Hettan och torkan gör att de sprintar ut i blom nu, en efter en av de gamla sorterna. Deras doft i skymningen är mer än en människa förtjänar, speciellt den sortens människa som ägnar sig åt episodisk rabattrensning och rosenvård. Det blir när tid och ork sammanfaller, liksom.
Spelar inte så stor roll för de gamla rosorna - de väller fram ändå!Rosa alba maxima, vit bondros, en gång kallad the White Rose of York - mellan en och en halv och två meter hög på sex år. Den karmosinröda i bakgrunden är Rose de Resht, gammal persisk oljeros - japp, kaliferna i Bagdad krävde doftoljan från rosor som den här som skatt och karavaner forslade den i läglar på kamelryggar! Mera i förgrunden Leda, sent artonhundratal, och Adéle Prevost, dito, båda doftande, härdiga och envetna... Allt på fem-sex år och utan intensivvård, vintertäckning eller ens någon särskilt berömlig inställning till trädgårdsarbete hos rosenodlaren.
Alla tillönskas en vrå som den här efter de heta dagarna. Fattas på den här bilden gör en kanna med iste och en bra deckare...
... och några collies. Var håller de hus?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar