De byggde bra på den tiden. Golven håller för nyfikna hundar att rusa in på, trappan till vinden står sig fortfarande för fötter och tassar. Jaktlaget som reste jakttornet - för även det här är numera vildsvinsmarker - har kostat på skyddande byggplast över fönstren. Om Gud är god, kanske någon kommer på tanken att satsa på det oskadda kärnvirket i väggarna, lägga om taket och låna det gamla stället lite överlevnad. Lagårn, eller om det nu var lada och sädesmagasin, står också upprätt - skogsmaskin och bråte tar upp all plats. Valpen hoppar över en vagnstång som blockerar dörröppningen och snokar runt därinne i skumrasket, bland plåt och konstiga föremål, men varken folk eller fä har satt sin fot där på länge. Vi kör timmerstapel i stället.
Och lite fritt spring.
Så vad är så annorlunda? Jo, en man med ostasiatiskt utseende körde bilen som vi mötte på skogsvägen till torpet i morse. På väg hem igen hör vi gläfsandet av metall mot stenig jord från kalhygget. Valpen gör sitt första personsök efter ljud. Där står mannen som ska sticka ner tvåtusen granplantor på en arbetsdag, killen som talar svenska på det sjungande sättet som folk från Vietnam gör. När han ser oss, säger han hastigt "Jag planterar!" - som om han behövde förklara sin närvaro för oss. Men han ler iallafall lite, när jag förklarar vår närvaro: vi tränar en ung hund att söka efter människor.
Längre bort står den gamla Volvon parkerad. Valpen är fortfarande misstänksam mot bilar, girar runt dem även när de står stilla, men här söker hon av runt alla dörrar. Hon markerar lukten av den vi mötte, tänker jag, men hon ser fundersam ut. Hon ser sig omkring. Vi fortsätter hemåt. Vid vägkanten finns plötsligt grejor utlagda - kläder, en termos, ett par joggingdojor - och hundarna stannar och spejar inåt skogen, för de hade som vanligt rätt. Där kommer nästa gående mot oss, mot lådorna märkta Frysförvarade granplantor. Valpen blir betänksam. Den här personen ser annorlunda ut. Han har skyddshjälm och glasögon och bär två dinglande illröda plasthinkar i ett ok över axlarna. Han bär granplantor på samma sätt som man bär risplantor i den del av världen som han kommer ifrån.
Världen står faktiskt inte alls stilla. Dagens möten hade varit otänkbara för mindre än tio år sedan, lika otänkbart som att valpkursen på brukshundsklubben i Hjo skulle ha med en adopterad irländsk lurcher och lika otänkbart som det jag mötte i Jönköpings centrum för en vecka sedan: utfattiga människor sittande på gatan med nakna händer i vårkylan, klädda i lager på lager av det jag ser som nötta, inte särskilt rena, kläder, men som i själva verket är lager på lager av förödmjukelse: att behöva tigga. Fler romska tiggande människor än hundar är vad jag såg. Så jag gav en av dem, en kvinna i min ålder, en ömklig slant och mina vantar och när jag vände mig om för att gå vidare, såg jag vad hon såg. Pengar! De täckte gatorna, fast vi är vana att se dem som asfalt och stenläggning och renhållning. De kantade gatorna, fast vi ser dem som butiksfasader och skyltfönster och erbjudanden. De promenerade på trottoarerna som välskötta frisyrer och bra skor och rena kläder.
Den vietnamesiska mannen i skogen var vänlig nog att le mot valpen. Folk överallt uppskattar den användbara hunden. Jag hoppas att han har något som liknar ett anställningskontrakt och en anständig lön och ett kollektivavtal. Jag vågade inte fråga. Men jag är rädd för att när han tittade på hundens människor, såg han samma sak som den romska kvinnan på trottoaren. Oförtjänt, aningslös rikedom. Lyxmänniskor med sina lyxhundar.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar