Vi korsade ett lodjursspår i de här markerna förra helgen och alla de lättframkomliga stigarna var fulla av spår den dagen- de enda människospåren var mina. Älgkon och rådjursfamiljen och hare och räv hade gått där vi gick. Idag var alla spåren försvunna under nysnön. Vi följde något enstaka rävspår en bit; alla andra hade väl gått i skydd uppe i den täta skogen någon gång i gårkväll och höll sig fortfarande kvar där. Själva körde vi korvsök i snö.
... på lite olika ställen...
... och pustade ut efter en timmas hoppande, simmande och plumsande.
Snön hade inte givit med sig. Den hade bara tagit ett djupt andetag ett par timmar och samlat kraft. När vi gick hem, började vi höra snön rassla mot jackan och trädgrenarna och en timma senare var det en enda vit ärtsoppa utanför dörrn.
Jag läste ut min bok, men den tål att läsas om, Reinfeldteffekten. I oktober 2006, en månad efter att den nya regeringen kommit in på allt tal om mångfald, valfrihet och möjligheter för eldsjälar att starta små personliga alternativföretag i de människovårdande yrkena, skrev Svenska Dagbladets ekonomibilaga:
"Sjukvårdsbolagen står på kö för att ta över en marknad som beräknas vara värd bortåt 250 miljarder kronor."
Någon hade vittring på godbitarna som fanns utlagda under snömoset. För varje who-dunnit har en why-do-it-story längst in.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar