JAKTENS GLÄDJE

Det oväntade händer faktiskt, ibland på flera plan samtidigt. Här stod jag i morse, i första ljuset, på förstubron med tekoppen och tjärpinnen i händerna och kände det som att jag äntligen hade fåt syn på något som har gäckat mig länge.  Där sprang valpen omkring på gårdsplan, lite osäkert, med argrädda gläfs åt vinden som blåste in söderifrån, från fårhagen - men inte brydde jag mig! Inte var jag uppmärksam! Jag gjorde det människor är sorgligt bra på, vårdade mina egna tankar och såg inte vad jag hade framför näsan. Inne i värmen låg Stortiken och drog sig i sin fulla längd, mycket nöjd med att valpen störtat ut för kissning så att hon kunde få ha mattes säng för sig själv.

Valpen sprang oroligt fram mot fårhagen och vädrade, vände tillbaka och tittade förhoppningsfullt på matte, men inget hände. Matte var djupt försjunken i att tänka på en bok. Så valpen satte sig ner på backen, lyfte huvudet mot himlen och ylade. Flocksammankallning!
Därinne bakom ytterdörrn blev det full fart. Klor sladdade över hallgolvet!  Vi möttes på tröskeln, Stortiken på väg ut och matte på väg in för att hoppa i stövlar och jacka - minus sex känns som minus sexton i den vinden - och så i full parras ut i fårhagen. Valpen håller sig bakom den stora, hon sneglar så att matte kommer efter, hon låter den gamla gå före och resa svans och varningsskall ... lite på måfå, för inget syns och det är oklart vad som rör sig därnere i snårskogen på andra sidan stängslet.
Vi lommar in, skakar snön ur pälsar och stövlar och ägnar oss åt frukosten.

Sedan ger vi oss ut igen, för nu har hundarna flera kvällar i rad pratat om detta som rör sig nära oss  och vi krånglar oss ut bakom fårhagen för att äntligen reda ut vad det kan vara. Två lösa hundar snokar i snön... hittar igensnöad lega efter en stor kropp... och så en till, mindre översnöad, båda intensivt fascinerande för hundarna, för vem visste att älgar lämnar gula fläckar och bruna kulhögar efter sig i snön medan de ligger och vilar? Nu är det åtminstone klart varför de byter sovplats!
Tredje legan var purfärsk. Icke ett snökorn hade hunnit blåsa ner från tallarna på den fläcken och inte heller i spåren som ledde bort från den. Och så tar Stortiken fart och valpen tvärnitar - för hundra meter bort från oss står hon, älgkon. Hon vaktar på våra rörelser. En ung en, född för knappt två år sedan och som alla av sin sort löjligt ful när hon står stilla och vacker som en dröm så fort hon börjar röra sig. Stortiken haffas i språnget och kopplas och sedan följer vi älgens långa steg.
Valpen är först eftersom hon är lös. Hon håller bra fart, men hon har inte så brått  att hon inte kollar åt sidorna. Hon sicksackar- för att kolla vittringskorridoren? För att kolla att inte älglukten plötsligt kommer från sidan, som den skulle ha gjort om älgen hade gjort en hårnålssväng och inte funnits i spårets riktning framför oss utan vid sidan av oss bland träden?

Innan vi hinner fram till trädridån rakt framför oss stannar valpen. Hon ser efter att vi är med. Hon reser upp sig. Kroppshållningen blir allvarsam. Någonstans därinne finns hon, älgkon...
...så då vänder vi och går hem. Varför provocera ett så stort och kraftfullt djur? Stortiken är inte missnöjd, hennes vilda dagar är över och hennes och valpens livhank är viktigare för henne nu än glädjen att få sätta full fart efter något.
Hundarna vilade tillsammans. Matte försjönk i sina tankar igen. Människor känner jaktens glädje på sitt eget sätt. Nu har jag försökt i över ett år att få syn på det som sätter allt större och tydligare spår i vårdens vardag, en stor  förändring vars vittring jag tycker riktigt illa om. Äntligen känns det som att konturen går att urskilja.  Det är ingen vacker best, den som osynligt rör sig i vår närhet och lämnar dessa märkliga avtryck i den gemensamma sektorns insatser!
Varför är vi så underbemannade på min nysammanslagna arbetsplats att vi inte fungerar? Varför skärs vårdplatserna ner så att folk dör på akutmottagningen i Region Skåne? Varför tillåts våra IT-system att vara så dysfunktionella att det skvätter och den väsentliga åtgärden från VG-regionen blir att leja in en f d IT-direktör från ett f d bilföretag? Vad är det som gör att våra skolresultat sjunker som en sten och att Stockholms kommunstyrelse reagerar med att hyra in konsultföretaget McKinsey, gissningsvis en av världens minst uppmärksammade och mest inflytelserika organisationer, för att hålla hallelujamöten om "effektivisering" av lärarna?
Varför är våra politiker antingen apatiskt tysta eller snacksaligt pådrivande inför allt detta? Av samma anledning som minsta lilla provinsiella till sjukvårdspolitiker här ute i avfolkningstrakterna kallar sitt landsting för "Koncernen", som om det var det vackraste ordet de känner.

Alla som har undrat över samma sak föreslås skaffa sig ett ex av Colin Crouchs Postdemokrati. Det är ingen behaglig spårning den bjuder på, men när man har fått syn på besten blir man i alla fall mindre konfunderad. Det är då man kan gå över till att fundera på hur man kan hjälpa till att fälla den!
Somligt stort och kraftfullt kan man faktiskt inte backa undan för.

Bodil Carlsson