Gunnar Lindgren nämner som slutkläm i sin blogg ”Är MH något att fortsätta vidare med?” en person som beskrivs som en gammal räv i hundbranschen.
Den gamle räven visar sig föda upp en tysk brukshundsras. Jag tittade in på hans hemsida. Gör det ni också!(Hedeforsens kennel)För där hittar man det sammantagna spindeldiagrammet av 184 schäfrar från den kenneln.
De har mera nyfikenhet och leklust än den rasens genomsnitt. De kontrollerar spökena en aning mer – men de visar mera kontaktvilja mot spökena också. Undrar om inte den gamle räven tycker att MH är något man kan ha nytta av i sin avel?
Bodil Carlsson
söndag 31 januari 2010
lördag 30 januari 2010
Kära (vissa) kommentatorer...
Visst är det roligt att ni med liv och lust deltar i debatten. Vi debatterar förstås gärna de sakfrågor som tas upp i våra olika inlägg.
Men mer eller mindre spydiga kommentarer kring oss som personer har faktiskt inget som helst värde i denna debatt. Vi som personer är ganska oviktiga. Men det vi värnar om, nämligen collierasens välmående, det är viktigt.
Johan Nilsson
Men mer eller mindre spydiga kommentarer kring oss som personer har faktiskt inget som helst värde i denna debatt. Vi som personer är ganska oviktiga. Men det vi värnar om, nämligen collierasens välmående, det är viktigt.
Johan Nilsson
fredag 29 januari 2010
Ägaren bättre än MH...?
Del 2
Man kunde aldrig identifiera någon ilskans gen. Men man hittade definitivt arga hundar och bra ägarbedömningar!
Om man aktivt letar hundars vars aggressivitet ofta är ett problem för deras ägare –så hittar man ägare, som är mycket observanta på aggressivitet. De var ju med alla gånger, när deras golden bet grannens katt, morrade mot besökare, lyfte överläppen mot folk på gatan och försökte mörda närmsta hanhund. Ägarna missar inte sådant beteende. De är troligen rent pinsamt medvetna om varenda incident. Självklart är de bättre än ett förkortat aggressivitestest – för det var det frågan om, en kortversion av ett test för aggressivitet - på just den saken! Om de söker sig till en studie som letar aggressiva hundar, så kan man vara rätt säker på att de hundar de kommer med faktiskt är aggressiva. OK?
Sedan letar man fram de ilskna hundarnas närmsta släkt på samma sätt. Kontakta, via annonser eller uppfödare, och tala om att ni söker nära släkt till aggressiv hund. Vilka svarar? Min gissning: i första hand de som har samma pinsamma medvetenhet om samma problem. Oaggressiva hundar kan misstänkas inte fastna lika bra i den sortens nät. Risken är att man får ett selektivt urval - en gång till.
Så där står man då. Med en grupp hundar som har säkerställda problem med ilsket beteende, och en grupp hundar som är ett URVAL av deras släktingar och där vissa har samma tydliga problembeteende … och några inte har det. Och så har man den okända gruppen med många släktingar, som inte kom med i svepet. Och som kanske är aggressiva. Eller kanske är fromma som lamm. Eller mittemellan. Det vet vi inget om. För en genletarstudie spelar det ingen roll alls. Men det gör det verkligen för en kvantitativ genetisk analys, en studie av arvbarhet. Börjar jag att klippa till tyg till ett par byxor och sedan gör om till en kavaj, så får jag räkna med att passformen blir lite sisådär.
Studien HADE HELT ENKELT INTE MED ALLA, ELLER ENS NÄSTAN ALLA, NÄRA SLÄKTINGAR TILL DE AGGRESSIVA JYCKARNA. Vilket man måste, om man ska beräkna arvbarhet med någorlunda säkerhet. Om alla hade varit med, hade man då fått siffror på samma nivå som den brukar vara i MH-beräkningar, där man ju anstränger sig att få med hela kullar? Vet vi inget om!
Räknar man arvbarheten bara på identifierat aggressiva hundar och bara vissa av deras - av själva metoden kanske selekterade - släktingar så får man kanske uppseendeväckande höga arvbarhetssiffror.
Arvbarhetssiffrorna i den här studien är faktiskt så höga, att man undrar om inte en genetiker lyfter ögonbrynen.
