Här är lilla pappen, som valpen träffade som nykommen i november och krumbuktade så ödmjukt inför då. Ödmjukheten är borta och pappen har varken snabbhet eller tyngd att sätta emot, så det leks under uppsikt. När pappen visar att hon har fått nog, då är det färdiglekt. Någon ung, vig hund i lämplig storlek har vi inte inpå knutarna. Men vi stötte ihop med en idag, på eftermiddagspromenaden, långt bort i skogen! Det såg ut som en goldentikvalp.
Det var det inte. 25% labrador, resten golden, sa ägarna, och hur den genträffen än fick till det, så vart resultatet en vacker, smäckert byggd hund med bogmuskler som en jaktgolden och rörelser som en vinthund. Och så var hon inte alls sådär tio månader, som vi trodde. Hon var två år och precis rätt person att springa benen av en sjumånaderskaxig collievalp och vänligt men tydligt tala om vem som var bäst!
Valpen lunkade hem i långsamt tempo efter det rejset. Hon var andfådd i en kvart. Lite dåligt samvete gnagde på matte - det blev till sist en två timmar lång promenad och en bit gick alltså i rasande tempo före och efter en sprinterstjärna i gult! Var det för mycket?
Mödosamt hävde sig valpen uppför trappstenarna till grinden, satte sig tungt och lät kopplet hakas loss.
Innan hon tog fart för en kavallerichock mot skatorna!
Sedan såg det däremot ut som så här en lång, lång stund...
... till gammeltikens tysta glädje.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar