Livet på landet

Någon ringde häromdagen och sa en sak som jag inte har tänkt på – att folk som bor i stan inte vet hur det är att inte göra det. Då kom jag ihåg att för länge sen bodde jag också i stan och det var mycket jag inte hade koll på. Skillnaden mellan rådjursspår och vildsvinsspår, till exempel, och att man måste se till att ha det så pass varmt inomhus att man inte blir långsam och trög i skallen för att man faktiskt fryser.

Kära stadsbor! Det är inte alls som en enda stor golfbana, landet, särskilt inte just nu, och det är rent ut sagt inte bekvämt att bo här, särskilt inte nu. Det tar aldrig slut på göra. Vedklabbar ska bäras in– vi väntar en luftvärmepump i februari, men än är det direktverkande ved som gäller – och vatten ska bäras ut. Hästar ska ut, boxar mockas, stall göras i ordning och hästar ska in igen. Day in and day out.
Tiden mäts i de där rundgångarna. Klockan är dags att hälla på hett vatten åt hästarna, för snart är det isskorpa i hinkarna igen och kommer de inte åt att dricka, kan de få foderstrupsförstoppning – torr höplugg i matstrupen – och då kommer veterinären och djurambulansen och stora räkningar. Både morron och kväll nu på vintern är det tid för några tag med ryktborsten, inte för att det ska se fint ut utan för att hårremmen ska ha ett skydd av vattenavstötande fett, inte fläckar av vattensugande smuts. Och rätt som det är, är det hög tid att rycka ut med snöskoveln och skotta undan snöraset från stalltaket, så att dörrn går att få upp och kräken kan komma ut.
Blöta eller snöiga dagar står kräken sedan och tuggar under den lutande gammeltallen, tills klockan är dags att ta in. Den tidpunkten meddelar de med gälla gnägg, så att vi inte ska missa när det suger i morotstarmen.



Däremellan företas hundpromenaderna. Det här fotot visar inte rörelseoskärpa, inte ens skakningar i stelfrusna fotograffingrar - det visar snöstorm vid dagens början. Detta var inte en bra dag att titta efter färska viltspår, kan jag berätta, men hundarna trivdes i busvädret. Collie är ena oömma hunnar, som dom säger här. Och en sak ska ni veta, stadsbor: snö och vind är skapliga ryktdon!
Halmstrån och höboss hinner blåsa bort på en tvåtimmarsrunda. Så kan man också föna en hundpäls.



I kvällningen hämtar vi in hästarna, Tan och jag. Han sitter kvar när stängslet öppnas och första hästen sniker förbi i galopp, provocerande tätt inpå. Hon har alltid trivts med att reta hundar. Nu har hon dessutom lärt sig att med tillräckligt försprång hinner hon stjäla morot i box efter box, innan de andra hinner fram. Tan väntar in de andra, även om han sneglar längtansfullt efter den förbiskumpande hästrumpan emellanåt. Och så lommar han i kölvattnet på den långsammaste hästen, som har kvar sviter efter fång. Han vet att hon ökar takten, om han ger ifrån sig ett skall eller två. Men han stannar vid grinden och låter henne gå igenom i lugn och ro.
Ibland, när han tycker att vi har gjort ett bra jobb, tittar han upp på mig med en blick som säger att vi hör ihop. Då hoppar hjärtat över ett slag, för han ser på mig med den gamle hundens ögon och jag hade aldrig trott att jag skulle få se den blicken igen.
Nu för tiden är det Tan, som talar om för mig att klockan är halv sju på kvällen. Då är det dags att gå ner till hästarna för kvällsrykt och mer hetvatten och pyssel.
De håller reda på tiden åt en, hundar.



Och nu tänker läsarna – Jaha! Ett tråkigt foto till på Bodils shettisar och collies!
Kan man tycka, förstås.
Eller så kan man tycka så här: fotot hade överhuvudtaget inte kunnat tas för ett år sedan. Detta är en bild av förmågan att lära bort rädsla. Det är fotot av en genkombination.
Den genkombinationen är inte en utmärkelse. Inte ett hederstecken. Inte ett skrytpapper.
Den är bara utomordentligt praktisk! För där den finns, blir hundens liv lättare och intressantare – och våra också.

Om detta hade jag tänkt skriva lite och det hade redan varit gjort, om inte något hade kommit emellan. Hundar är bra på att hålla reda på tiden åt en. Ibland säger de helt enkelt att det är dags att vila lite.



Bodil Carlsson