En stund senare dröjer det tunna röda ljuset kvar bara i trädtopparna.Skuggorna blir längre.
De bästa bilderna är de man aldrig kom åt att ta. Hjo en varm, solig söndag är trångt. Gatorna är smala och en hastig sväng om ett hörn kan ta en rakt in i en mindre folksamling. Nere vid hamnen trängs folk, bilar och cyklar. Någon i svart läder uppifrån och ner med stor hjälm på skallen stövlar fram till sin MC och drar iväg framför näsan på oss. Vi står och tittar på de halvtama änderna, som aldrig kan bestämma sig för om det är bäst att vagga fram till nykomlingar för att utspisas med bröd, eller säkrast att vagga ner till vattnet igen och därför obeslutsamt vaggar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Allt fascinerar en valp från landet. Båda hundarna sitter på kommando.
Fascinerad är även den syriska flyktingfamiljen. Pojken i fyraårsåldern får syn på hundarna, lyser upp och pekar - han vill gå fram och klappa. Mamma hugger tag i hans arm. Nej, nej, inte stora hundar! Pappa tittar upp från lillflickan på trehjulingen och ler. Han kastar sin mobil till mamman, tar ett par snabba kliv fram till oss, sätter sig ner mittemellan hundarna och lägger armarna om dem, drar dem intill sig. Gamlan tittar så snällt på honom. Valpen ger honom en slick på örat. Mamman ler nu också, hon fotar pappan mellan hundarna, greppet om lillkillens arm släpper. Då far pappan upp som skjuten ur en kanon - för han är dumpen, det är ju han som är dumpen på ett MH, den där streckteckningen av varenda tänkbar plötsligt uppdykande människofigur! - och han kastar sig efter lilltjejen på trehjulingen, som precis är i färd med att cykla efter flocken med änder rakt ner i vattnet.
Hundarna sitter. Flyktingfamiljen vinkar och ler mot hundarna och mig, när vi fortsätter.
De bästa bilderna är de man aldrig kom åt att ta.
Trevlig fortsättning på helgen alla!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar