ett skvatt att tjäna på att låtsas som om den vanligaste "rasen" inte existerar. Tvärtom! Det finns ett bästföredatum på alla sorters snobberi och  för den här sorten passerade datumet för många år sedan. Den som inte uthärdar nesan att dela utställningsplats med  blandrashundar har sin fulla frihet att låta bli att anmäla sig. Om de renrasiga hundarna är bra, så klarar de att bevisa det i närvaro av blandraser utan att SKK skickar kavalleriet för att hjälpa dem!


                                            *    *    *

Verklighetens hederspris går till Hjo brukshundsklubb, som meriterar sig med

-  hundpromenaderna genom stan för alla som vill komma. Varje måndag kväll året om! Hundar med hundrädsla och hundar med hundaggressivitet lär sig tolerera varandra, hundar utan sådana problem får en timmas trevlig omväxling, hundägarna får hjälp om de behöver och alla  får en bensträckare. Vanligt folk i stan får en bra bild av hundar och hundägare. Tror ni att det är betydelsefullt, SKK?

- torsdagsträffarna på klubben för funktionshindrade människor, för hundägare och hundar. Den storvuxna schäfern, tjänstehund, umgås fint med en unge i rullstol. Det ser ut att vara roligt för barnet. Hunden kommer  att göra likadant ute på stan, där alla kan se det. Tror ni att det är en bra sak för barnet? För allmänhetens inställning till hundar?

- kursverksamheten som är öppen för alla, hela vägen från valpkurser till spår- och sökkurserna,  utan sneglande på rasgrupp, renrasighet eller stamtavla. Alla sorter dyker upp där, alla lär sig förhoppningsvis saker, alla bemöts bra. Tror ni att det är betydelsefullt för bättre hundhållning?

 - rasparaden på scenen i stadsparken varje år på nationaldagen, då publiken  får se raserna grupvis presenterade med sin historia, sitt användningsområde och sina typiska drag

- en trevlig, inofficiell utställning som drog många deltagare och många åskådare. Det var ett nöje att vara där. Det fanns tre ringar och ett BIS för de renrasiga, en ring och ett BIS för de blandade, och ett särskilt pris för "Charmigaste ekipage". Det priset gick till en flat och en ung handler med funktionshandikapp. Vad tror ni att folk tyckte, SKK? Var det bra eller dåligt för inställningen till hundvärldens verksamheter?

Den lokala brukshundsklubben  på vår lilla plätt förtjänar inte snorkiga frågor från "alla hundägares organisation". Människorna som bär upp den förtjänar i stället ett stort tack för sina insatser och fler lokala klubbar borde fundera på att göra likadant!


Bodil Carlsson

HEDERSPRIS I VÄNSTERVARV 3)

Ni vet väl att vem som helst kan förbereda sig, men att det krävs skicklighet för att improvisera?
I sisådär tjugo år har jag vägrat gå på utställningar, så somliga bakgrundsinsikter tappades bort under resans gång. Till exempel vaknade jag lugn i vissheten om att nr 213 måste vara i stort sett sista entrén på hela dagen och att det därmed borde finnas gott om tid att borsta till hunden, sedan man släntrat in sådär lagom till lunch. Ett ilbudskap från lokala klubben meddelade något helt annat: 213 betyder att man går in som nr 13 i ring 2, allt skulle dra igång ganska strax och "Om jag var som du, skulle jag se till att vara på plats omgående!"
Typ.

Nu var valpen till all lycka inte oförberedd. Sitt första bad fick hon av ösregnet den novemberkväll, då hon först kom till oss.  Därefter har snöfall och vårregn gjort sitt för pälsvården. En ovanligt het dag för inte så länge sedan fick hon förresten också en halv hink svalt regnvatten ur  tunnan vid knuten hälld över sig, så välvårdad var hon redan. Valppälstovorna bakom öronen avlägsnades nu snabbt med sax. Ett par särskilt illvilliga och olämpligt placerade fästingar gick sin välförtjänta död till mötes. Ur minnets gömmor rycktes fram ett snörtunt, tjugosju år gammalt sheltiekoppel, som legat hoprullat så länge att det inte vill återgå till rakt. Vattenflaskan, den heliga, tankades full med det kallaste kalla.  Klart! Med gruset sprutande om däcken drog vi mot Hjo brukshundsklubb. Snälla grannen återupplivade sina färdigheter som f d yrkeschaffis för att vi skulle hinna.
Vi hann. Vi hann definitivt upptäcka att vi hade glömt en del. Som att tandvisning ingår, så valpen tandvisningsdebuterade... under avvärjande åtbörder.  Parasollet var inte medtaget som skydd mot blodstänk från domarhänder. Det var inte ens mitt parasoll. Jag lovar. Jag är inget utställningsproffs.

Denna ättling till skyddshundar bet inte domaren. Hon nöjde sig med förebrående blickar - Hörrudu, är du inte liiiite påflugen nu? -

och inte heller fälldes domaren av kopplet. Däremot var det nära ögat för hunden, som ni ser. Domaren fann att valpen hade trång och smal underkäke, varom min hädangångna vinterjacka också kan vittna. Hur den arma jackan skulle ha sett ut, om en stark och bred underkäke hade kommit för att hämta mig till bevakningstjänst mot anfallande rådjur vid tomtgränsen, det vågar man ju inte ens tänka på.

Jaha, och så sprang vi lite! När valpen upptäckte att det inte alls rörde sig om fritt följ med plötsliga sittanden gick det någorlunda. Barnspring i närheten drog upp tempot i travet.  Hon hade då hade tillräckliga vinklar och tillräcklig steglängd, fast hon var något ostabil i öronen.

Så ut klev vi igen, med en påse hundgodis, ett papper med svårtydda omdömen att begrunda

och en rosett.

Hederspris, har jag läst mig till, betyder för en gammal hund "särskilt välbevarad".   För en ung hund betyder det "särskilt lovande" och möjligen  hänger rosetten ihop med att det inte fanns någon annan ung hund i rasen på plats den dagen. I vilket fall hade vi riktigt roligt, hela familjen. Mycket hund, mycket folk, trivsamt småprat med båda sorterna. Justa hundklubbsfrallor att dela på i skuggan nersköljda med kaffe för oss och kallvatten för dogsen.  Mera hundprat med fikagrannarna. Inga trimbord. Inga upphissade huvuden. Inga rädda hundar som drogs in i ringen. Ingen som tog sig själv på våldsamt stort allvar. En hundägare frågade klentroget, om det verkligen kunde stämma, det hon hade hört - att colliefolk sätter tyngder i öronen på sina hundar?  Vissa lögner förlåter Vår Herre, så jag blånekade. Varför sätta en fläck på en bra dag?
Man kan ju inte vara emot utställningar, om det är så här det är.

                              *     *    *
Nu är det inte alltid så. Även jag har därför ett par hederspris att dela ut. Det första går till en av DogWorlds skribenter, Simon Parsons, för följande inlägg den 18 juni 2014. Parsons tar till pennan i den uppblossande storpolitiska konflikten mellan USA och England om hur en vinnande sheltie skall vara beskaffad och han gör det med  statsmannalik balans, så att inga motsättningar skall inflammeras ytterligare. Det är å ena sidan hit och å andra sidan dit och långt blir det också, för det är viktiga saker han dryftar. Vem som vinner störst och mest och hur de lyckades nå dithän!


Yes, I have a lot of sympathy for the Sheltie people who are understandably concerned to retain what they feel is their traditional look. Yet my instinct always tells me that the biggest danger is to have a closed mind and to be convinced that other lines, other kennels and other countries have nothing to offer.
  Take Rough Collies, a not unrelated breed where again there has not been much sharing of blood across the Atlantic for a good many years. Yet look what has been achieved by those kennels which have done a bit of research and have dared to combine their lines with an outcross from across the sea. 
  The Brooklynson kennel brought in a dog from Brazil and has had amazing results from his direct progeny and now from dogs closely line-bred to him (min fettning). Now the equally progressive Ingledenes have made use of an American bitch and come up in the first generation with the handsome dog who is their latest champion.
  No I’m not trying to say that every attempt to use lines from a different country where the breed has gone in a somewhat different direction is automatically going to be successful. Nor that breeders should feel pressured into going down any route they would prefer not to. 
  All I do ask is that breeders look at other breeders’ efforts and plans with an open mind, with respect and without prejudice. Okay, you might not want to use those lines yourself, but no one is forcing you to. In the end the success of any breeding plan can be judged only by its results. The proof of the pudding is in the eating!

Parsons drar alltså en parallell till den "icke obesläktade" långhårscollien. Brittisk collie hade för några år sedan ett kullgenomsnitt på cirka 3,5 valpar och en beräknad effektiv population på 33 - trettiotre - individer. Vad ska ni som uppfödare göra i detta läge? Visa lite mod, säger Parsons! Var lite progressiva! Släktskapsavla på den som vinner utställningar även om den är utländsk!
Hederspriset för bäst bevarad stupiditet överräckes härmed till Simon Parsons. Konkurrens finns, men detta vinner. Vad tror ni? Har den mannen någonsin varit på en utställning där folk mest hade roligt? Har han sparat ett foto på en trasig jacka som minne av busiga valpdagar att ta fram en gång när livet och håret är lika gråa?

Och vem är det egentligen han tänker sig skall äta den där puddingen?


Bodil Carlsson

HEDERSPRIS I VÄNSTERVARV 2)

Det fanns självklart många renrasiga hundar på förra helgens utställning - de var, som sagt, i majoritet. 30 av cirka 200 var blandraser, resten var icke blandade och fördelade på ett  stort antal olika användbarheter - jag menar stamböcker!
Här fanns kusinerna

i olika varianter

och de som en gång i i tiden kanske användes på ungefär samma sätt - lapsk vallhund, tror jag? -

-och som alla av en mild försyn har skonats från nobel vanförhet. Vidare fanns den här rasen, som jag sedan femton år tillbaka inte kan träffa på utan att vilja be ägaren tandvisa: varenda gång jag ser den, tänker jag omedelbart samma sak: Så här måste akromegali* se ut hos hund! Förvuxna tassar, förvuxet huvud, undrar om de har stakettänder också? Medellivslängden på den rasen anges i olika källor vara mellan 6 och 8 år. Anledningen påstås vara en anhopning av vissa tumörsjukdomar skapade av inavel på liten ursprungsstam från år 1907 och framåt. Akromegali skulle ge ungefär samma effekt på livslängd, men jag hittar inga studier på den saken. Vad hände år 1907? Jo, ett sällskap  välbeställt folk förenades i entusiasm över chansen att förädla centraleuropeiska bergsbönders hundar till något, ehh, bättre. Det finns bra, bevarade fotografier av ursprungshundarna och tro mig - de såg inte ut som idag.

Jag tror inte att de rörde sig likadant heller. Den storyn har vi hört förr, eller hur?

På plats fanns också två ex av en känd bruksras, en normalhårig och en långhårig.  Den lättare byggda, normalhåriga varianten var OK när hon satt eller låg. I rörelse hade hon  problem med att hasorna saknade bra uppkoppling mot ettdera underbenen eller nervstyrningen från ländryggen. Jag vet inte vilket och jag tror inte att uppfödaren kan svara på den saken heller, men i vilket fall är resultatet detsamma. Hunden vacklade. Den långhåriga var så långhårig att man bara såg ett massivt hukande, ungefär som en ständigt pågående tarmtömning.

Jag gick därifrån med en rosett i ena näven och en beskrivning av min hund i den andra.
Och jag tänkte: TILLRÄCKLIG PÄLS FÖR SIN ÅLDER???
Hon har alldeles för mycket päls! Åtta centimeter tät plysch som hotar henne med värmeslag om hon ger järnet en högsommardag och dessutom ger tovor bakom öronen? Är det en merit hos en hund?
Hur i jisse namn kom vi hit?

Och jag tänkte: jag såg många renrasiga hundar som rörde sig lika bra som blandraserna - gud vare pris, det gjorde jag. Men jag såg inte en enda blandrashund röra sig så otroligt illa som de värst tillställda renrashundarna!
Sug på den assymmetrin lite, SKK, eller SBK, och fortsätt oroa er för blandrasexplosionen.

Bodil Carlsson


*akromegali: endokrin sjukdom hos människa, där hypofysen fortsätter att producera tillväxthormon efter att skelett och rörben (alltså benen i armar och ben) är färdigvuxna. Det enda som då kan fortsätta svara på tillväxthormonet är benen s a s längst ut i kroppen: händer, fötter och ansiktsskelett. Resultatet blir oproportionerligt  förtjockade, grova ansiktsstrukturer där över- och underkäkar växer åt sidorna och tänderna följer med, dras isär och kallas "staketttänder". Vanställande och livslängdsförkortande hos människa. Snyggt på hund? Nej, jag vet inte om detta är äkta akromegali , men jag lovar att ungefär så skulle det se ut. Och med tanke på vilka andra genetiska aberrationer man avlar på och prissätter - skulle någon bli förvånad?

GLAD MIDSOMMAR!

Dogs make a life good. Men det finns en del annat, som också gör sitt.

Vattenplask  på detta viset:

och fotboll i världsklass

med gott lagspel

även om alla spelare inte är riktigt lika tekniskt briljanta med bollen utan enkla att punktmarkera!

Några firar med ringdans, men - som en gammal poet sa -

 

 ... those also serve, who only stand and wait.

Albarosorna blommar. Pionerna är slår ut. Schersminerna är ett vitt vattenfall av doft. Överalltsammans hänger -  i ett kort ögonblick av kvällningen -  regnbågen.

Riktigt trevlig midsommar alla läsare!

Bodil Carlsson

HEDERSPRIS I VÄNSTERVARV 1)

Vädret svänger från ena ytterligheten till den andra. Oväntade saker händer och själv har jag varit på hundutställning! Lokala klubben satsade på gårdagen för sin inofficiella och prickade rätt - strålande sol på morrontimmarna för de drygt tvåhundra anmälda hundarna, bra väglag och barärmade parkeringsvakter för alla bilarna som de färdades hit i. Några hade kört långt och dök upp från Vintrosa, Hunnebostrand, Ödeshög, Jönköping,  Göteborg och Linköping för sina tre minuter i ringen. Inte nästgårds direkt, även om de flesta kom från en omkrets på en tio mil eller så. Av blandrashundarna kom de flesta från trakten, men en hade rest ända från Åmål och en annan från Åtvidaberg. Min personliga favorit i gruppen kom  från Irland som avlivningshotad hittehund för inte så länge sedan, men är hjobo för gott nu.  Vi gick valpkursen ihop. Sedan har hon fått pröva sina första viltspår. Matte säger att hon aldrig har haft en hund som behöver sova så mycket; vid sjusnåret på kvällen ramlar öronen ner och hänger på sidan av huvudet och då är det nattdags för den lilla tiken. Jag gissar att hennes hjärna fortfarande har mycket jobb med att reda ut skillnaderna mellan förr och nu.
Här är hon och jag hoppas hon vann!
För jodå - det fanns en BIS för de blandade också.

Ser ni den kroppens linjer och muskler? Blicken är riktad mot harpaltarna på åkern intill. De troskyldiga långöronen är vana vid liv och rörelse på klubben och anar inte att en tvättäkta lurcher spanar in dem.

En sansad kille var den här - helt oberörd av den händelserika omgivningen.

Ena föräldern amerikansk bulldogg, andra föräldern jämthund.  Hans svans hade en del problem med sin grupptillhörighet - den kunde inte riktigt besluta sig för om det var spetsknorr eller inte som gällde - men oavsett vilken uppfattning som svansen hade för ögonblicket, så satt den på en  kraftfull kropp. Ägaren var så glad över att hon hade fått en vänlig bedömning av domaren i blandrasringen och hon var ännu mer glad för att de hade gått på kurs med honom - han var redan vuxen, när han kom, och efter kursen hade de fått mycket bättre kontakt med sin hund, hon och maken. Hon strök bort en mygga från hans ansikte och hund och människa tittade på varandra med ömsesidig uppskattning.  Matte känner jag som en mycket vänlig person och hunden är cool, men någonting i hans sätt att titta upp på henne får mig att tro, att den som eventuellt får för sig att bråka med henne skulle få en stor överraskning.
Tja - varför har man hund? För det som man förväntar sig och ibland för det som kommer som en oväntad bonus.

                                                                *    *    *

I katalogen hittades 77 raser. Här är en av dem, en av många som bara representerades av en individ. Den här ger beteckningen draghund ett nytt ansikte, men styrker tesen om att hundar ger oss värdefull motion. Sex stycken dansk-svensk gårdshund fanns på plats och jag tror att detta är en av dem -

-men det fanns sex stycken Jack Russel i full rulle runt fötterna att hålla reda på och dessutom en Parson Russel, dito, och jag är inte bra på terrier. Det fanns sju staffordshire bullterrier, fem amstaff och nog doldes några av deras sort i blandrasgruppen också. Det visades en enda tax, en enda boxer och en enda schäfer. Det visades lika många canaan dog som  tax, fyra gånger fler basenji än boxer och dubbelt så många eurasier som schäfer. Grupp 8 och 9, i praktiken golden och labb respektive sällskapshundar, hade dragit så många anmälda att man fick ordna med domarbyte. Med 19 anmälda var golden största rasen, men långhårig och korthårig chihuahua var åtta till antalet, chinese crested ställde upp med tre och tibetansk spaniel med fyra.

Sju långhårscollies fanns på plats och en känd collieprofil, som hade färska nyheter från England. Internationellt ansedd domare (som förstås har sett en del amerikanskättade shelties i sitt hemland) dömer fram helamerikansk sheltietik i England och skickar ut en bunt av den inhemska uppfödarelitens hundar med kommentaren "Ni har förstört rasen!" Verbalt upplopp bland uppfödarna följer och det blir förstasidesrubriker i Dog World. * Domaren vidhåller att en sheltie inte bara är en massa uttryck och päls - den ska ha en kropp också! En användbar kropp! Känd engelsk toppuppfödare och handler (som förstås också råkar vara delägare till tiken) håller med domaren. Nya rubriker i Dog World. Läs själva!
Jag lovar - det var mycket mindre prestige och mycket bättre stämning på en liten inofficiell tillställning i Hjo.

Bodil Carlsson

*klicka på länken!

ÖPPEN FRÅGA TILL ANKAN EDOFF

fredag 10 juni 2011 och tisdag den 10 juni 2014:

"Det enda vi vet om framtiden är att den blir annorlunda än nuet. Den är på väg mot oss i hög hastighet och vi kan, som en känd politiker sa, inte möta den med svansen före. Vi kan inte stå och titta på det som har varit och tänka oss, att de goda tiderna ska fortsätta för evigt. SKK vill uppmuntra sina medlemmar att tänka långsiktigt. Vad kan vi göra för att de stamboksförda hundarna ska finnas med och finnas för många också framöver? Vad kan vi göra för att så många som möjligt ska förstå nyttan och glädjen med att ha hund?
Vi kan värna om våra rasers hälsa och egenskaper och göra vad vi kan för att de skall hamna i rätta händer!

Tidiga generationer av "rashundsuppfödare" agerade utifrån sin tids tänkesätt. De såg inget fel i mycket små ursprungsstammar och inte heller med upprepad nära släktskapsavel eller med utbredd användning av enstaka individer i aveln. Idag vet vi helt enkelt bättre och måste rätta till felen, för de kom som ettt brev på posten: sakta men säkert. SKK arbetar för att raser och hundar skall få vara friska. Därför vill vi ha hälsodeklaration av avelsdjur och öppen redovisning av resultaten. Vi accepterar inte heller exteriöra överdrifter som är ärftliga och som är till nackdel eller skada för våra djur. Vi vill ha öppen diskussion i de här frågorna. Kunskap är till för alla!

SKK är på det klara med att den stora ökningen av hundar i många länder - särskilt ökningen av stora och kraftfulla hundar - med återkommande inslag i media om hundattacker mot människor och djur kan innebära en framtida risk för rätten att ha hund. Vi är övertygade om att detta kan bli aktuellt även i Sverige, t ex i form av ett rasförbud. Vi tror inte att det skulle vara en bra eller ens fungerande väg att gå, men den kan komma att tvingas på oss. SKK:s satsning på MH/BPH är i första hand en hjälp för våra uppfödare och valpköpare, men visar också allmänhet och politiker att vi ser problemet. Vi behöver få dem att se oss som en del av lösningen!

Vi tror också, att hundhållning och hundavel i framtiden kanske kommer att ha andra betingelser än de som vi har vant oss vid. I takt med att efterfrågan på mat och konkurrensen om jordbruksmark ökar i stora delar av världen kan matpriserna förväntas stiga kraftigt. Vi ser troligen redan början till detta idag. Vi måste vara beredda på att om priset på spannmål och kött rusar i höjden under den kommande tjugoårsperioden - vilket ekonomerna redan flaggar för - så kommer det att medföra förändringar i vårt sätt att leva. Det gäller även hundhållning och särskilt kanske de stora, energikrävande raserna. Det växande antalet hundar, inte minst i städerna, gör att det kan komma att växa fram ett ifrågasättande från allmänhet och politiker när det gäller befarad risk för smitta från hund till människa och kanske också när det gäller hundars s k ekologiska avtryck. Idag sprids även i svenska media uppgifter om att en storvuxen hund innebär lika stor belastning på vår miljö som en SUV. Det här är tänkesätt, som känns ovana för oss idag, men som mycket väl kan dyka upp i morgon. Enda tänkbara svaret är att visa att våra hundar på olika sätt gör skäl för sig. Hundar behövs! SKK tänker komma med det svaret och göra det högt och tydligt.

Till sist ett ord till alla. SKK är en medlemsorganisation, inte en myndighet. Vi kan inte förbjuda folk att vara emot kvalitetskrav eller att trakassera meningsmotståndare. Vi kanske inte tycker om när hundavel bedrivs på ett sådant sätt att ögonveterinärer i förtvivlan ringer TV, men vi har ingen laglig makt att förbjuda annat än det som lagen förbjuder. SKK kan erbjuda uppfödare och valpköpare kunskaper, som inte fanns tillgängliga förr - men vi kan inte tvinga någon att ta dem till sig. SKK kan ålägga rasklubbar att ta fram åtgärdsprogram för aveln, som på sikt kommer att förbättra våra hundars hälsa och stabilitet, men vi kan inte tvinga alla att förstå dem eller att följa dem.
Vi vill påminna om, att vi som första nationella kennelorganisation tog fram offentliga hälsoregister med möjlighet att se och beräkna inavelsgrader. Men det är ändå ni medlemmar, uppfödare likaväl som valpköpare, som måste lära er att använda dem, om de skall komma till nytta.
SKK tog fram RAS, men det är ni medlemmar - valpköpare likaväl som uppfödare - som måste trycka på så att RAS följs. SKK tog fram reglerna för särskild domaruppmärksamhet på exteriöra överdrifter, men det är SKK:s medlemmar, som måste agera för att orden ska bli verklighet. Domare måste våga vägra döma fram en rädd eller agressiv hund eller en med exteriöra överdrifter och ni andra måste våga påtala om det ändå sker. Varifrån ska annars förändringen komma?
Vi vill gärna se en livlig, öppen debatt i hundfrågor, så länge den håller sig inom gränsen för vad som är tryckbart. Men det är ni medlemmar, som måste ta upp den! Sitter ni tysta av rädsla för påhopp, då får ni de hundorganisatoner ni förtjänar. Men det får inte hundarna! Det våra hundar förtjänar är folk som säger vad de ser och som tål en diskussion om det."

Och den diskussionen måste starta nu!

Ankan, jag skrev det här för tre år sedan.  Det är vad jag då önskade att SKK:s ordförande hade sagt i sin ledartikel i Hundsport om "våra renraser" och det är vad jag önskar att SBK vågade säga idag. Jag publicerar det igen nu med anledning av din artikel i Brukshunden. Jag hör fortfarande inte ens SBK säga särskilt mycket om att hundar gör skäl för sig. Jag hör SBK prata om tävlingar!

Det går lika bra att förändra en ras till något oigenkännligt avseende mentala egenskaper genom att satsa på prestationstävling, som att förändra den fysiskt genom att satsa på exteriörtävling: tävlingar kommer med nödvändighet att premiera extremer. I ingendera fallet är rasens standard - som vi har sett för ett vid det här laget stort antal raser - till hjälp eller skydd. Båda tävlingsformerna reducerar hundraserna till ett fritidsnöje, en hobby, till  leksaker för vuxna; och därmed faller gränserna för vad som är rimligt i utseende och mentalitet helt enkelt bort. Grälet mellan folk som har behövt fungerande hundar och folk som har tyckt om bekräftelsen i att ha en vinnarhund har pågått i mer än hundra år. Åsikterna och orden är mycket lika varandra i de gamla och de helt färska debattinläggen. 

Rasernas existensberättigande är deras sinsemellan olika användbarhet. Spela bort den och vi kan lika gärna gå över till små  blandrashundar allesammans!

Så här kommer frågan:

När kommer SBK att våga satsa på användbarheten?

Bodil Carlsson

HUVUDLÖST

Rasstandarden för belgiska vallhundar upplyser oss gravallvarligt om att hos en belgisk vallhund måste bröstkorgen nå till armbågarna. Ankan Edoffs artikel i Brukshunden refererar till den och en kontroll av gällande rasstandard bekräftar: belgiska vallhundar måste ha en bröstkorg, som når armbågarna.
Sug på den formeln en stund!

Rasparaden fick mig att minnas den meningen. Ett par saker som inträffar tätt inpå varandra, ni vet hur det kan vara - det plingar till i huvudet och man ser något annat än det man såg sekunden innan.
Upp på scenen klev två kvinnor med fyra hundar. Hundarna var lite olika i mankhöjd och klart olika i färg och teckning. En av dem kom jag ihåg. Förra sommaren ordnade brukshundsklubben agilityuppvisning mitt i den lilla parken mellan korvkiosken och ICA, när jag råkade komma förbi med mina collies. Där fanns ett antal agilityhundar på plats - några shelties, en mellanstor blandras, en tollare, en golden. Några sniffade efter varandra och andra drog i sig dofterna från korvkiosken. Några skällde. Och så fanns en rätt stor, rätt kvadratisk hund med ganska kraftigt huvud och rakt igenom mörkt gråblå, halvlång päls. En aussie? En ovanlig beardie? Eller hälften av varje? Ägaren var i full färd med att sätta upp hinder. Hennes hund var den enda som var okopplad. Den höll ögonen på sin matte och negligerade resten av världen. Den väntade på att få börja jobba.
Följande konversation utspann sig. Orden inom parentes uttalades aldrig, men de  framgick av tonfallet.
Jag, försynt: -Förlåt, är din hund en aussie?
Kvinnan, tvärt: Nej, det är en border collie (dumskalle!)
Jag, ännu mer försynt: Ähum, det där väl är en ovanlig färg? Vad kallar ni den? Blue merle, kanske...?
Kvinnan, ännu tvärare: Har jag ingen aning om (åsna!)
Jag, två decimeter lång: Och ni tävlar agility, alltså?
Kvinnan: Nä, vi vallar. Det här gör vi på skoj. Han tycker det är kul. Och han får ha vilken färg han vill, bara han fungerar (idiot!)

Nu stod den gråblå på scen med tre andra. En stor svart, med upprättstående öron och smalt, collieartat huvud, tänk groenendal med halvlång päls och vit bringa; två mindre svartvita med bredare skalle, tippade öron och tydligt stop. Presentatören, som hade serverat kortfattade standardsammanfattningar till  de andra raserna, sa:
-Ja, alltså, dom är ju inte så lika varandra, dom här...
Den ena kvinnan: Dom är lika i hur dom jobbar! Sen får dom se ut hur dom vill!
Presentatören: Är det det som gör dom till så bra vallhundar?
Den andra kvinnan: JUST DET!
Publiken var förtjust. Alla vet vad en border collie gör.
Där stod jag och stirrade på hundarna på scenen. Visst, de var sinsemellan olika, och den mörka merlen stack ut med sin färg, men inte behövde man titta särskilt länge för att se att alla fyra var samma sorts hund. De var variationer på samma tema.

Strax därefter inträffade en annan sak. En smäcker tik med fina rörelser väntade med sin ägare på att få gå uppför trappan och kliva in på scenen. Henne hade jag lagt märke till förut,  för hon rörde sig  lätt och såg glad ut, men jag var inte hundra på rasen. Så jag frågade. Och nu gick konversationen så här.
Jag: Vacker hund! Så lätt i kroppen!
Ägaren, ursäktande: Ja, alltså, jag vet, hon är ju väldigt lätt i typen för att vara  rottis!*
Jag: Å, en rottweiler!  Hon är ung, väl?
Ägaren, djupt skuldmedveten: Nä, hon är tre år. Alltså, hon är ju för lätt...
Jag, terapeutisk&;tröstande:  Bra för lederna! Hon kommer att hålla länge! Titta hur fint hon rör sig!
Och så gick jag därifrån. Och undrade: hur har vi blivit så infångade i utställningstraditionens idébygge att vi automatiskt börjar be kompletta främlingar om ursäkt för att våra hundar är normalvarianter?

Varför säger en  duktig hundmänniska  i SBK:s tidning att huvudformen på en hund inte får "stå i strid med tänkt funktion"? Huvudets utseende spelar ju ingen roll, om funktionen bara är tänkt. Hunden kan  i så fall lika gärna vara huvudlös! Har vi verkligen inget bättre att läxa upp tävlingsnissarnas hundmissbruk med än  formler från ett parallellt universum, där man fixade fram raser genom att tänka vinklar och gångarter och sedan tvinga in en bra hund i schemat?
Det luktar damm av en hel del standards.  Ibland luktar det grönköping.

Medan jag gick, tittade jag mig omkring. Den irländska varghundens bröstkorg nådde hennes armbågar. Chihuahuans också, och taxens, och riesenschnauzerns. Varenda medlem av arten hund visade sig vara utrustad med en nedre bröstkorgslinje, som var höll sig påfallande nära armbågarna. När jag såg efter, var det likadant med de nordsvenska hästarna. Det vart plötsligt svårt att räkna ut hur fyrbenta däggdjur annars skulle vara funtade.
Om FCI hade stadfäst en standard för kanotister, skulle det stå där att  roddares axlar absolut måste vara anslutna till deras överarmar?
 

Bodil Carlsson

* Så vitt jag vet deltog ingen rottis i rasparaden i år. Den verkliga hunden var av annan SBK-ras, fortfarande ovanlig här.

NATIONALDAGEN

Stadsparken i Hjo, nationaldagen 2014. Folktron vill ha det till att själva stadsnamnet ska läsas som begynnelsebokstäverna i "Hic jacet otium", Här vilar lugnet, och det stämmer för det mesta. Fast inte igår och inte här. Alldeles utanför bilden finns en skylt där det står HÅLLPLATS FÖR HÄSTBUSS och pappsäcken bakom oss är, tja, hästbussens tankstation. Fullproppad med nyslaget gräs.
Femtio meter längre bort såg det ut så här. På bild är den milda kören, som sjöng sommarsångerna. De kamouflageklädda med flaggor var möjligen på plats för att hedra sin blåsorkester, som drog på rätt bra efter kommunalrådets tal. Kommunalrådet var ovanligt rakt på sak för att vara kommunalråd och ovanligt bra för att vara moderat. Sverige, sa hon, har varit ett bra land - låt oss se till att det fortsätter så!  Alla människor har samma värde!

Hon fick rungande applåder. Inte av mig och inte av alla de andra, som  höll i hundkoppel, vi hade förhinder. Men när den uniformerade orkestern spelade Du gamla, du fria reste sig ett par hundra personer från bänkarna framför scenen och sjöng med och några hundra till runtom stannade och sträckte upp sig. Vi med koppel i händerna sjöng också.  Det gjorde vi rätt i. Hundarna som vi höll i har haft bättre och tryggare liv än de syriska flyktingbarnen som också var där.

Hästbussen stannade, passagerarna hoppade av in i väntande föräldrafamnar och nya hjälptes upp.

Tillfällen måste fångas, så: - vi tränade, medan vi väntade. Sitta lugnt, närmare och närmare hästarna. Ungefär samma träning får killen i randig tröja på kuskbocken. Han var stadsbo och snickare i Syrien. Han har lärt känna mannen som äger hästarna, och det är garanterat första gången i hans liv han är så nära två stora nordsvenskar, men han tog det bra. Han såg bara lite blek ut en stund.

Valpen har aldrig heller varit så nära inpå så stora hästar, men hon var inte blek, bara lugn och intresserad. Ligga kvar - suddig bild, men skärpta hundar framför springande barn. 

Hästbussen avgick för nästa tur. Först i skritt och sedan i trav med skumpande vagn, flaket fyllt av högljutt glada barn och  matte joggade efter med valpen. I bakgrunden går kören loss med en rockig låt. Valpen hade nog gärna velat komma ikapp de där stora, intressanta djuren; hon sprang med sträckt koppel, hög svans och koncentrerad blick. Folkvimlet och ljuden störde henne inte.
 Men vi hade lite annat att göra.
Det fanns en vargman att ta kontakt med. Försiktigt i början, för detta var ju något riktigt avvikande... men det betedde sig som en människa, det luktade som en människa och det talade med en människas röst. Alltså, resonerade valpen, var detta en människa... väl? Så hon närmade sig,  sakta viftande med svansen, och la till sist sin kind på hans axel. Väldiga vargtassar av tyg strök henne över bogarna. Valpen var tillfreds. Människa dold i monsterkostym identifierad och godkänd! Ingen åtgärd!
Vi strosade vidare.

Vi hittade en bunt ungar studsande och hojtande i ett gungande luftslott. Vi gick runt och undersökte den brummande, skakande kompressorn. Valpen hälsade på barn. Vi tränade stanna kvar. Liten flicka kommer fram och hälsar snällt men bakvänt på valpen, som tar det med ro.

Och sen var det dags! Varje år anordnar lokala brukshundsklubben en rasparad. Bruksraserna går först av alla uppför trappan och  ut på scenen. Varje ras får en presentation i högtalarna och avtackas med  en applåd.

Vi var tre collies och - som presentatören påpekade - var det en av varje tillåten färg. Säkert sa hon något om collien som gammal bruksras och vacker, men jag hörde inte riktigt på. Jag hade fullt upp med att  få mina två att göra något annat än att sitta plats med ryggen mot publiken och sedan trassla dem förbi högtalarsladdar och stativ, när vi skulle nerför trappan igen. Men jag vet vad jag önskar att hon hade sagt!
Det kom en lång radda raser efter oss. Gamle polisens tjänsteschäfer paraderade stolt över scenen. Grannens tyska jaktterrier brydde sig inte om något annat än att få komma av den och in under husgrunden för att undersöka något som hans nos sa honom bodde där. Den amerikanska bulldoggen, importerad för vildsvinsjakt, var bara massivt oberörd. Två welsh corgi stirrade bistert ut på publiken, beredda att skydda tremånadersvalpen som bars upp på scenen och sattes ner mittemellan dem. Det måste ha varit minst femtio hundar av minst tjugo raser och många fick ett kort omnämnande av något, som  skrevs in i en standard för länge sen. Färger och pälstyper och storlekar, sådana saker.
Vi lommade iväg ner genom stan bland andra människor och andra hundar, som drog sig hemåt. Tidig eftermiddag dagen före pingstafton var det storshopping för massor av folk. Vi väntade på skjuts i gathörnet, medan Hjos invånare alltefter ålder gick, sprang, skejtade eller cyklade förbi. Tjejerna på ICA körde skramlande rader av tomma shoppingvagnar ett par decimeter ifrån hundarna. Den gamla hunden var nöjd och lite upplivad av timmarna på nationaldagen. Den unga hunden vilade, medan hon betraktade omgivningen. Hon går ner i varv, när det händer saker: den hjärnan tycker om att sortera. Hon låg på trottoarens ljumma asfalt och höll koll.

Och vad borde de ha sagt i högtalaren?
"Ni ser den store blåe hanen, som är så uppmärksam på sin ägare? Han utbildas till hemvärnshund. Den lilla tiken är ung. Hon visar ett vänligt intresse för människor. Att låta henne träffa så många av dem i nya miljöer är början på det som vi hoppas ska bli hennes spårutbildning. Och så ser ni den skuggade sobeltiken? Hon var ett år gammal, när hon insisterade på att ta sig fram till okända personer som rörde sig bland eldslågor på ett fält. Hon visste inte att de brände mögligt hö, så hon ville se efter att de var okej. DETTA ÄR RASENS STANDARD."
Tror ni att det hade gått hem hos publiken? Att det hade fått folk att se på våra hundar med intresse? Det tror jag.
Nu har jag levt så länge att jag fått höra en moderat politiker brandtala för jämlikhet och allas lika värde. Tänk om vi får se FCI kasta mögliga exteriörformler på elden och säga som det är?
Användbarheten är rasernas överlevnad. Deras beteende är deras standard.
Det är därför vi har dem.

Bodil Carlsson

I VÄNTAN PÅ VINGAR

Det finns meningar i Utställning för avel som får mig att baxna. Ankan Edoff måste väl syfta på schäfer, när hon säger att "övervinklat bakställ i kombination med brant kors är inte längre ovanligt" och hon fortsätter med att påpeka att resultatet blir illa: korsbandsskador, förslitningar och annat - hon glömde nämna att det gör ont, men självklart gör det ont och självklart slutar det med bättre affärsunderlag för veterinärklinikerna och hundsjukgymnasterna!  - och så slutar hon med orden

      VI SER IBLAND HOS DESSA HUNDAR STORA FÖRHÅRDNADER PÅ HASLEDERNA.

Om detta är sant  betyder det endera av två saker:

1) MODERNA UTSTÄLLNINGSSCHÄFRAR TILLBRINGAR SINA LIV SITTANDE PÅ CEMENTGOLV

                                                 eller

2) MODERNA UTSTÄLLNINGSSCHÄFRAR KAN INTE LÄNGRE GÅ PÅ SINA BAKTASSAR.

Någon ringde mig och var uppgiven. Det är en person med lång hunderfarenhet, domare och aktiv med sin egen hund. Personen hade känt igenom en schäferkropp. Personen sa:

 " MUSKLERNA I BAKKROPPEN KÄNNS SOM BLÖTT HUSHÅLLSPAPPER ATT TA I !"

och om detta också är sant, vilket av alternativen talar det för? Inte för cementgolven, tyvärr. Cementgolv hade varit lättare att åtgärda.

Ankan Edoffs ord om risker med lokal/regional/nationell särart förstår jag inte. Det är ingenting lokalt  med de här schäfrarna. Vi ser dem ju på vinnarbilder från storutställningar i land efter land. De sprids över världen från ett gemensamt centrum: de slår igenom i utställningsaveln i Tyskland, exporteras till Kina och till USA för stora pengar och några generationer senare dyker de upp överallt. Till och med i den småstad, där jag bor, finns nu en sådan schäfer. Sedan ett par år tillbaka kan man se honom på långsamma koppelpromenader med sin vinglande bakkropp i släptåg. Till och med på håll kan man se, att det inte finns mycket muskel i de slankiga låren. Framkroppen är däremot normalt musklad:  den är vad den  hunden har att lägga kroppstynden på.  I väntan på att evolutionen förbarmar sig och adderar  hjälpvingar som rastypiskt särdrag.
Precis som Ankan Edoff skulle jag önska, att schäferklubbens specialdomare var ute i verkligheten. Att de  stod och såg de där promenaderna i stadsparken i Hjo. Inte för att de skulle hitta något att anmärka på hos hunden, tvärtom är det troligt att de skulle se något utomordentligt funktionellt  i den deformerade rörelseapparaten och förmodligen skulle de ropa halleluja.
Men det är väl den chans bubblans invånare har att någon gång titta upp från sitt varumärke och se hur alla vi andra tittar bort och skakar på huvudet.

Bodil Carlsson

DEN FARLIGA AGILITYN

Jag har precis läst igenom rasstandarden för sheltie. Min allra första hund var  av den rasen. Hon lärde mig vad en bra sheltie är. Efter att ha läst Brukshundens artikel om det farliga med att ge sig på sådant som att välja avelspartner till sin sheltie utifrån agility i stället för efter rasens standard, tänkte jag att sheltiefolket kanske hade ändrat rasens standard till något med lite substans i. Några ord, som åtminstone försökte fånga det speciella med den rasens sätt; någon mening, som verkligen tog fasta på vad en sheltie är och vad man kan vänta sig av den.
Sheltiefolket har inte revolutionerat sin standard. Det är inte där man lär sig vilket gott förstånd och gott hjärta en bra sheltie har. Det står inte ens något om vilken ökänt god aptit den har! Det står ingenting  om vilken fantastisk fotbollsspelare den är. Det står inte något alls om hur den lagspelar med sin familj, när den tar ansvar för barn och andra husdjur. Det står så vitt jag kan se inte ett dyft om hur den oömma lilla hunden hedrar sitt ursprung som den minsta av collieraserna.
Det här är vad som står. Under rubriken Helhetsintryck 48 ord, vartenda ett syftande på exteriör och som självklart avslut efter den rikliga pälsmängden och de graciösa rörelserna kommer förstås "det söta uttrycket". Enbart under rubriken Skallparti hittar jag 51 ord; under rubriken Skalle ytterligare 23. Stop ensamt kvalificerar sig för 7 ord och Ansikte för 28. Jag får det till 109 ord för en rätt liten del av hunden  - och då har jag inte orkat räkna antalet ord under Öron. Jag minns tyvärr inte riktigt under vilken rubrik man har fått in fraserna om "det perfekt balanserade" någonting, som tillsammans med de "korrekt placerade och burna öronen" tydligen gör sheltien till vad den är. Det jag däremot kommer ihåg är att under rubriken Uppförande/karaktär tilldelas shetlandsbornas gamla hjälpreda 27 ord -  som skulle kunna sägas om väldigt många raser och om väldigt många blandrashundar också.

Sheltien var under lång tid mest sedd som - och avlad för att vara - en diminutiv, trippande pälsboll. Det var tydligen inte farligt för rasen? Min tanke är, att om uppfödare nu börjar välja avelspartners till sin sheltie med ett öga på agility i stället, så förvaltar de rasens särart bättre. En sheltie som använder sin rörlighet, sin arbetslust, sin samarbetsförmåga - den sheltien är  rasens standard. Alla hundar avlades fram till nu för sina inre egenskaper och sina förmågor och detta är sheltiens! Det är collierasernas särart!
Nu kan man ju fundera på, om inte detta med sheltien, faran med agility och det säkra med att hålla sig till sin rasstandard i FCI:s version egentligen står för något helt annat. Byt ut sheltie mot belgare och byt ut agility
mot skydds!
Faran i att avla stora, kraftfulla hundar för att glänsa i tävlingar som premierar hårdförhet och hög social kamplust är nog högst reell - om inte idag så om tio år, när tävlingshundarnas avkommor finns  lite varstans, inklusive i händerna på folk som hellre borde ha innekatt. Eller hundförbud. Men  kommer man åt det problemet genom att påstå att FCI:s rasstandardformuleringar skyddar mot mänsklig dumhet?
Det har de väl inte lyckats med hittills.

Bodil Carlsson

DOMAREN OCH DETALJERNA

Ankan Edoffs stora artikel i senaste Brukshunden börjar så här.

"Rasstandard är det dokument där en beskrivning av rasen, dess syfte och ändamål, förhållanden och utseende återfinns utan överdrifter."

