MELLANSTICK: BÄRPLOCKARSPÅRET

De allra flesta människor i andra delar av världen (och många i vår del också) väntar sig inget gott av
 en stor hund. Så när Lilltiken såg tre prydligt uppställda moppar vid vägkanten och ville gå in och leta reda på de som hade kommit farande på dem, visste jag i förväg vad som skulle hända. Ett av åkdonen kände jag igen, det ser man av och till parkerat vid vägrenen den här tiden på året. Ägaren är lika liten som jag, ser ut att komma från Filippinerna eller kanske Thailand, talar kortfattad svenska och ser alltid lite osäker ut, när vi möts - ungefär som om hon inte riktigt vågar tro på att hon är i sin fulla rätt att kliva omkring i utkanten av skogen med sin korg över armen. Det finns ingen allemansrätt där hon kommer ifrån och inte många nöjeshundar heller.
Men lilltiken har haft  tråkigt så länge! När hon hade nosat av första mopeden och känt samma lukt leda in i skogsslänten, då ville hon iväg. Hundar behöver ett livsinnehåll, precis som vi. Alltså sökte vi bärplockare. Och ni förstår, att när jag har ställt den efterlängtade frågan "Var är Människa?" - då är det hundens jobb att svara på den. Det är  inte mitt jobb att tala om för hunden hur den ska leta upp människan!
Så Lilltiken körde med sin kombination av spår, drivande vittring och återkommande stillastående koncentrerat lyssnande. Hon kan inte räkna, men visste lika bra som jag att vi hade tre olika Människa framför oss. Hon tog den närmsta först. Vi möttes inte av någon glädje, när vi kom inom synhåll.  Kanske trodde bärplockerskan att det var arg markägare som kom med sin stora hund för att köra bort henne, kanske var hon bara allmänt osäker på hunden. Hon såg väldigt förbryllad ut, när det hela slutar med att hunden närmar sig och hundägaren börjar tacka hunden.
Så jag förklarade, med gester och pekande: "Hund letar människa..."
Oförstående rynka i pannan. Nytt försök:
"Barn borta i skog? Hund hittar barn!"
Rynkan försvann. Hon nickade. Lilltiken ville gå efter de andra två, men acceperade att bryta och vandra åt andra hållet, när hon hade konstaterat att hon visste rätt bra var de andra två Människa fanns och att allt verkade vara i sin ordning. En livlig hojtande konversation mellan bärplockarna startade bakom oss, när vi gick. På vägen tillbaka hem, någon dryg timma senare,  mötte vi dem igen. De kom försiktigt körande i rad på sina moppar med var sin fastspända korg baktill och när de såg oss, tittade de och vinkade. Tre ansikten log stort. Och det var inte mig de tittade på och vinkade åt. De hälsade på den som alla förstår värdet av. De log mot den användbara hunden.



Bodil Carlsson

DEN DÅLIGA SIDAN

Som ni såg i Litet familjärt och i Den goda sidan av saken, fanns det två colliehanar, som man med förbehåll och noggrant val av tik kunde ha använt i avel. En hane med 208 poäng i korningens mentaldel och en annan med 219, båda icke godkända. Så vilken av dem användes?

Inte min hane, 208-poängaren.  Han hade för stor osäkerhet. I spåret bytte han personlighet och blev en helt annan hund, uthållig, koncentrerad, noggrann och ändå snabb. Vid sidan av spåren dominerade den andra sidan, mer vilja än förmåga och osäkerhet under press. Det draget blev tydligare med åren; när slyngelålderns impulsivitet hade vuxit bort så kvarstod det.  Även om jag hade hittat en tik med stor stabilitet, hade jag ändå fått räkna med några valpar i en kull som skulle bli osäkra och impulsiva som han. Och vem vet, de kanske inte skulle ha haft hans spårtalang heller? Så jag letade inte efter någon tik och det blev aldrig någon kull.
Detta kan antingen vara mycket nobelt tänkt och gjort av mig. Eller så är det på det viset, att om jag hade råkat äga en tik av samma ras och hade behövt en extra slant - eller om min kompis hade börjar stöta på om hur gärna hon skulle vilja använda just min fine hane till sin egen tik - så skulle jag inte ha varit lika nobel, utan tvärtom fallit för frestelsen. Vem vet? Vi är allihopa lätta att smickra, när det gäller våra hundar; och jag hade kunnat göra det.
Den andre hanen används. Han har som sagt 38 avkommor hittills, motsvarande en tiondel av rasens årsantal, och en tik som han använts till för andra gången har en femma på skotten. Varför gör hans ägare detta? Man kan spekulera om orsaken, men i botten finns ju det självklara: DÄRFÖR ATT HON KAN.
Varför gör tikens ägare det? Kanske för att hanens har utställningstitlar imponerar på henne, kanske för att hon tycker lika mycket om  delar av hanens personlighet som jag tyckte om min hanhunds gyllene sidor, kanske för att hon älskar sin tik och vill ha en valp kvar efter henne. Vem vet? I grund och botten är det ändå samma svar: DÄRFÖR ATT HON KAN.
Där har ni den dåliga sidan av saken. Man borde man inte kunna! Sure, om man tänker sig att tikens ägare lika gärna kunde ha valt en annan hane, en med brutet MH eller femma på ljud och skott, och i stället (kanske med tanke på siffror på MI som kan hamna på klubbens hemsida) valde den här - då är det en förbättring, ungefär som det är bättre att ramla framlänges i jämförelse med att dratta på rygg. Men räcker sådana marginellt bättre val till för att bättra långhårscolliens mentala genomsnitt inom en rimlig framtid?

Rottweilerklubben har skickat en skrivelse till SKK via SBK. De kräver kryss i alla rutor på avelsdjur. Det gör de förbaskat rätt i! I vår ras, där skott- och ljudrädsla bokstavligen är tokvanlig, räcker det inte. Vi behöver gå en annan väg samtidigt med MI.


Bodil Carlsson

MELLANSTICK II: EN KORT HISTORIK ÖVER ÖGAT

En indisk hanelefant väger som vuxen mellan 4 000 och 5 000 kg. Ögats djup hos samma djur är kanske 35 mm. Själv ståtar jag med knappt 50 kg vuxenvikt, en hundradel av elefantens vikt. Mina ögon är ändå inte en hundradel av elefantens i storlek. Elefantens ögon är inte alls hundra gånger större än mina. Tvärtom är det inte så stor skillnad i antalet millimetrar! Mitt öga är nog rätt exakt 23,9 mm djupt. Om vi håller oss till samma art och jämför mitt ögas tvärgående djup med ögat från en av de basketspelande gossarna på två meter och matchvikt 120 kg, så skiljer sig våra ögon högst 2 mm i tvärgående axelmått. Större skillnad än så och bollen blir suddig för honom, alternativt bokstavsraderna blir otydliga för mig.

Längsaxeln i vart och ett av mina ögon är alltså knappt 24 mm. Hos min hund, som väger hälften, är samma mått 20,6 mm. Hos mig är glaskroppen ungefär 16 mm tvärsöver. Hos Lilltiken, en normalstor hund med sina 28 kg, ligger 10 mm glaskropp mellan lins och hornhinna.

Tre olika arter med våldsamt olika storlek och kroppsvikt. En och samma art med stor skillnad i längd och vikt. Men ögonens storlek är inte så annorlunda. Måtten är förvånande lika. Varför?

Samma konstruktion! Lins bryter ljus, skickar det vidare genom glaskroppen så att ljuset faller skarpast in just på näthinnan, som skickar signalen vidare till hjärnan. Hjärnan gör sig en bild av världen. Det är liksom det vi har ögat till. Evolutionen tog några hundra miljoner år på sig för att utveckla ögonglobens olika delar och gjorde det så bra, att ögat har hängt med i ungefär samma form från fiskar över groddjur och reptiler till elefant, människa och hund.

Visst, det finns undantag. Evolutionen ordnade den saken också. Den satte av hundratusentals år för att finslipa ögat efter speciella behov: det hände inte från en Cruft´s till nästa. De som blev nattlevande djur skaffade större ögon än de borde haft med tanke på sin storlek, därför att de måste ta in så mycket som möjligt av det lilla ljus som finns. Mycket snabba djur, som häst och rådjur, la sig också till med större ögon. De behöver få in så mycket ljus som möjligt för att kunna se vart de tar vägen, när de springer för livet. Samma gäller den cheetah som exploderar i rusningen efter sina flyende bytesdjur. Cheetah har stora ögon i förhållande till kroppen. Den ser sitt byte bättre så.

Vem har små ögon? De som lever så djupt under jorden, att mörkret är ogenomträngligt. Plus moderna utställningscollies, förstås. På konferensen i Västerås i vintras sa någon eftertänksamt i ett privat samtal: ”Jaha du, vi måste kanske börja slåss för våra hundögon snart....”

Varför det? Varför ska de som vill ha normala hundögon behöva slåss – inte ögonkrymparna?

Bodil Carlsson

DEN GODA SIDAN AV SAKEN

Ilskan mot collieklubbens styrelse handlar om att vissa uppfödargrupper nu syns på rasklubbens hemsida.
Är det bättre att de syns på Blocket utan något att jämföra med?
Är det bättre att deras hemsidor och samarbetande säljsidor flashar med sina "trevliga och mentalt sunda" föräldradjur med "känt mentalt status" utan att de bättre uppfödarnas resultat finns redovisade på samma sida?

Oavsett vad vi tycker om det, så finns en betydande del av varje års valpkullar hemma hos folk som avlar på föräldrar med bristande mentalitet. Oavsett vad vi tycker, så säljs de valparna till människor som inte har kunskap nog att veta var de ska leta efter bakgrundsfakta och inte förstår riskerna med att ha en valp efter föräldrar med brutna MH:n eller stor skotträdsla. OK?
Hur hanterar man den situationen? Genom att byta styrelse och inget mer? Tänk en gång till!

Styrelsen ser att situationen för vår ras är som den är. Styrelsen inser, att något behöver göras. Annars fortsätter en grupp duktiga uppfödare att avla fram användbara hundar och en annan grupp att avla på vad de råkar ha hemma. Olikheten mellan hundarna och avstånden mellan uppfödarna ökar.
Styrelsen inser dessutom något som många av oss vet efter att ha varit med några år: det är inte alla av "de andras" hundar som är urkassa! Hur får man med dem i avelsbasen, hur får man deras ägare att välja en partner till hunden som tillför något bra, i stället för kompisens hund som har ännu sämre nerver?

Jo, man gör som i andra husdjursraser, man utgår från MI. Titta på hanen som vi pratade om igår! Han hade alltså 4 på överraskning/rädsla och 4 på skott. Måste det vara en värdelös avelshund? På korningens mentaldel blev han inte godkänd, men han fick ihop 219 poäng och visade god samarbetsförmåga, om jag minns rätt - en värdefull egenskap att ha kvar i en ovan eller stressig situation, som ett MT ändå måste sägas vara för de flesta hundar. Min egen gamle kille fick ihop runt 208. Hans svaga punkt var just social tillit och det han hade av den varan ramlade ihop under testets gång.
Kan någon av dem alls användas i avel? Båda två, som jag ser det, fast med  försiktighet. OM det finns hyggliga hundar i släkten och så förstås -  OM MAN VÄLJER RÄTT TIK! Det är inte de mest rädslehandikappade colliesarna, som överhuvudtaget tar sig till ett MT. Så om vi tänker oss, att både jag och den här andre hanens ägare noga hade valt en tik, som var stark i egenskaper där respektive hane var svag, och kanske hade samma goda egenskap som hanen...
...för min del då en tik med större samarbetsförmåga utanför familjen, större social självsäkerhet, samma omhändertagande, samma vänlighet och samma spårtalang...
... då skulle jag ha dragit mitt lilla strå till stacken för ett bättre genomsnitt på min ras. Och jag hade vackert fått acceptera att det förväntade resultatet låg som  MI-siffror intill siffrorna från uppfödare med bättre utgångsläge. Och det hade hjälpt mig att välja en ännu bättre lämpad tik till nästa kull!
OM jag nu absolut ville använda min hane i avel.

Det där är hela tanken med MI och kullarna på rasklubbens hemsida. Japp, uppfödarna som prioriterar exteriör syns där. De som inte prioriterar något mer än valpar att sälja, de syns. Men i samma ögonkast syns också ni andra.
Det är den goda sidan av saken.


Bodil Carlsson

LITET FAMILJÄRT

Fortsatt snokande, halvt på allvar och halvt som distraktion, efter en tänkbar kompis till en ensam hund. Ny annons på Blocket. Liten familjär uppfödning, så bra det låter! Rätta mig gärna om jag har fel, men detta är vad jag hittar den här gången:

Pappan är född i juli 2009 och fick efter vad SKK:s Hunddata påstår sin första kull i januari 2011, han var med andra ord tidigt ute. Med en 4 på överraskning rädsla och en 3:a på kvarstående rädsla samt 4 på skott har han 38 registrerade avkommor efter sig, och då är inte de inräknade som annonsen handlar om. Tikens ägares annons, alltså. Där hittar vi den lilla familjära uppfödningen av 123 st valpar sedan 2002. Den senaste colliekullen är, som sagt, inte registrerad i Hunddata ännu, så vitt jag kan se. Det som kan utläsas är ett MH med god kontakt, men i övrigt mycket litet intresse eller reaktioner på det som händer längs banan... tills skotten smäller, då klipper hon till med 5.
Det här är den tikens andra kull med samma hane. Han är utställd 24 gånger. Han används av en liten grupp uppfödare, inklusive sin egen, och det som kallas litet och familjärt är inte så litet i omfattning, bara klanartat. Om rasen är nere på knappt 400 registreringar, då motsvarar bara den här killens hittills anlända avkommor en tiondel av antalet årsvalpar.

Båda dessa hundar är HD-röntgade och ögonlysta x 2; låt mig säga det. Men det är inte ögonbottnarna eller höftlederna som är rasens problem. För stor andel av aveln ligger i händerna på folk som antingen inte funderar över vad tikens passivitet och skottreaktion har att tillföra hanens värden, eller som bara blankt struntar i  det, så länge det går att begära 12 000 kr per valp och få dem sålda. DET är rasens problem!
Så varför hittar jag inga annonser på Blocket från uppfödare som är seriösa och inte skäms för att berätta det?

En del av er föder upp riktigt bra hundar. Ibland undrar jag om ni själva vet hur bra en bra collie är. Ni har fött upp hundar, som  visar jakthundars oförskräckthet inför vildsvin och servicehundars omsorg om nyfödda kattungar och sjuka eller handikappade människor; ni har fött upp hundar, som har spårat som räddningshundar. Jag vet, för det var jag som ägde de hundarna. Det var från er jag fick dem.
Så var är ni nånstans? Tänker ni låta det lilla familjära gänget fortsätta vara ensamma om att synas för folk som inte har tillräckligt med förkunskap för att genomskåda annonserna och veta var man bäst hittar en valp?
 Stå upp och sträck på er, för guds skull! Och gör det där folk letar!


Bodil Carlsson

NYTT CS OCKSÅ?

Jag har förstått det som att många av collieklubbens medlemmar tror, att det skulle vara bra att byta ut klubbens styrelse. Att det finns irritation över en del saker som inträffat det senaste året är lätt att begripa. Men på vilket sätt skulle andra personer i styrelsen göra det bättre när det kommer till dem som säljer sina valpar efter"trevliga och mentalt sunda" collies med sorgliga MH på Blocket?
Skulle de upphöra att existera, om vi bara fick andra människor i klubbens styrelse?
Eller exakt hur skall nästa styrelse agera för att få en ändring?

Här har ni en sann historia ur livet. Den handlar om en annan bruksras, en stor mastig sak med inte enbart gott rykte i allmänhetens ögon och med en bunt oreggade säljare, bl a på Blocket. För några år sedan tyckte den rasklubbens dåvarande styrelse, att det höll på att bli överskott på reggade valpar, det föddes för många helt enkelt, och som alltid när någon blir sittande kvar med krävande, stora,snabbt växande valpar fanns risk att någon skulle bli mindre nogräknad och valpar hamna i fel sorts händer. OK?
Så den hedervärda styrelsen vänder sig till SKK och begär hjälp. Klubben vill begränsa antalet kullar som en uppfödare får ta per år. På den tiden hade SKK bättre ekonomi än idag, men  var ändå hjärtligt ointresserat av att begränsa antalet kullar och antalet valpar och antalet registreringsavgifter. Hade den rasklubben sådana idéer, så fick de väl fixa saken själva, var den korta versionen av svaret. Så mycket  hade den rasklubbsstyrelsen att säga till om gentemot SKK. Tror någon att det hade blivit ett annat svar, om det bara hade suttit andra personer i den styrelsen?
I år hade CS en diskussion om att ändra i sitt regelverk. I stället för att det tydligt står att krav för avel (HD-röntgen, MH m m) skall finnas dokumenterade innan hunden sätts i avel, skulle det ju kunna stå att de bara bör vara uppfyllda. Säkert skulle ändringen ha varit till stor glädje för några av de personer, som handlar hem hanar  från kända exteriörkennlar utomlands och har brått att få användning för sina inköp, men förslaget gick inte igenom. Efter "intensiv diskussion" röstade CS emot. Hur går det nästa gång förslaget om ändring kommer upp?
 Kattslagsmålet om agilityn mellan SKK och SBK handlar gissningsvis till stor del om pengar, pengar från tävlingar, pengar från kurser, pengar från sponsorer. Som ni ser på t ex SBK.s hemsida slutade det med att SKK ryckte åt sig agilityn mitt framför SBK:s icke tillfrågade näsa, inte så långt efter att SBK hade röstat för att behålla den. Andelen hundägare med SKK-reggade hundar minskar. Utställningsdeltagande minskar. Kort sagt, det börjar bli tight om cash. Inte bara för SBK, numera också för stora organisationen. Och om det är bakgrunden som man ska hålla ögonen på, hur ivriga är SKK att göra något som helst som de tror kan leda till att uppfödargrupper ställer sig utanför och slutar registrera? Om ni läser Ulf Uddmans ledare i Hundsport Special, där han föreslår att man skall göra som i Danmark och lägga ner det regelverk som finns, hur troligt är det att SKK skärper kraven? Ändrar Uddman inställning, om det kommer nya personer i just vår rasklubbsstyrelse?
SKK är ekonomiskt beroende av sina uppfödare och till mindre del av sin utställningsverksamhet. SKK kommer inte att frivilligt göra något för att öka kraven på uppfödare eller minska utställningarnas betydelse för aveln. SKK kommer alltid att säga att det är hos uppfödarna, som frivilligheten måste ligga. OK?

Så oavsett vilken styrelse vi väljer vid nästa årsmöte, så måste vi medlemmar kanske vara lite mer klara över vad en styrelse KAN göra och vad den INTE KAN göra av det vi vill att den ska göra. Vi väljer vem vi vill att representera oss. Självklart. Men om nästa styrelse stormar Möllan med krav från en stor medlemsmajoritet på förbud mot avel på brutna MH:n, förbud mot avel på svårt ljud- och skotträdda hundar och förbud mot själva tuggummifrasen "känt mentalt status".... så säger SKK:s CS "Sorry, det kan ni glömma". Efter ännu en intensiv diskussion, säkert, och i mycket längre meningar, men ändå.
Och vad gör vi medlemmar i rasklubben då?
Väljer nytt CS själva?


Forts följer, för Det finns en väg att gå....kanske! Men i så fall måste vi gå den tillsammans.


Bodil Carlsson

TREVLIGT OCH MENTALT SUNT IGEN

Det är högsommar i paradiset en dag till. Utslagen av hettan dåsar hunden i skuggan.  Regnvattentunnornas sista litrar har hinkats över rosorna. I förgrunden Adéle Prevost, döpt efter dottern i en rosodlarfamilj som hade sina glansdagar på 1800-talet. I bakgrunden mme Plantier, framtagen vid samma tid av en annan odlare, som namngav det vackraste han hade fått fram efter sin fru.
Man kliver in i deras doftfält i den vindstilla kvällningen och ser deras färger transponerade av månljus: från vitt till magiskt vitt, från djuprött till glödande svart. De tvättar bort sorg, de där.

När det ändå är för hett för slipning av träväggar letar jag vidare efter något tänkbart för Lilltiken i hennes ensamhet. Jag tittar på namn, som jag inte känner till. Varför inte ge nytt en chans? Jag hittar det här.
Jag hittar en drygt tvåårig tik, vars valpar annonseras ut. Trots låg ålder har tiken hunnit med 21 utställningar och någon har väl tyckt att hon ser bra ut. Hur hennes ögonbottnar ser ut vet vi inte, hon verkar inte vara ögonlyst. Det är trots allt bara en rekommendation, inget krav. Höftledsröntgen är ett krav, så det är gjort, och likadant är det med MH. Sammanfattningen är att tiken i alla fall har normala höfter. Annars är det 1:or på kontakt, leklust och gripande, 3- 4 på rädsla för ljud och överraskning... och där tar sagan om mental stabilitet slut, för där bröts hennes MH. Hennes kullbroder har samma värden på kontakt och leklust, 4 på ljudrädsla och 5 på rädsla för spöken, dessutom har han C-höfter. Men det är smällar man får ta som oinformerad valpspekulant. Eller hur, SKK?
Valparnas pappa är född utomlands, såvitt man begriper, och i Hunddata finns noll veterinärundersökningar att se. Troligen är höfterna röntgade i hemlandet, men hur skall jag veta det? Den stolte fadern  gjorde sitt nödtvungna MH vid den mogna åldern av två år och sju månader. Han har 1- 2 på kontakt och hälsning, 5 på rädsla överraskning, men samlar sig och får 3 på kvarstående rädsla. På ljudrädsla får han bara 3... men där tar också den sagan slut, för där bryter han. Hur han skulle ha reagerat på spökena, skotten och resten är det därmed ingen som har en aning om. Det är väl det som menas med "känt mentalt status", SKK?
Hunden har fjorton avkommor efter sig. Han tycks ha dykt upp i Sverige vid årsskiftet, för han gick sin första utställning i februari och hans första kull är född i mars. En uppfödare kan ju inte försitta någon tid.
Inte flera uppfödare som använder samma hane heller.
Nästa frestande erbjudande är inte född ännu, men planeras. Tiken har åtminstone acceptabla ögonbottnar och bra höfter. Hon har visats på utställning 16 gånger. Hon har gjort MH en gång och visade då upp sig som 5 på överraskning rädsla med 4 på kvarstående, samma moment. På ljudrädsla 5, men samlade ihop sig och fick 2 på kvarstående, så att hon kunde gå vidare till skotten... där hon fick 5. Den tilltänkte hanen är danmarksfödd och har efter 1:orna på leklust att visa upp som merit ett MH som bröts efter överraskning.

En av de här uppfödarna gör sig bemärkt på facebook genom att tala om att en del collies är så fula att hon inte skulle ta emot en om hon så fick den gratis. Givetvis har hon rätt till sin åsikt. Min åsikt är att den som kallar en annans hund, eller barn, för ful, lider av eftersatt uppfostran. Däremot kan jag säga så här:

Bästa uppfödarmadamm! Dina och dina kompisars avelsmetoder är så fula, att det enda ni förtjänar är en anmälan till Jordbruksverket och jag hoppas verkligen, att någon riktig uppfödare slutar vänta på att någon annan skall göra det åt dem!

Bodil Carlsson

TREVLIGT OCH MENTALT SUNT

Så vad har det blivit av oss på hundrafyrtio år? Det här: annonserna på Blocket. Collievalpar från ett SKK-registrerat kennelnamn för leverans registrerade, veterinärkollade, chippade och reggade. Förtroendeingivande, visst? Och bäst av allt - de är "efter trevliga och mentalt sunda föräldrar"!
De mentalt sunda föräldrarna visar sig vara en hane som har 5 på skott. 1 på leklust, gripande och förföljande. Han har 31 avkommor efter sig. Tiken har 5 på ljudrädsla och 4 på kvarstående ljudrädsla; hon visar femma i rädslereaktion för spöken och sedan 1 i kontakt. Hon har ettor på leklust, gripande och förföljande. Tikens kullsyster har 4 på rädsla vid överraskning och fyra på ljudrädsla. Kullsystern har 12 avkommor. Annonsen på Blocket nämner inte MH med ett ord. Det är lätt att förstå: att hålla tyst är också en marknadsföringsteknik. Vet man inget om kravet på MH för registrering av collie och inte känner till SKK:s Hunddata, går man ju på det.
Gör Konsumentverket det också, om man frågar?


Jag börjar få lust att ta reda på saken. Renrasvärlden är varken trevlig eller mentalt sund  som den ter sig för oss som står med ett ben utanför.  Någon säljer alltså de här collievalparna för 12 000 per styck. Någon annan säljer en chihuahuatik och vill ha 30 000 för (ordagrant) "väldigt fin stamtavla i SKK med flera utställning champions. Pappa imorterad från Italien."
En tredje, en hundskola, söker ett hem för en trevägskorsning. Mamman är rottis, HD och AD ua, bra MH, jobbar inom omsorgen med funktionshundrade människor. Pappan är en blandning; han jobbar också inom omsorgen. Om det stämmer, är det ett bättre betyg än bara ett MH i mina ögon. För den valpen till rätt hem begär hundskolan 7 500.
Vad tror ni, SKK: vilken av de här tre annonserna är det bästa hundköpet?  Och vad tänker ni göra för att stötta era seriösa renrasuppfödare i konkurrensen med resten?

Bodil Carlsson

HUNDRAFYRTIO ÅR AV OFÖRÄNDRING?

Högsommar i paradiset. Kinesisk honungsros, en varelse som inte verkar ta vid sig av den värsta vårvintern på många år. Sitt namn har den av doften.
Verandan målas. Tvätten luktar svagt av nyklippt gräs, när den bärs in. Lilltiken ligger i skuggan. Matte har mycket att fundera på just nu. Lilltiken känner det och håller sig bara  nära.


En sak som tål att fundera på är 1870-talet. Den tidens doktorer sprang omkring och ordinerade kraftig mat och vila mot tuberkulos. De visste inte bättre. De hade inget annat att komma med. De första utvalda colliesarna kom i ropet runt 1870 och blev utställningshobbyns första stora kick. Skotska fårbönder emigrerade till Australien och tog med sig vallande hundar hemifrån, kelpies kallade efter en av de första jyckarna.
Etthundrafyrtio år har runnit iväg. En kunskapsrevolution inom biologi har gjort om världen. Vi har fått bättre grejer att komma med mot tbc än köttsoppa och sängläge och vi gör en del mirakel med annat också, om sjukvårdspolitikerna låter oss jobba i fred. Collies köar däremot fortfarande för att få veta om deras  huvuden "saknar ädelhet" eller om deras vinklar tillåter dem att springa fort.
Kelpien finns kvar, splittrad i två. Den ena är en SBK-ras här hemma. Den andra, working kelpie, har Svenska Vallhundsklubben som sin hemadress. Den erkänns inte av FCI och har därmed drabbats av katastrofen att inte få hjälp med sin anatomi av exteriördomare.  Det vet working kelpies inget om. Omedvetna om sina vinklar springer de ändå och gör det bra.
Jag frågade en person, som är väl insatt i Svenska Vallhundsklubbens ansvarsområde, vad deras medlemmar skulle göra, om SKK kom på tanken att ändra reggkraven för border collie från HD-röntgen och godkänt vallhundsprov till bara rekommendationer.
Chockad tystnad. Sedan: "HERREGUD! Vi skulle gå ur SKK!"

Man måste inte vara biolog eller genetiker eller veterinär för att hålla på med hundar, men det är bra om man är beredd att lyssna på dem som är det. Annars räcker det långt med att bara hålla blicken på rasernas användbarhet och våga stå upp för den. Då kan även en liten specialklubb med  2 000 medlemmar visa muskel.
Dags för specialklubben med 69 000 att göra det samma?


Bodil Carlsson

"THEY FAILED!"

Någon sköt här i natt igen. För nio månader sedan på en annan plats sköt en annan sorts jägare mot huvudet på  en femtonåring som bloggat om flickors rätt att gå i skolan. Malala Yousafzai överlevde och firade sin sextonårsdag inför FN med att säga: "They thought guns would silence us. They failed."

Stanwell Perpetual i förgrunden - hittad år 1832 i den engelska byn Stanwell. Sprider sig med rotskott. I bakgrunden Rosa alba maxima, i odling i vår del av världen i femhundra år. Sprider sig med rotskott. Runt om blommar kaprifol. Det ni inte ser är andra gamla rosor, som blommar djupröda och doftande.  De sprider sig med rotskott.
 Det gör tanken om lika värde och lika rätt också.  Den är ännu äldre och härdigare än den vita bondrosen. It can´t be silenced by gunshots and those who try, will fail.
Rosor på födelsedagen, Malala!

Bodil Carlsson

MELLANSTICK

Om en bedömning av en collietik, som åskådare på plats uppfattade som rädd eller stressad på en utställning i juni, skriver Göran Bodegård, medlem i CS och i SKK:s SRD-kommitté efter att ha sammanfattat att SRD först och främst kom till för att stävja exteriöra överdifter och modetrender, följande :

 "Endast i två raser har rasklubbarnas angelägna önskan hörsammats, att mentalitet/uppförande specifikt skall omnämnas i SRD. Collie är en av dessa raser. SKK/CS har för övrigt funnit det angeläget att beteendestörningar i högre grad skall uppmärksammas i kommande version av SRD." (min fettning)

Göran Bodegård säger vidare, att domaren kontaktats. Detta är allt man kan önska - SRD beskriver att hundens beteende skall uppmärksammas, åskådare som anser att domaren inte gör detta hör av sig till SKK, SKK kontaktar domaren och därmed får alla domare i slutändan en påminnelse.
Att CS dessutom anser att beteende skall få större betydelse i bedömningar framöver tror jag ligger i tiden och är en fråga om självbevarelsedrift. Testosterontankade rottisar och labbar ligger kanske främst i fokus, men uppenbart miljörädda, kontakträdda eller golvrädda collies kommer att uppmärksammas mera  och ett litet steg är därmed på väg att tas bort ifrån den enbart utseendeinriktade aveln...
Bara genom att folk som ser också hör av sig kan SRD få tänder!

 Beskedet kom idag via ett mejl från Karin Drotz på SKK:s avdelning för avel och hälsa.
Vi tackar!

Bodil Carlsson

TANKAR INFÖR MEDLEMSMÖTET 6) : VAD DEN ANDRA RASKLUBBEN GJORDE

Den andra rasklubben hade en annan sits. Rasen hade gjort sig känd för att vara rädd för ljud, rädd för skott, ängsligt vek och rädd för nya miljöer. Allt var inte sant, men det var sant för ofta.  Aveln låg länge till stora delar i händerna på utställningsfolk, som  fokuserade på  hundens beteende i den enda miljö de var intresserade av, eller som hörde till  svansen - de som struntar i allt utom att kunna fortsätta sälja valpar. Båda grupperna ville ha collien ut ur bruksgruppen hellre än att tvingas mentalbeskriva. Ja, det är ju inte så kul att tvingas ta emot ett kvitto på det man gör!
Så det vart ansamling på årsmöten där man hade kunnat skära stämningen med kniv; sammanbitna människor dök upp, för att någon hade matat dem med rykten om att rasklubbens styrelse hemligt planerade att förbjuda någons avel. Och det vart  brev till SKK: s ledning om hur detta med MH vred aveln så snett att man numera kunde få se det otänkbara: collies som skällde i bilar!  Det vart gissningsvis många  korridorbesök och upprörda telefonsamtal till SKK också. De som lever för och av hundens omslag har alltid varit duktiga på påtryckningar och de som är rasens svans är bra på att haka på. Så skälla-i-bil-brevet hade närmare 70 uppfödare som undertecknare. Det är en stor andel av rasens producenter!
De vann inte. De bara fortsatte föda upp hundar. En del av dem tror förmodligen, att oförmåga hos en hund att klara mentalbeskrivning är en merit - då blir ju valparna inte sådana som skäller i bilar, ni vet!  Andra hoppas på att valpköparna skall tro det. Ni vill väl inte ha en besvärlig hund? Va?
Om man vet vad årsmöten har fått höra, vad SKK har fått höra, vad rasklubbens styrelse har fått höra genom åren - då kan man gissa vad ovana valpköpare har fått sig till livs, när de ringt. Det har nog inte varit den mest urvattnade versionen av sagan om MH-collien. Rasklubbens styrelse har haft mycket att kämpa mot och mycket att stå ut med under åren.

Så där står vår ras idag. Årtionden av felinriktad avel har spritt anlaget för rädslereaktioner till stora delar av rasen och reggsiffrorna faller. Seriösa uppfödare jobbar i motvind. De får inte mera betalt för en valp än de får, som aldrig bemödar sig.  Stora delar av rasen föds fortfarande upp av folk, som antingen nonchalerar eller aktivt motarbetar klubben. SKK sträcker sig till att delfinansiera projektet Mentalt Sund Collie, inget mer än så. Så länge exteriörentusiasterna och svansen betalar sina reggavgifter och medlemsavgifter, har SKK ingenstörre anledning att göra skillnad mellan dem och de seriösa uppfödarna och möjligen sitter man stilla i båten och väntar på att få se vilken sida som vinner. Collien ut ur SBK eller inte?

Styrelsen förtjänar en eloge för sitt jobb med att införa MI. MI är bra. Det lyfter blicken från vårt invanda fokus på den enskilda individen - vinnaren, stjärnan i kullen, den som alla sprang benen av sig efter - och låter oss göra bättre, sammanvägda gissningar om vad vilken hund tillsammans med vilken tik kommer att nedärva. Hur kommer just den kullen troligen att bli? Det finns en hake: man måste få nästan alla inom en ras med på tåget, om det skall fungera. Går det att få med alla? Jag är inte så säker. Så länge det går att sälja valpar med MI-värden på 80, så kommer det att finnas folk som gör det. Så länge det är tillåtet att avla på brutna MH:n, så kommer det att finnas folk som gör det.
Det finns faktiskt en hake till. MI är receptet för den gradvisa, successiva förändringen i riktning mot önskad egenskap. Det är vad alla som har husdjursraser gör i normalläge. När man vill ändra något som inte är så bra till något som med tiden blir klart bättre  Räcker MI ensamt som recept för en sådan halvkatastrof som utbredningen av fobisk rädslebenägenhet hos collie?
Jag är inte säker på det heller. Jag hoppas att medlemsmötet på Collie-SM i kväll kommer att ta upp det här - inte bara framföra kritik mot delar av styrelsens agerande sista halvåret eller så. Räcker MI och har rasen den tid som behövs?
Om vi inte tror det, vad skall vi göra?
Om vill att vår ras skall finnas kvar som ett alternativ för aktiva hundmänniskor om 20 år, vad är det bästa vi medlemmar själva kan göra  under året som kommer?


Bodil Carlsson

TANKAR INFÖR MEDLEMSMÖTET 5): VAD EN RASKLUBB SA...

Den ena rasklubbens medlemstidning rapporterade på en helsida om SBK:s arbetsgrupp för rottweiler, som pratat ihop sig om vad man ska kunna göra. Bakgrund: rasen, inklusive blandningar, klart överrepresenterad avseende omhändertaganden 2011-2012. Dessutom - "Påtagliga negativa förändringar i frekvensen oönskade beteenden finns för beskrivna hundar under åren 2004 - 2010...// 2009 tog sig 20% av de beskrivna hundarna inte fram tillkontakt med figurant." Det handlar om minskande intresse för människor och om ökad ängslighet."Gruppen såg det som anmärkningsvärt att 23 föräldradjur har ofullständigt MH (av dessa har 9 ombeskrivits med ´känd mental status´) och att avel fortsatt sker med individer där kvarstående rädslor förekommer i protokollen."
Arbetsgruppen för rottweiler säger: "Urval för avel ställer krav om tre tydliga hörnstenar, oavsett om man är intresserad av bruksarbete eller utställning t ex, för ett fundament i rasen, nämligen Tillgänglighet, Hantering och Kontroll av Rädslor."
Gäller det bara rottweiler?

Arbetsgruppen för rottweiler säger: "Att hundar som används i avel skall vara öppna och tillgängliga (Komma ur en kull där individerna kan uppvisa god socialitet)  och att man behöver

  "Ställa krav på Rasklubben så att uppfödare tvingas ta ett större ansvar i  urval av valpköpare".

Och så kunde man ta och fundera, säger arbetsgruppen för rottweiler, på  att

  "Kartlägga uppfödare och utbilda dessa" och att "Inventera och definiera de ´mentala nollor´som finns från utställningar." (  Syftar gissningsvis på jyckarna.)
Ja, det är lätt att tänka: Right on, rottisfolk! Grattis, rottisar, någon bryr sig tillräckligt för att vilja följa upp brister i mentaliteten! När ni börjar svikta, då bildar SBK arbetsgrupp!
När collieklubbens styrelse skriver till SKK om alla våra kullar med skotträdda eller MH-brutna föräldradjur, då händer inte ett skvatt. Ingen arbetsgrupp tillsätts, inga klara ord om fundamenten för aveln och inga förslag om att följa upp och utbilda uppfödare kommer från någon allvarsam SBK-grupp.  Därför att ingen längre tar collien på allvar som användbar hund - utom vi, som har den, vet hur den kan fungera när den är som den ska och ser eländet med rädslorna och gradvis förstår hur utbrett det är.
Jag hoppas verkligen att rottisklubben gör allvar av sina rättframma ord. Rottisarna förtjänar den respekten.
Men det gör våra hundar också!

Bodil Carlsson

TANKAR INFÖR MEDLEMSMÖTET 4): I SAMMA BÅT

Det är lätt att kritisera andra för vad de har gjort fel. Det krävs mera för att tänka ut vad man själv behöver börja göra rätt, men det är hög tid för oss att komma igång med det. Hundvärlden har inte lätt för konstruktivt samarbete, särskilt inte över rasgränserna. Varje ras fungerar som egen revirplätt för konkurrensinriktade personligheter med stor talförhet och lite kunskap: det är renrasfolkets kultur, sedd utifrån.* Om det är galenskap på parad i ringen intill – varför skall jag bry mig om det? Det är ju inte min ras!

Vi skall bry oss, därför att vi har ett gemensamt problem. Det finns inte bara inom SBK-raserna, men det finns definitivt där och SBK-raserna är rätt plats att börja på. Så här sa en representant för aussieklubben vid en SBK-konferens hösten 2011, när varje rasklubb fick presentera sig:

”Vi ser att vi har tre sorters uppfödare i vår ras. Det finns de som satsar på mentalitet och tävling. Och så finns de som bara kör på exteriör och utställning. Och så finns ett antal, som varken bryr sig om det ena eller det andra. De verkar bara intresserade av att sälja valpar.” Jag påstår att samma sak gäller alla bruksraser. De som bara går på exteriör säljer valpar till samma grupp köpare som den uppfödarsvans som bara vill just sälja. De där två grupperna tog över stora delar vår ras och därför ser colliens mentalitet ut som den gör idag. Men läget, om inte riktigt lika illa, är på väg åt det hållet för de andra raserna också.

Så statistiken, som väckte SBK:s misshag och som vi publicerade delar av i inlägget VEM VAKNADE? den 16 juni, fortsätter helt logiskt så här. Antal avkommor i bruksraserna efter registrerade, obs! SKK- registrerade! - föräldradjur med brutet MH, 5 på kvarstående rädsla eller 5 på skott mellan 1997 och 2011:

COLLIE LH 2192

ROTTWEILER 912

SCHÄFER 611

BOXER 545

AUSSIE 502

DOBERMANN 364

TERVUEREN 256

KELPIE 226

Så vitt jag vet har bara två rasklubbar har tagit tag i saken. Den ena klubben har anledning att vara rädd för ett rasförbud och den andra har skäl att vara rädd för rasens överlevnad. Vad gjorde de?

Bodil Carlsson

*Beklagar om ordvalet är provocerande, men det är så här det ser ut. För många hundintresserade, inklusive mig själv, för handläggare på Jordbruksverket/Länsstyrelser och för många, många veterinärer... 

TANKAR INFÖR MEDLEMSMÖTET 3): BOKEN OCH POPULÄRUPPLAGAN

Ulf Uddman föreslår att vi ska snegla på Danmark efter ett sätt att höja hans registreringssiffror. Ja, vi kanske verkligen ska ta och snegla lite på Danmark? Det  är landet som efter kampanjer om hundbett i pressen  fick ett rasförbud för några år sedan.
Organisationen Fair Dog, som består av folk som gillar de tretton förbjudna raserna, har tagit fram siffror. Jag kan inte gå i god för dem, men det hela presenteras på ett trovärdigt sätt. För det första, säger Fair Dog, har antalet rapporterade hundbett i Danmark inte förändrats efter rasförbudet. Det gick med andra ord likadant som i andra länder, som inte heller kommit på tanken att det kanske var hundägarna och inte hundraserna som var huvudproblemet. Tre raser - schäfer, labb och rottis - turas om på de danska platserna för guld, silver och brons i antalet bett mot människa och bett mot annan hund  mellan 2009 och 2012. Schäfer leder stort. Är den speciellt farlig för allmänheten? Nej, men vanlig! Och liksom rottisarna vanlig i händerna på fel sorts folk. Labben, är den farlig? Nä, bara  poppis. Alla hundar kan bita. Alla stora hundar kan bita djupt. Alldeles för många uppfödare och hundägare har inte fattat den saken, men det var ju inte heller nytt.
Det oväntade är att rasen collie 2009-2010 pryder femteplatsen i dödligt bett mot annat djurslag. Det enda dansk collie inte verkar platsa in på hittills är bett mot människa. År 2010 - 2011 ligger den på sjätteplats i bett mot annan hund och på sjunde plats i dödligt bett mot annan hund!
 COLLIE KAN, exteriörvänner och hundsäljare. Den kan mer än ni tror, både när den är som den skall vara och när man har avlat bort det mesta av den arbetande hunden, inklusive vallhundens betthämning. Så är det inte dags att sluta lura skjortan av ovana köpare med snack om "känt mentalt status" när era avelshundar inte tar sig runt en MH-bana?
Eller ska vi behöva be någon annan instans ta tag i det?

Bodil Carlsson

TANKAR INFÖR MEDLEMSMÖTET 2):

Nu är colliefolket inte ensamma om det här, även om vi är i särklass störst. Precis samma sak har hänt eller är på väg att hända i andra raser med arbetande bakgrund. Vi har ett gemensamt problem. Det ser ut så här:

Suddar man bort de mödosamt inpräntade orden om lusten att samarbeta med människor, om uthållighet, om mod, om omdöme och spårintresse, om signalkänslighet och allt det andra... så kommer andra, ursprungligare ord fram ur hundhjärnan. Ord som skygghet, försiktighet i ny miljö, ljudkänslighet, överraskningsrädsla. Skärpa i trängda situationer. Vilja att försvara sig själv – inte människan!

NÄR MAN SLUTAR AVLA FÖR EN STOR EGENSKAP, FÅR MAN INTE LAGOM LITEN EGENSKAP.

MAN FÅR FRAM ANNAN EGENSKAP!

I vår ras har det efter flitigt suddande i innehållet blivit så vanligt med skotträdsla, ljudrädsla och allmän osäkerhet att vi måste göra något kraftfullt åt det, eller så försvinner våra hundar. Vanan att anpassa sig till efterfrågan gör att det satsas på köpare, som vill ha så lite innehåll som möjligt bakom omslaget. Det är enklare så. Det är mer lättsålt. Folk vill inte ha krävande hundar, sägs det.

JAG TROR ATT NÅGRA HAR MISSAT EN VIKTIG SAK. DET FINNS INGEN LÅNGSIKTIG EFTERFRÅGAN PÅ MYCKET PASSIVA, FÖRSKRÄCKTA STORA HUNDAR HELLER.

Så vad kan en rasklubb göra?

Bodil Carlsson

TANKAR INFÖR MEDLEMSMÖTET 1): BOKEN OCH OMSLAGET

Vi människor är allihopa så funtade, att vi ser andra människor först och sammanhanget bakom dem sedan. Det är lätt att se dem man har framför näsan just nu. Det är svårare att se bakgrunden som de agerar i. Särskilt om den är så välbekant att vi har slutat att se att själva bakgrunden är konstig!

Men titta lite på bakgrunden, alla som just nu är så arga på den här rasklubbens nuvarande styrelse! Titta på andra rasklubbar! Titta bakåt i tiden. Är det öppenhet och medlemsinflytande ni ser?

Det ni ser är olika versioner av en och samma sak: historien om boken och omslaget.

Varenda en av bruksraserna togs fram för sitt innehåll. Det innehållet kommer ur rasernas bakgrund och historia och det är inte samma innehåll för varje ras. En bra collie är en lika bra hund som en bra schäfer och en bra rottis, men ingen av de tre är bra på exakt samma sätt. Deras olika innehåll är berättelser om samarbete mellan en art och en annan, mellan människa och hund. Många hundar föredrar faktiskt att samarbeta ihop med oss framför att umgås med andra hundar! Vi ser det som en självklarhet, men det är ju rent biologiskt så ovanligt att det borde sticka oss i ögonen i neonrött. Att en hund väljer att valla eller ha uppsikt över en skock får hellre än att hjälpa sina kullsyskon att jaga ikapp fåren och dela på middagen!

Det ligger en lång, lång berättelse om avelsurval bakom det beteendet. Samma sak gäller sökhundarna och spårhundarna, som för vår räkning markerar döda och ännu levande i rasmassor, letar upp folk eller fä som har gått bort sig, markerar malmådror under jorden eller knark insvetsat i bensintankar - för att nu bara ta några av alla de saker, som vi inte kan klara själva. Arbetande hundar gör det åt oss, på vår uppmaning dessutom -  därför att de älskar att jobba med oss mer än de älskar något annat. Det är mycket märkligt och det har tagit många människor många, många år – för vår ras hundratals år – att få till det. Ni hunduppfödare har anledning att vara oerhört stolta över era föregångare! Men på senare år har alldeles för många av er börjat glömma det viktiga: berättelsen om varje ras handlar om användbarhet.

För colliens del var det så, att den berättelsen var den första som hamnade i hyllan för prydnadsböcker. Etthundrafyrtio år av selektion för omslaget har börjat gå rätt illa åt storyn mellan pärmarna, tycker ni inte? Kanske ska man vara häpen och glad åt att det trots allt finns så mycket kvar i många exemplar av utgåvan. Tyvärr är vi som älskar själva storyn inte lika duktiga på att återberätta den, som omslagsdesignergänget har varit på att dra sin version. Folk vill ha omslaget därför att det är dekorativt. Dessutom är omslaget det enda de har hört om boken!

Så där står vi, registreringssiffrorna faller, och de som älskar omslaget har inte särskilt mycket gemensamt med de som älskar boken. Vad skall vi göra? 

Bodil Carlsson