Valpens tuggben är välförtjänt. Idag var det hennes dag! På förmiddagen stod en helt okänd person plötsligt på gårdsplan - rörmokarkillen, mycket efterlängtad, men det visste ju inte valpen. Hon blev jätteglad! Ja, hon hoppar - hon hoppar så att hon nästintill eskorterar killen gående lika tvåbent som han, men svansen går som en trumpinne och ögonen lyser och rörmokarn - som säger att han inte är särskilt hundvan - bara skrattar på sin väg ner till gamla brygghuset, där den läckande pumpen finns.
Gammeltiken går efter. Hon skäller med jämna mellanrum, ett särskilt skall som alla mina vuxna hundar i äldreställning i flockarna har gjort genom åren. Det är inte ett högtonigt, ljust glädjeskall - sådant reserveras för välkända, omtyckta besökare. Men det är inte ett mörkt uppmärksammande skall heller - så låter det bara, när okända personer som verkar knepiga nalkas. Detta är neutralt, mittemellanhögt. Jag brukar tänka på det som markeringsskallet: "Här rör han sig. Här rör han sig. Här..." - bara för att vi ska veta.
När tystnar det skallet? När personen är inomhus, sitter ner och dricker kaffe med oss och alltså (som hunden ser det) är under vår kontroll. Eller när han uppenbart är upptagen med något som vi vet om och godkänner. Målar en vägg, till exempel. Eller försvinner in i brygghuset. Då ligger äldretiken tyst i närheten.
Valpen är för ung för markeringsskall och hon följer rörmokarn av glädje, inte för att övervaka hans rörelser åt oss. Hon sitter i snön med huvet på sned och lyssnar på ljuden därinifrån. Så måste killen ta en sväng in till verkstan för att hämta utrustning och valpen följer honom till bilen. Jag säger hans namn två gånger till henne. Hon lyssnar. Han åker. Vi går in. Nästa gång vi öppnar dörren är hans bil tillbaka. Jag frågar hundarna: "Oj! Titta! Var är Nicke?"
Äldretiken tittar sig omkring och går lite planlöst mot brygghuset. Jag frågar valpen samma sak igen. Och då glimtar det till i ögonen, hon kastar om och travar rakt mot det lilla huset. Hon lyssnar: samma ljud inifrån igen! Sedan gör hon det som förvånar mig. Hon går målmedvetet runt huset och kollar av!
När hon är klar och har uteslutit att Nicke finns på andra sidan, går hon till dörren och ställer sig. Därinne är han!
Under alla år har jag haft en enda hund, som har sökt av runt ett hus på samma sätt som valpen. Men jag har aldrig haft någon, som har gjort det så tidigt, och jag har aldrig haft någon som så fort lärde sig frågan som är ett kommando - "Leta rätt på den människan åt mig!"
Jag förstår inte folk som klagar på att rasen skäller. Jodå, collies skäller! Och de gör det av en anledning, som de avlades fram för under väldigt lång tid av människor som hade ännu större behov av övervakning och markering än jag. Varför ska jag gnälla för att de gör sitt jobb?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar