Jo, så valpen härjade loss i hästhagen i morse och for över stock och sten och inspekterade kusliga fladdrande plasttrasor knutna runt eltrådarna... medan gamla tiken gonade sig i soffan och vilade upp sina stela leder och sitt tålamod, som blir lite fransat ibland. Otroligt nog fortsatte dagen ljus och fin efter middagsmålet, så vi vandrade i åsslänten i någon timma alla tre... och efter vila var det dags för valpens tredje spår. Gjort på traditionellt sätt, husse och äldretiken drar iväg kanske hundrafemtio meter och två turkosblåa klädnypor visar var de tog av och var de la första vinkeln - genom hålet i grannåkerns gärdsgård, förstås.
Valpen tog upp spåret innan vi hann ut från gårdsplan och gick som ett snälltåg, bejublades i vanlig ordning och strosade hem med oss och bjöds på mat. Nu skulle valpdagens mödor vara över, hade vi tänkt. Valpen tänkte annat.
Vi höll på att göra oss klara för en kort liten kisstur i fårhägnet, äldretiken och jag, när valpen hojtar till därute. Här kommer något som hon inte vet vad hon ska tro om! Ut rusar vi. Vad är detta?
På vägen nalkas tre människor och en hund. Hunden gör inte mycket väsen av sig, men människorna har svarta mössor djupt neddragna över sina pannor och de har mörka ansikten!
Valpen skäller, hest och misstänksamt. Får man se ut så?
Det får man. Granntjejen kommer från Indien och går helgdagspromenad med sina två barn och sin gamla springerspanieltik och när vi har bytt några ord, slutar valpens skall. Svansen börjar vifta allt ivrigare. Hon försöker tränga framkroppen genom grinden för att hälsa, för det här är ju uppenbarligen vanligt trevligt folk, även om de såg lite annorlunda ut vid första ögonkastet.
Grannfamiljen fortsätter, de försvinner längs vägen, men valpen är upplivad och visar att hon vill ta en promenad. Så snörena åker på och vi går ut genom grinden. I samma ögonblick som vi är ute på grusvägen sätter två hundar i snöre sina nosar i backen och tar upp spåren efter de fyra intressanta varelser som gick förbi...
... och de fortsätter med det i ungefär en och en halv kilometer. Sida vid sida, koncentrerat. Till sist har vi svängt av på vägen som går förb i Jägartorp och vildsvinsskogen och fortsätter upp mot den här familjens ställe och när vägen svänger igen, ligger deras hus där framför oss. Hundarna ställer upp sig och tittar på huset. De pekar med huvudhållning och ansiktsuttryck - "Därborta!"
Man kan inte spåra oskyldigt folk upp på deras förstubro, så det fick bli ett snabbt påhittat Spår Slut: hopp upp på stor sten, sitt fint och räck vacker tass för en godisbit och bra jobbat, hundar!
Sedan gick valpen hela vägen hem med huvudet högt och sitt koppel i munnen, som hon gör när hon känner sig kaxig, och svansen rakt upp som en pinne.
Hon var trött efteråt. Men hon var trött på ett nöjt sätt. Hon la sig intill äldretiken stillsamt och lite vuxet, inte som en valp hos sin mamma som man kan retas med, utan som hundar gör när de är nöjda med att ha varandra till hjälp. Så när regnet kom till sist, firade vi soffpotatiskväll i soffan framför en bra film...
... och kelade...
och kelade lite till... och vet ni vad?
Dogs make a life good.
Lika trevlig fortsättning på helgen - fast gärna mindre regn - önskas alla!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar