C CATCH ME RANTING?

Sheila Crispin har rätt i att hundvärlden är full av hätska trätor. Hon kunde ha tillagt att grälen ofta handlar om att försvara sin position och sina försäljningsmöjligheter, medan man högljutt låtsas som om man försvarar rasens standard, det rastypiska temperamentet och alla de andra vanliga vackra orden utan mera beständigt innehåll än vad den senaste modeinriktningen ger dem.


För en kort tid sedan avlägsnade en engelsk uppfödare hastigt inlägg från sin hemsida. Där hade han skrivit ner sin djupt kända övertygelse om två engelska domare. Det var illa ställt, tyckte han, för den ena var blind - engelska KC borde ha blivit stämd för att acceptera en sådan! - och den andra hade inte läst rasens standard, utan gav priser bara till sina egna bekanta. Lekmannen får misstanken att det betyder att domare 1 inte har förmågan att se att vår uppfödares hundar är bäst, medan domare 2 har den dåliga smaken att döma fram andras jyckar.
Klagosång från en besviken äldre herre? Mja...kanske var det mera frågan om ett kungligt vredesutbrott. Vår hemsidesskribent är nämligen själv domare på sin ras och en i utställningskretsar mycket välkänd person, inte bara hemma i England utan även utomlands. Hemsidans kennelhistorik över storvinnare genom åren är detaljerat lång, fliken Overseas visar upp kennelns exportframgångar och de poetiska vinnande hundnamnen glimrar förbi. Dark Moon, Tiger Tracks, Catch Me Driftin...

Under foton av de tre exporterna till Sverige hittar man en tankeväckande text.Ni kanske tror att jag hittar på, men det gör jag inte. Så här står det faktiskt!

"Rasen har problem i Sverige eftersom vissa uppfödare bara verkar ha intresse av att ändra den från en mild vallhund till en ras i stil med dobermann och rottweiler."
Det är förstås mycket oförskämt av oss här i Sverige att göra så illa. Fattar vi inte att det har tagit tusentals år att få fram den där vallinstinkten? Och vilka tror vi egentligen att vi är som försöker göra det vi försöker göra?

Collieuppfödaren har själv fått ovälkommet besök av en svensk person engagerad i denna nefarious - ondskefulla, skändliga - plan och mycket riktigt var mänskan så oförskämd att uppfödaren såg sig tvingad att kasta ut henne efter fem minuter, vilket bara visar hurdana de där människorna är. Den stackars mannen kan inte förstå hur det kan få lov att vara på detta viset i Sverige. Tänk att uppfödare måste regga sina kullar i Norge eller Finland för att slippa ur dessa förfärliga människors klor!

Enough, säger vår kände uppfödare: nu måste svenska Kennelklubben äntligen gripa in och "get rid of these people." Hittills har ni bara förlorat pengar och trovärdighet på att låta dem hållas - nu, SKK, kommer världens långhårsuppfödare snart att frysa ut er!
Det står så, jag försäkrar en gång till.
Darra månde SKK.

Med tanke på att vår uppfödare, Corydonkennelns Mr. John Blake, så sent som den 15 juli hamnade på förstasidan i Dog World som mottagare av ett brev, vari hans högst egna KC bad honom tänka på vad han skriver på sin hemsida - jo, det var därför han tog bort inlägget om de två domarna - så får man ändå säga, att han håller ångan uppe. Hans respekt för sanning och vederhäftighet är oföränderliga storheter, om man säger så.

Så hur var det nu med den oförskämda svenska damen?
Who can tell? Ingen av de personer som jag vet ibland hälsar på engelska uppfödare har besökt Corydon. Ingen av dem har heller hört talas om den här incidenten. Och när jag läser historien om den besökande rottiecollieentusiasten, så får jag samma känsla som när Mr. Blake breder ut sig om vallinstinkten. Jag är inte hundra på att han träffat på varken den ena eller den andra företeelsen i verkligheten, men de fyller onekligen ett passande utrymme i hans historia.