Som ni såg i Litet familjärt och i Den goda sidan av saken, fanns det två colliehanar, som man med förbehåll och noggrant val av tik kunde ha använt i avel. En hane med 208 poäng i korningens mentaldel och en annan med 219, båda icke godkända. Så vilken av dem användes?
Inte min hane, 208-poängaren. Han hade för stor osäkerhet. I spåret bytte han personlighet och blev en helt annan hund, uthållig, koncentrerad, noggrann och ändå snabb. Vid sidan av spåren dominerade den andra sidan, mer vilja än förmåga och osäkerhet under press. Det draget blev tydligare med åren; när slyngelålderns impulsivitet hade vuxit bort så kvarstod det. Även om jag hade hittat en tik med stor stabilitet, hade jag ändå fått räkna med några valpar i en kull som skulle bli osäkra och impulsiva som han. Och vem vet, de kanske inte skulle ha haft hans spårtalang heller? Så jag letade inte efter någon tik och det blev aldrig någon kull.
Detta kan antingen vara mycket nobelt tänkt och gjort av mig. Eller så är det på det viset, att om jag hade råkat äga en tik av samma ras och hade behövt en extra slant - eller om min kompis hade börjar stöta på om hur gärna hon skulle vilja använda just min fine hane till sin egen tik - så skulle jag inte ha varit lika nobel, utan tvärtom fallit för frestelsen. Vem vet? Vi är allihopa lätta att smickra, när det gäller våra hundar; och jag hade kunnat göra det.
Den andre hanen används. Han har som sagt 38 avkommor hittills, motsvarande en tiondel av rasens årsantal, och en tik som han använts till för andra gången har en femma på skotten. Varför gör hans ägare detta? Man kan spekulera om orsaken, men i botten finns ju det självklara: DÄRFÖR ATT HON KAN.
Varför gör tikens ägare det? Kanske för att hanens har utställningstitlar imponerar på henne, kanske för att hon tycker lika mycket om delar av hanens personlighet som jag tyckte om min hanhunds gyllene sidor, kanske för att hon älskar sin tik och vill ha en valp kvar efter henne. Vem vet? I grund och botten är det ändå samma svar: DÄRFÖR ATT HON KAN.
Där har ni den dåliga sidan av saken. Man borde man inte kunna! Sure, om man tänker sig att tikens ägare lika gärna kunde ha valt en annan hane, en med brutet MH eller femma på ljud och skott, och i stället (kanske med tanke på siffror på MI som kan hamna på klubbens hemsida) valde den här - då är det en förbättring, ungefär som det är bättre att ramla framlänges i jämförelse med att dratta på rygg. Men räcker sådana marginellt bättre val till för att bättra långhårscolliens mentala genomsnitt inom en rimlig framtid?
Rottweilerklubben har skickat en skrivelse till SKK via SBK. De kräver kryss i alla rutor på avelsdjur. Det gör de förbaskat rätt i! I vår ras, där skott- och ljudrädsla bokstavligen är tokvanlig, räcker det inte. Vi behöver gå en annan väg samtidigt med MI.
Bodil Carlsson
Fast kryss i alla rutor är ju ett bra första steg. Rom byggdes inte på en dag, och att ha klarat sig igenom ett MH borde ju vara ett första steg till att bättra på rasens mentalitet och rykte. På sikt krävs mer än så, men som sagt det är ett första steg!
SvaraRaderaJa, rottisarna är att gratulera! Nu skall detta - om jag har fattat rätt inte ett förslag utan en direkt begäran från rottisklubbens styrelse - först gå via SBK och sedan nå slutadressaten, SKK. Få se vad det blir av där!
SvaraRaderaMed Rom är det väl så, att om man vill bygga stan, så går det ju inte på en dag, det krävs långsiktig planering. Anta att utgångsläget i stället är att Rom har demolerats under femtio år och att man förvånas över att det är såpass många oskadda hus kvar - har man då samma långsiktiga plan?Kryss i alla rutor för avelsdjur skulle vara ett bra första steg också för collie, ett bra första steg bort ifrån något som är snubblande nära konsumentbedrägeri ("känt mentalt status", minsann!), men det skadar inte om man redan nu börjar fundera på vad nästa steg då blir. Och på vem som kan genomföra det!