Så mycket miljöträning och social träning har det inte blivit för Svarta Faran, det måste medges. Det har sina sidor att vara valp på landet hos människor utan bil och körkort. Viltspåren har blivit fler än tillfällena att möta nytt folk och chanserna att träna bort bilrädsla inga. Första bilresan var trettio mil av kräkningar - det var vägen hit, för två månader sedan. Hon har ogillat motorljud ända sedan dess.
I förrgår prövade vi en liten träning. Lyftas in i baksätet, försiktigt lyftas in i buren, en knapp kilometers åktur. Resultat: darrande fasa, flyktförsök och skrik. Igår gjorde vi samma sak igen. Darrande valp in i bakluckan. Matte sitter med valpen och inväntar att darrandet upphör - och det gör det. Valpen kan lyssna. Valpen går att locka halvvägs in i buren med korvskivor och får själv bestämma när hon vill backa ur igen. Det får hon göra - att ha egen kontroll över sina rörelser minskar skräck. Valpen hoppar ner ur bakluckan, skyndar med låg svans in genom trädgårdsgrinden. Och stannar! Sitter ner, vänder sig mot skjutsande grannen, tar kontakt med honom och sitter kvar och umgås. Träning slut! Ingen åktur den här dagen.
Vi bar in buren sedan. Där stod den för sig själv på golvet och efter ett par timmar klev valpen självmant in och såg efter om det kunde finnas en korvslant kvar. Det gjorde hon i morse också, i övrigt brydde hon sig inte om buren. Slamrade matte med burgrinden? Inget att bry sig om.
Men efter lunch idag var det dags, för nu äntligen kunde vi komma till veterinären. Valpen måste ha sin försenade vaccination, hon skulle vägas och besiktigas och få sin första chans att se världen utanför hemmaplan. Äldretiken skulle få en förändring i nedre ögonlocksranden inspekterad - ny talgkörteltumör på gång? Halt har hon också varit och femton månader efter livmoderoperationen börjar pälsen bli torr och svårskött.
Så valpen lyftes in i bakluckan och in i buren igen, Stortiken hoppade in efter och så åkte vi. Valpen skrek i tre kilometer och blev sedan tyst. Första kräkningen kom efter drygt två mil. En nerspydd, darrig valp hoppade ur bakluckan i utkanten av en stad. Vad gör hon?
Ser sig förvirrat omkring, upptäcker en okänd människa med rullator på väg rakt emot oss... och börjar vifta på svansen. Vill fram och hälsa! Upptäcker ännu fler okända människor. Blir glad! Ser ett antal bilar röra sig på gatan intill - står stilla och konstaterar. Ser flera okända hundar på väg ut från och in i veterinärmottagningen - observerar med intresse, viftar svagt på svansen.
Själva mottagningen var en riktig hit, som valpen såg det. Flera okända vänliga människor att ta kontakt med! Valpen hoppar, svansen viftar, ögonen lyser. Valpen tittar nyfiket på en konstig halvvaken kattvarelse, som bärs ut i famnen på beskyddande matte. Valpen kikar nyfiket på hyllor med intresseväckande dofter från foderförpackningar. Valpen sneglar nyfiket in i okända korridorer med glansiga golv och vill gå dit och utforska. Valpen går runt med matte och tränar Ligg! medan en stressad goldentik leds ut ur ett undersökningsrum och en grovskällande terv försvinner in i det. Veterinär och assistenter kommer och hälsar på oss och valpen hoppar igen av förtjusning. Människorna skrattar åt så mycket oskyldig vänlighet. Valpen står på ett undersökningsbord och låter sig kännas igenom, lite undrande men inte misstänksam. Människorna säger: " Så glad och frimodig... Inte så vanligt på en collie!"
Ja, det har vi ju hört förr. Och när veterinären sedan skakar på huvudet och säger att collie ju tyvärr inte är så vanlig idag, man ser dem inte så ofta längre, så tänker jag att jag förstår varför. Om den pigga, kontktglada, nyfikna valpen uppfattas som ovanlig för sin ras!
Det tog tid, tre och en halv timma innan vi var hemma igen. Äldretiken skall prova med glukosamin för sina stela carpalleder och har ett recept på östrogen att hämta ut. Bäst av allt - ingen ny talgkörteltumör som behöver opereras! Liten vagel i en meibomsk körtel, sköter sig själv, ingen åtgärd.
Valpen kräktes en gång till på hemvägen och var en mycket törstig, mycket trött och mycket hungrig liten valp när hon äntligen fick ta hoppet ut från bakluckan och trava in genom trädgårdsgrinden igen. Okej, den här gången dröjde hon inte kvar för att umgås med skjutsande grannen, som just nu säkert har lite skurkroll i hennes ögon. Hon följde med äldretiken ut i fårhagen i stället för att kontrollera om det fortfarande fanns rävspår där!
Så åt hon och sov en timma av pur utmattning. Och så vaknade hon och följde med ner i stallet för att under sedvanligt hövliga former servera katterna deras uppvärmda vintermat. Vet ni vad som impar på mig?
Inte att en kropp på fyra månader och drygt 14 kg är så uthållig och smidig. Utan att insidan av det lilla huvudet är det.
Well done, valp! I´ll reconsider your name.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar