SAKER MAN LÄR SIG

Det finns massor med saker man enklast lär sig på landet. Att  vittra vilt och lära sig av en äldre och erfarnare hund hur man visar varandra var viltet finns, ungefär hur långt borta det är och - viktigast! - vad för sort det är.  Bäst-att-vara försiktig-sorten, som älg och vildsvin, försvinn-härifrån-omgående!-sorten  -räv och grävling -  eller hejkomigen!sättefter!-arter som hare och rådjur, som skulle vara helt underbara att sätta efter... om man bara fick. Man lär sig också med tiden betyder-inte-ett-skvatt-arterna, till exempel de högresta, märkligt balanserande kroppar som inte alls är människor fast de går på två långa ben, utan plötsligt  trumpetar och tar till vingflykt när man närmar sig och därmed till slut avslöjar sig som såna där obetydliga, ouppnåeliga fåglar... vilket förstås var vad gammelhunden hela tiden försökte förklara med sitt kompletta ointresse för tranor.
Man lär sig rota fram en vintervante (som aldrig kommer att bli sig lik igen) under roten på det döda trädet, där matte hade gömt den.

Man lär sig att forsa nerför slänten 

och forsa tillbaka upp med världens häftigaste pinne...

...som man med tiden kanske lär sig lämna över också, vem vet?
Längs andra vägar här ute i skogen, långt från klubbens agilitybana, lär man sig kommandot Upp och klättra! så här, efter att matte först själv har testat stabiliteten i timmerhögen genom att gå över stockarna.

Man lär sig Sitt kvar! mellan två hästar på ena sidan och två annalkande andra hästar på andra sidan om den smala grusvägen och man lär sig Gå fot! några meter på samma ställe, mittemellan hästarna som hoppas att godispåsen ska innehålla hårt bröd och förväntanssfullt håller sig nära. Här på landet måste man liksom leta upp störningarna. Dessutom saknar det inte överlevnadsvärde för en ung hund att få ett hum om hövligt uppträdande mot häst.

.

Man lär sig förstås spår efter människa. Det här gick bättre än det ser ut på ett uselt foto. Kameran var uppställd i mossan på toppen av stenbumlingen som matte låg gömd bakom, dold i ett säckliknande prasslande plagg och ömkligt gnyende. Fyrahundra meter, ett hopp med tvär sväng över gyttjedike, där husse höll på att stå på näsan i geggan, men alla tre utlagda föremålen blev hittade, spåret följt så exakt att husse hade med sig alla klädnyporna tillbaka och glädjen var stor i spårslutet!

Så visst lär man sig en del här. Men för en smart tjej som snart blir sju månader behövs lite... mer.

Bodil Carlsson