Det kan man hålla med om. Rasstandardens formuleringar  är ofta så allmänt hållna, att de inte kan beskyllas för att innehålla överdrifter - de innehåller ofta mycket lite klara anvisningar om anatomi överhuvudtaget. Och i den mån de gör det, där det finns klart besked om relationen mellan noslängd och skallens längd, t ex för raser som boxer, eller graden av sluttning i schäferns ländrygg, så åsidosätts det ju blankt utan negativa konsekvenser. Utom för de andningshindrade boxrarna och de rörelsehandikappade schäfrarna, förstås. För det är hos hundarna, inte i rasernas olika standardformuleringar, som överdrifterna går att hitta. Hos hundarna finns det tyvärr rätt gott om överdrifter.
Hur blev det så?


 Ankan Edoff snuddar faktiskt vid svaret, när hon beskriver vad domaren dömer.

"Hundarna premierars efter kvalitet i just de detaljer som tillsammans klart gör den  åtskiljbar från varje annan ras."

Alla vet hur en politisk karikatyrtecknare jobbar? Tecknaren tittar på foton av politikern, som han vill driva med. Sedan förstorar han upp just den människans mest särskiljande drag till att bli groteskt iögonenfallande:  knölig jättenäsa,  enorma fyrkantiga glasögon,  hängande kinder som vilar på axlarna. Vår perception av ansikten fungerar så att vi omedelbart känner igen offret. Vi skrattar. Särskiljande detaljer har vi lätt för.

Hundrasernas ursprungsjobb gjorde dem i varje grupp rätt lika varandra i storlek, kroppsbyggnad, snabbhet och delvis i temperamet. Alla fårvallare jag känner till är medelstora, rörliga, snabbspringande och snabbreagerande, till exempel. Lättlärda och samarbetsinriktade är de också. Alltsammans är nödvändigheter, om en männsika och en hund ska kunna flytta en hel bunt får tillsammans. Sheltien är liten; livsvillkoren på Shetlandsöarna medgav inte stora matkrävande hundar. Men vad hände när raserna blev arbetslösa?
Vi brände allt krut vi hade på det som vi har lätt för och det som roar oss -  de särskiljande detaljerna. Vi gjorde renrashundarna till karikatyrer.

 
Det här fotot* visar en hund som dömdes BIR på en stor svensk utställning. Nog är den klart åtskiljbar från varje annan ras och jag vill ärligt säga att jag är glad för den saken,  för att inga andra raser har förlorat sin bakkropp i racet om de särskiljande detaljerna.  Jag är tacksam! Men menar den som dömde fram den här hunden att detta är "kvalitet" och i så fall - ÄR DET KVALITET FÖR HUNDEN OCKSÅ?

Bodil Carlsson

* Nej, jag vet inte vilken enskild hund det är.

OCH VIDARE OM...

Termometern i solfånget vid köksfönstret visar 32 grader. Vi har meddelat hundarna att promenad idag strider mot djurskyddslagen. Gamlan, sovande i sin svalkegrop på husets nordsida, köpte argumentet med lättnad; valpen tvekade länge, men varje avkrävd trask på grusvägen slutade strax  i flämtande återbud. Hon fick kanske sitt lystmäte med ett långt spår i damm och hetta i går. Så nu sover även hon.
Jag rensar ogräs och gör nya försök att få ihop innehållet i Brukshundens artikel om utställningar och avel. Kanske är jag också värmedavdödad, men det är inte helt lätt att få ihop innehållet. Något ger mig samma känsla som en rabatt där det ena sticker fram om vartannat med det andra. Snärjmåra och ärenpris  hitan och ditan.  Man inte riktigt vet var man ska börja.

Men jag tror att jag börjar så här! Hundsport vs hästsport.

Har ni sett en flock snabba hästar  tillsammans i en hage? Det brukar inte vara svårt att se vilka som är varmblodiga travare. Jämfört med jämnstora kapplöpningsgaloppörer har travarna lite högre manke och lite mer sluttande ländrygg.

Från första början har hundsportens folk bestått av två grupper. Om de hade sysslat med travsport, hade hästavel gått till så här. Det ena gänget  tar reda på vilka hästar som låter sig köras in, selar på och låter hästarna springa ikapp. Hästen som springer fortast får havre för prispengarna.
Den andra gruppen ställer upp hästarna på stallbacken och skrittar dem i kort grimskaft förbi en enväldig, mycket mycket kunnig person. Sedan  ger de lagerkrans och prissumma till den som domarn förklarar måste vara snabbast.
Så nu frågar jag er, kära läsare:  vilken grupp  har de avgrundsdjupt sluttande länderna? De mest sanslöst uppstickande mankkonturerna? 
Hästarna som behöver springa för brödfödan eller de som  utses till Elitloppsvinnare utan att springa alls?
Om hästsport hade skötts som hundsport, då hade kuskarna stått  med mössan i hand på stallbacken och lyssnat på sagan om hur vidunderligt fort puckelmankarna skulle kunna springa... om de någon gång fick försöka.

Ärligt talat begriper jag inte hur ni inom hundvärlden har kunnat gå på det här så länge. Eller, jo:  just därför att det har pågått så länge. Det har pågått sedan den första rasstandarden sattes på papper och blev en tävlingsplan som talade om vad man plockade poäng på. Det skedde sent i hundtypernas historia.
De som hade vallhundar dessförinnan tycks ha klarat sig bra utan rasstandard. Kanske beroende på att ord på papper aldrig har behövt runda några får.
Då är det fritt fram att påstå att frånvaro av stop har med vallningsförmåga att göra.

Och om man vänder på saken: ingen rasstandard har någonsin skyddat en hundras från anatomisk katastrof. Witness the Basset...och se på schäfern!
Ankan Edoff missar en sak. Om det finns normalbyggda, arbetsdugliga, rörliga och smidiga schäfrar idag, så är det inget man kan tacka rasens standard för. Rasens standard låter sig nämligen opartiskt och fördomsfritt lånas av vilken som  av de två grupperna.  Att det fortfarande finns arbetsduglig, rörlig schäfer beror enbart på att det har funnits tillräckligt många människor som har behövt arbetsduglig,  rörlig schäfer!
Utställningsdomarna har inte tillfört ett skvatt där.
Men de har  tagit bort mycket. 

Bodil Carlsson