Del 1
Beteendevetaren Hans Temrin visar Brukshundens chefredaktör Gunnar Lindgren en artikel. Artikeln fanns i holländska Applied Animal Behaviours Science 2007 och nu dyker den upp i Lindgrens blogg. Lindgren säger, att Temrin säger, att den artikeln visar att ägare är bäst av allt när det gäller att bedöma en hunds beteende. Så när det gäller arvbarheter ska man bry sig om vad hundägaren säger. Inte om några tester. För testerna ger mycket mycket lägre värden på arvbarhet.
Jag har också läst artikeln. Den säger inte det. Den säger verkligen inte det som Lindgren säger att Temrin säger. Och när den säger något åt det hållet, varnar författarna själva för att de kan ha fel.
Så här var det. Det verkar finnas ett gäng golden, som hotar, bits, morrar eller lyfter överläppen oftare än vad någon tycker är trevligt. Flera studier i Holland har försökt ta reda på varför. Man hade en känsla av att de aggressiva hundarna rätt ofta var släkt med varandra. Artikeln redovisar en av de studierna.
Man ville få fatt på ägare till golden som tyckte att deras hundar var så aggressiva, eller så ofta aggressiva, att de hade problem. Ägarna, alltså. Man letade fram aggressiva hundar.
Man ville dessutom ha tag på nära släktingar till de hundarna – föräldrar och syskon – för att jämföra genvarianter. Tanken var att först hitta aggressiva hundar, sedan deras närmsta släktingar med och utan aggressivt beteende och sedan gå vidare med jämförande DNA-tester och se om man kunde hitta gener, som skiljer ut de aggressiva problemhundarna från oaggressiva släktingar och icke-släktingar. Man letade inte arvbarheter. Man ville hitta ilskans gen.
Som upplägg för ett försök att göra direkta jämförelser på DNA-nivå är det snyggt. Som underlag för arvbarhetsberäkningar är det inte alls lika bra. Vilket artikeln själv talar om på slutet.
Studien började alltså i syftet att hitta aggressionsgener. Då räcker det utmärkt om man först annonserar att aggressiva hundar sökes och sedan via ägarna/uppfödarna letar upp hundsläktingar, med eller utan utan aggressivitetsproblem. Sådär 150 ilskna golden och i stort sett lika många icke-ilskna att göra jämförande DNA-tester på är bra. Det brukar gå till ungefär så, när man letar specifika gener. Den här studien hade 159 aggressiva golden och 166 av deras närmsta släktingar - föräldrar och syskon. Ni inser själva, att 159 arga hundar har sammanlagt bra många fler föräldrar och syskon, arga eller icke, än 166. Kort sagt, det fattas nära släktingar till de 166 arga – och det fattas många! Dessutom saknas stamtavla för 84 av de arga hundarna, man vet alltså inte så mycket om deras släktingar.
Det där betyder inte mycket för en gensökande studie. Finner man en speciell genvariant hos varenda en av de arga och inte hos en enda av de icke arga, släkt eller icke alls släkt, så har man definitivt hittat något: kanske rentav en gen för aggressivt beteende. Men ett så stort bortfall av nära släktingar måste definitivt störa upplägget av en studie av arvbarhet!
Och det som en studie av arvbarhet via ägarbedömning artikeln presenteras i bloggen.
Bodil Carlsson
Man frågar sig om det läggs ut medvetna dimridåer för att misskreditera MH eller om journalister som ägnar sig åt hundfrågor inte kan tolka en text?
SvaraRaderaI vilket fall så är det olyckligt, för det sprids tillräckligt med myter som gör att de som inte vill "ta till sig" av vad MH/MT ger som avelsinstrument får vatten på sin kvarn.