Finns fördelar och nackdelar med allting. En nackdel med att vara sjukskriven är att man saknar sitt jobb och vill återvända till att stå mitt i forsen av arbetsuppgifter som ingen räcker till för. En fördel med att vara sjukskriven är att efter några veckor behöver man inte längre nio till tio timmars sömn för att nästa dag ta sig igenom de enklaste vardagsuppgifterna på hemmaplan. En annan fördel är att man kan stå och titta på tranparet som kommer svepande ner mot åkern i en perfekt parabel, ena fågeln lite bakom och lite ovanför den andra, med samma kroppshållning, med vingarna tippade i exakt samma vinkel mot jordytan, och känna att det plingar till i ens eget huvud: så den arten har också spegelneuron! Och detta är vad den använder dem till!
En fördel med att vara vid liv är att det finns hopp om återvändande hjärnfunktioner.
Valpen har haft en livlig vecka. Det är ytterligare en fördel med att vara sjukskriven, särskilt när det finns mycket att ta igen i miljöträning. Långpromenader på förmiddagen och sedan bilåkning tre dagar i rad - stadsbesök, valpkurs, nytt stadsbesök. In i bilen! Rundvandring inne på Lantmännen. Upp i bilen och ut igen inne i centrum. Kliva ombord på buss och sitta stilla medan den lilla kön framför oss laddar sina kort. Ner igen, upp en gång till, sitt kvar! Trottoarvila utanför ICA i en ström av skramlande kundvagnar med samtidigt anländande, högljutt varningsblippande, fiskförsäljningsbil modell större. Fotgående intill framrullande grävskopa medan grusskyfflande vägarbetare hojtar åt varandra. Stanna på kommando inför övergångsställena. Sitt fot - även om killen på rullskridskor skramlar förbi. Gå rakt fram på kommando mellan två främmande människor som står med sina cyklar tätt intill varandra. Fortsätt gå fastän den nyanlända sopbilen plötsligt börjar komprimera snabbköpets inlastade säckar mitt framför oss med ett högt, otäckt ljud. Grannen sitter och väntar med henne medan jag handlar och när jag skyndar ut med mina matkassar, orolig för att hon ska vara orolig, sover hon gott framför hans fötter och framför de okända fötterna och hjulen som rör sig förbi henne på trottoaren. Fördelen med en liten stad är att det som händer, händer på en liten yta. För valpen måste det här kvarteret se ut som centrala London en fredagskväll gjorde för mig.
Hon klarar det bra. Den högljudda fiskbilen skrämde henne ordentligt, hon försökte fly rakt in genom ICA:s automatiska dörrar, men det var hennes initiativ att några minuter senare gå fram till bilen, resa sig på fotstegen och nosa på lukten av bil och lukten av fiskhandlarfötter. Sopbilen var värre, hon smög hukande förbi tätt intill väggen, men femtio meter längre bort hoppar hon in i grannens bil... som om hon hade gjort det i hela sitt liv. Nu biter hon inte ens ihop längre, nu ser hon bilen som ett sätt att få komma ut på något att upptäcka, och när vi blev hämtade igår sprang hon i kopplets längd mot bilen för att komma iväg. Valpen som för inte så längesen försökte springa bort ifrån den! Som inte kunde lockas fram till ens en parkerad okänd bil... för det kunde ju tänkas att hon skulle behöva åka i den. Den valpen, alltså, som obekymrat kastade sig upp på stora timmerlastvagnar ute i skogen och sprang längs dem över lösa plåtar och rasslande kedjor, men som vägrade att närma sig själva traktorn därför att den luktade bensinmotor!
Jag har aldrig haft en collie som haft så lätt att komma över svår rädsla. Inte för att det som skrämmer är obetydligt - utan för att det som är intressant betyder mycket mera. Jag har heller aldrig haft en collie som haft så lätt att lära in orden som betyder samarbete: gå före mig, stanna tills jag säger att vi går, sitt intill mig även om det händer saker nära oss, visa mig var spåret går!
Fast om jag skall vara ärlig är det inte mest därför jag tycker om henne. Jag tycker om henne för sådana saker som det som hände inne på Lantmännen. Där gick vi omkring och kollade alla gångarna och hyllorna, alla de konstiga föremålen och hela den stora konstiga lokalen, valpen med låg försiktig kroppshållning men livligt arbetande nos och en snabbstöld av en godisbit eller två ur lådorna närmast golvet. Och så stod vi i kassakön och väntade. Bakom oss kom en äldre dam, en liten vithårig kvinna i prydliga ljusa vårkläder med spröda penséer i varukorgen. Valpen vänder sig om, reser sig försiktigt mot kvinnan och jag hinner precis sätta henne ner igen när kvinnan säger: "Hoppa du lite, det gör inget..."
Och så lägger hon sin lediga arm om valpen och sin kind mot valpens kind och valpen slickar varsamt hennes öra och båda ansiktena lyser av glädje.
Det är svårt att inte tycka om en hund som bemöter människor så.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar