GLÄNTOR

Göran Tunberg skrev en dikt om hur det känns när ens mamma dör. Man ser den ibland i dödsannonser.

När mammor dör finns det inga gläntor längre.
När mammor dör växer det sly överallt.

Per-Erik Sundgren var inte en personlig vän. Men det kändes så. Han blev aldrig trött på att svara på frågor. Han slutade aldrig att försöka öka hundfolkets kunskaper om genetik. Det gjorde honom inte alltid populär, men sanningar blir inte populära hos personer som inte vill inse dem och ännu mindre vill att de ska bli allmänt kända.
Den mannen lade ner sitt arbetsliv på att röja en glänta. Han sa på olika sätt och i många sammanhang det självklara:
Att föda upp renrasiga hundstammar är ett så svårt projekt att stor kunskap och mycket eftertanke krävs om inte sjukdom och defekter skall drabba djuren. Men det är ett projekt värt att genomföra, så länge de renrasiga hundarna står för något bra.

Snårskogen kan se ut som den förvrängning av fakta kring HD-röntgen som nyligen refererades på den här sidan. Varför ska uppfödarna inte få sköta sig själva och varför HD-röntga, när ingenting blir bättre?
Det självklara:
”Med avelsurval har man lyckatsa driva tillbaka frekvensen av en besvärande höftledsdefekt hos många raser. Från mitten av 70-talet till slutet av 80-talet hade, för att nämna några exempel, andelen hundar med defekten minskat från 60 till 49% hos sankt bernhard, från 55 till 36% hos newfoundland, från 36 till 13% hos rottweiler och från 34 till 20% hos schäfer.”
Per-Erik Sundgren 1995. Min kursivering.

Snårskogen kan se ut som tekniken att misstänkliggöra genom att få in ordet ”MH” i samma mening som snack om ”hundar som biter barn” och ”pitbull” så ofta och omärkligt som möjligt för att stå till tjänst med en bild av att MH-beskrivning – från början Per-Eriks projekt - har till syfte att avla aggressiva hundar. Eller är ett akademiskt påfund långt borta från vardagen. Det självklara:
”Våra sällskapshundar, i vart fall de större, har alla sitt ursprung i någon form av jakthundar, vallhundar eller brukshundar av annat slag. ...De mest populära raserna härstammar från apporterande fågelhundar och vallhundar, raser som avlats för extrem vilja till samarbete med människor. /.../
Vi vet genom forskning att hundars beteende visar betydande ärftlig variation. Mentala egenskaper som inte längre utsätts för ett bestämt avelstryck kommer därför sakta att upplösas och våra sällskapshundars beteenden kommer att i ökande utsträckning skapa problem. Exempel på sådan negativ utveckling finns redan i vissa raser. Man kan inte gärna begära att moderna tätortsmänniskor skall börja jaga eller valla med sina hundar. Men då krävs i stället andra former av prövning av hundarnas mentalitet innan de får gå i avel.”
Per-Erik Sundgren 1995. Min kursivering.

Den traditionella uppfödarvärlden är fortfarande alldeles för ofta en snårskog av egenintresse och självvald okunnighet. Men gläntorna breder ut sig. Nya uppfödare bygger upp en ny tradition baserad på kunskap. Per-Erik Sundgren betydde mycket för den förändringen.
En orädd och pålitlig människa och en bra genetiker är död. Men för den skull ska inte inte slyt få växa över.

Bodil Carlsson