Det står faktiskt också rakt upp och ner i artikeln: att urvalsmetoden gör att resultatet måste ses med försiktighet. Det står också, att ägarbedömningar måste ses som mycket tillförlitliga just när det gäller aggressivitet, eftersom detta är ett problem och ett tydligt problem för ägarna – det står INTE att ägarbedömningar i största allmänhet är bäst i alla avseenden och för alla egenskaper hos hundar! Två väsentliga upplysningar.
Artikeln slutar med ett par varningens ord. Först påpekar författarna att antalet hundar är för litet för att arvbarhetsanalyserna ska vara tillförlitliga. Man behöver 500 till 1 000 hundar för den saken och här hade man 325.
För det andra ska man undvika selektivt urval som i den här studien. ”The selective sampling might bias the results of quantitative genetic studies.” Ja. Jo.
Så vilka slutsatser kan man dra av för få hundar i selektivt urval? Kanske inte så många.
Och kanske man kunde låta genetikerna berätta om vilka slutsatser som kan dras. Om skräddarna själva förklarar varför kavajen inte passar, kan vi väl lyssna?
Bodil Carlsson
Man kunde aldrig identifiera någon ilskans gen. Men man hittade definitivt arga hundar och bra ägarbedömningar!
Om man aktivt letar hundars vars aggressivitet ofta är ett problem för deras ägare –så hittar man ägare, som är mycket observanta på aggressivitet. De var ju med alla gånger, när deras golden bet grannens katt, morrade mot besökare, lyfte överläppen mot folk på gatan och försökte mörda närmsta hanhund. Ägarna missar inte sådant beteende. De är troligen rent pinsamt medvetna om varenda incident. Självklart är de bättre än ett förkortat aggressivitestest – för det var det frågan om, en kortversion av ett test för aggressivitet - på just den saken! Om de söker sig till en studie som letar aggressiva hundar, så kan man vara rätt säker på att de hundar de kommer med faktiskt är aggressiva. OK?
Sedan letar man fram de ilskna hundarnas närmsta släkt på samma sätt. Kontakta, via annonser eller uppfödare, och tala om att ni söker nära släkt till aggressiv hund. Vilka svarar? Min gissning: i första hand de som har samma pinsamma medvetenhet om samma problem. Oaggressiva hundar kan misstänkas inte fastna lika bra i den sortens nät. Risken är att man får ett selektivt urval - en gång till.
Så där står man då. Med en grupp hundar som har säkerställda problem med ilsket beteende, och en grupp hundar som är ett URVAL av deras släktingar och där vissa har samma tydliga problembeteende … och några inte har det. Och så har man den okända gruppen med många släktingar, som inte kom med i svepet. Och som kanske är aggressiva. Eller kanske är fromma som lamm. Eller mittemellan. Det vet vi inget om. För en genletarstudie spelar det ingen roll alls. Men det gör det verkligen för en kvantitativ genetisk analys, en studie av arvbarhet. Börjar jag att klippa till tyg till ett par byxor och sedan gör om till en kavaj, så får jag räkna med att passformen blir lite sisådär.
Studien HADE HELT ENKELT INTE MED ALLA, ELLER ENS NÄSTAN ALLA, NÄRA SLÄKTINGAR TILL DE AGGRESSIVA JYCKARNA. Vilket man måste, om man ska beräkna arvbarhet med någorlunda säkerhet. Om alla hade varit med, hade man då fått siffror på samma nivå som den brukar vara i MH-beräkningar, där man ju anstränger sig att få med hela kullar? Vet vi inget om!
Räknar man arvbarheten bara på identifierat aggressiva hundar och bara vissa av deras - av själva metoden kanske selekterade - släktingar så får man kanske uppseendeväckande höga arvbarhetssiffror.
Arvbarhetssiffrorna i den här studien är faktiskt så höga, att man undrar om inte en genetiker lyfter ögonbrynen.
Det står faktiskt också rakt upp och ner i artikeln: att urvalsmetoden gör att resultatet måste ses med försiktighet. Det står också, att ägarbedömningar måste ses som mycket tillförlitliga just när det gäller aggressivitet, eftersom detta är ett problem och ett tydligt problem för ägarna – det står INTE att ägarbedömningar i största allmänhet är bäst i alla avseenden och för alla egenskaper hos hundar! Två väsentliga upplysningar.
Artikeln slutar med ett par varningens ord. Först påpekar författarna att antalet hundar är för litet för att arvbarhetsanalyserna ska vara tillförlitliga. Man behöver 500 till 1 000 hundar för den saken och här hade man 325.
För det andra ska man undvika selektivt urval som i den här studien. ”The selective sampling might bias the results of quantitative genetic studies.” Ja. Jo.
Så vilka slutsatser kan man dra av för få hundar i selektivt urval? Kanske inte så många.
Och kanske man kunde låta genetikerna berätta om vilka slutsatser som kan dras. Om skräddarna själva förklarar varför kavajen inte passar, kan vi väl lyssna?
Bodil Carlsson
Den mystiska mentalhjältinnan
I en kommentar till ett tidigare inlägg får vi upplysningen att "vår mentalhjältinna" har hoppat av. Jag har funderat och funderat på vem det kan vara. Ingen av de kvinnliga Collievännerna har hoppat någonstans såvitt jag vet, det är alltså ingen av dem. Du, Clara, som skrev om den hoppande hjältinnan - kan du förklara vad du menar?
För övrigt finns det många som aktivt arbetar för en sund mentalitet hos collien, tack och lov! Om någon av dessa har annat att göra ett tag så är det ingen fara. Andra tar vid och fortsätter jobba för att befria collien från dess rädslor. I mina ögon är de mentalhjältinnor allihop. Kanske finns en eller annan mentalhjälte också!
Och appråpå sanningen: Don't mock the truth - it'll get you in the end...
Johan Nilsson
För övrigt finns det många som aktivt arbetar för en sund mentalitet hos collien, tack och lov! Om någon av dessa har annat att göra ett tag så är det ingen fara. Andra tar vid och fortsätter jobba för att befria collien från dess rädslor. I mina ögon är de mentalhjältinnor allihop. Kanske finns en eller annan mentalhjälte också!
Och appråpå sanningen: Don't mock the truth - it'll get you in the end...
Johan Nilsson
torsdag 28 januari 2010
ÄGAREN BÄTTRE ÄN MH...?
Del 1
Beteendevetaren Hans Temrin visar Brukshundens chefredaktör Gunnar Lindgren en artikel. Artikeln fanns i holländska Applied Animal Behaviours Science 2007 och nu dyker den upp i Lindgrens blogg. Lindgren säger, att Temrin säger, att den artikeln visar att ägare är bäst av allt när det gäller att bedöma en hunds beteende. Så när det gäller arvbarheter ska man bry sig om vad hundägaren säger. Inte om några tester. För testerna ger mycket mycket lägre värden på arvbarhet.
Jag har också läst artikeln. Den säger inte det. Den säger verkligen inte det som Lindgren säger att Temrin säger. Och när den säger något åt det hållet, varnar författarna själva för att de kan ha fel.
Så här var det. Det verkar finnas ett gäng golden, som hotar, bits, morrar eller lyfter överläppen oftare än vad någon tycker är trevligt. Flera studier i Holland har försökt ta reda på varför. Man hade en känsla av att de aggressiva hundarna rätt ofta var släkt med varandra. Artikeln redovisar en av de studierna.
Man ville få fatt på ägare till golden som tyckte att deras hundar var så aggressiva, eller så ofta aggressiva, att de hade problem. Ägarna, alltså. Man letade fram aggressiva hundar.
Man ville dessutom ha tag på nära släktingar till de hundarna – föräldrar och syskon – för att jämföra genvarianter. Tanken var att först hitta aggressiva hundar, sedan deras närmsta släktingar med och utan aggressivt beteende och sedan gå vidare med jämförande DNA-tester och se om man kunde hitta gener, som skiljer ut de aggressiva problemhundarna från oaggressiva släktingar och icke-släktingar. Man letade inte arvbarheter. Man ville hitta ilskans gen.
Som upplägg för ett försök att göra direkta jämförelser på DNA-nivå är det snyggt. Som underlag för arvbarhetsberäkningar är det inte alls lika bra. Vilket artikeln själv talar om på slutet.
Studien började alltså i syftet att hitta aggressionsgener. Då räcker det utmärkt om man först annonserar att aggressiva hundar sökes och sedan via ägarna/uppfödarna letar upp hundsläktingar, med eller utan utan aggressivitetsproblem. Sådär 150 ilskna golden och i stort sett lika många icke-ilskna att göra jämförande DNA-tester på är bra. Det brukar gå till ungefär så, när man letar specifika gener. Den här studien hade 159 aggressiva golden och 166 av deras närmsta släktingar - föräldrar och syskon. Ni inser själva, att 159 arga hundar har sammanlagt bra många fler föräldrar och syskon, arga eller icke, än 166. Kort sagt, det fattas nära släktingar till de 166 arga – och det fattas många! Dessutom saknas stamtavla för 84 av de arga hundarna, man vet alltså inte så mycket om deras släktingar.
Det där betyder inte mycket för en gensökande studie. Finner man en speciell genvariant hos varenda en av de arga och inte hos en enda av de icke arga, släkt eller icke alls släkt, så har man definitivt hittat något: kanske rentav en gen för aggressivt beteende. Men ett så stort bortfall av nära släktingar måste definitivt störa upplägget av en studie av arvbarhet!
Och det som en studie av arvbarhet via ägarbedömning artikeln presenteras i bloggen.
Bodil Carlsson
Beteendevetaren Hans Temrin visar Brukshundens chefredaktör Gunnar Lindgren en artikel. Artikeln fanns i holländska Applied Animal Behaviours Science 2007 och nu dyker den upp i Lindgrens blogg. Lindgren säger, att Temrin säger, att den artikeln visar att ägare är bäst av allt när det gäller att bedöma en hunds beteende. Så när det gäller arvbarheter ska man bry sig om vad hundägaren säger. Inte om några tester. För testerna ger mycket mycket lägre värden på arvbarhet.
Jag har också läst artikeln. Den säger inte det. Den säger verkligen inte det som Lindgren säger att Temrin säger. Och när den säger något åt det hållet, varnar författarna själva för att de kan ha fel.
Så här var det. Det verkar finnas ett gäng golden, som hotar, bits, morrar eller lyfter överläppen oftare än vad någon tycker är trevligt. Flera studier i Holland har försökt ta reda på varför. Man hade en känsla av att de aggressiva hundarna rätt ofta var släkt med varandra. Artikeln redovisar en av de studierna.
Man ville få fatt på ägare till golden som tyckte att deras hundar var så aggressiva, eller så ofta aggressiva, att de hade problem. Ägarna, alltså. Man letade fram aggressiva hundar.
Man ville dessutom ha tag på nära släktingar till de hundarna – föräldrar och syskon – för att jämföra genvarianter. Tanken var att först hitta aggressiva hundar, sedan deras närmsta släktingar med och utan aggressivt beteende och sedan gå vidare med jämförande DNA-tester och se om man kunde hitta gener, som skiljer ut de aggressiva problemhundarna från oaggressiva släktingar och icke-släktingar. Man letade inte arvbarheter. Man ville hitta ilskans gen.
Som upplägg för ett försök att göra direkta jämförelser på DNA-nivå är det snyggt. Som underlag för arvbarhetsberäkningar är det inte alls lika bra. Vilket artikeln själv talar om på slutet.
Studien började alltså i syftet att hitta aggressionsgener. Då räcker det utmärkt om man först annonserar att aggressiva hundar sökes och sedan via ägarna/uppfödarna letar upp hundsläktingar, med eller utan utan aggressivitetsproblem. Sådär 150 ilskna golden och i stort sett lika många icke-ilskna att göra jämförande DNA-tester på är bra. Det brukar gå till ungefär så, när man letar specifika gener. Den här studien hade 159 aggressiva golden och 166 av deras närmsta släktingar - föräldrar och syskon. Ni inser själva, att 159 arga hundar har sammanlagt bra många fler föräldrar och syskon, arga eller icke, än 166. Kort sagt, det fattas nära släktingar till de 166 arga – och det fattas många! Dessutom saknas stamtavla för 84 av de arga hundarna, man vet alltså inte så mycket om deras släktingar.
Det där betyder inte mycket för en gensökande studie. Finner man en speciell genvariant hos varenda en av de arga och inte hos en enda av de icke arga, släkt eller icke alls släkt, så har man definitivt hittat något: kanske rentav en gen för aggressivt beteende. Men ett så stort bortfall av nära släktingar måste definitivt störa upplägget av en studie av arvbarhet!
Och det som en studie av arvbarhet via ägarbedömning artikeln presenteras i bloggen.
Bodil Carlsson
onsdag 27 januari 2010
Nu vet jag hur dom gör det!
Karln i huset står i hallen med bara, blåröda tåskruttar direkt på golvbrädorna och ler fånigt. Stallstövlarna är inte kalla längre, mina förvånade fossingar glider ner i ljummet fuskpälsfoder. Såpvattnet behöver inte timmar för att dunsta torrt från golvet. Man får impulser att vränga av sig yttersta extratröjan.
Hundarna tar det med fattning, även om jag skulle gissa att de tyckte det var bättre förr. Bara kattens förtroende återstår att vinna. Hopkrupen bakom sin lilla barrikad av fodermorot i säck avvaktar han, med omutligt vaksamma ögon fixerade på nykomlingen, som bara susar på, svagt och fridfullt. Katten låter sig inte luras. Förr eller senare händer det, och då är han beredd!
När fiende eller byte, lurad av hans stillhet, dyker upp ur den nyinstallerade luftvärmepumpen.
Vi måste ha arton grader inne – på hela bottenvåningen. Så nu vet jag hur dom gör det, norrlänningarna – står ut med vintern!
Bodil Carlsson
Hundarna tar det med fattning, även om jag skulle gissa att de tyckte det var bättre förr. Bara kattens förtroende återstår att vinna. Hopkrupen bakom sin lilla barrikad av fodermorot i säck avvaktar han, med omutligt vaksamma ögon fixerade på nykomlingen, som bara susar på, svagt och fridfullt. Katten låter sig inte luras. Förr eller senare händer det, och då är han beredd!
När fiende eller byte, lurad av hans stillhet, dyker upp ur den nyinstallerade luftvärmepumpen.
Vi måste ha arton grader inne – på hela bottenvåningen. Så nu vet jag hur dom gör det, norrlänningarna – står ut med vintern!
Bodil Carlsson
lördag 23 januari 2010
PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING: HACKA PÅ HÖGMAN?
Privatpersonen Lisbeth Högman känner jag inte och har ingen anledning att tycka varken bra eller illa om. För allt jag vet kan hon vara en jättetrevlig människa, en bra kompis, en utmärkt hundägare och en person med förträffliga idéer om åldringsvården. Vem vet, vi kanske gillar samma filmer?
Men det är inte heller privatpersonen Lisbeth Högman jag dammar på. Det är skribenten.
Och den personen – den offentliga Lisbeth Högman – använder sin position som skrivkunnig inom hundvärlden för att framföra besynnerliga påståenden på sin blogg.
Den offentliga Lisbeth Högman firar sitt nya jobb som frilans för Hundsport med att fixa in en direktlänk till sin privata blogg på SKK:s officiella medlemstidnings webbsida. Så låt oss ta en titt på vad den offentliga Lisbeth Högman har att komma med.
Så att vi får lite inblick i vad SKK:s läsare serveras och kanske tar för sanktionerade åsikter.
Lisbeth Högman har skrivit en hel del om SBK och en av SBK:s rasklubbar sedan våren 2009.Nu skriver hon för all del emellanåt om MH och höftledsröntgen och om andra klubbar också, men rasklubben för collie uppmärksammar hon gång på gång – och inte i några nyanserade ordalag. Klubben är odemokratisk och toppstyrd, den består av fanatiker och awkwardianer ( tafattingar, kanske, på svenska? Eller borde man säga taffligtyper?). Det finns en styrande elitklick i klubben, som ägnar sig åt förstörelsen av sin ras, som förföljer och missaktar uppfödare med storslagna framgångar, kör med ”busslastdemokrati” och ägnar sig åt att få fram ”hoprafsade majoriteter”. Klubbens årsmöten tiger ihjäl de storslagna uppfödarna och deras framgångar. I stället sitter röstboskapen där och råmar igenom saker som de skrämts till att rösta på. Och varför gör nu dessa människor så illa?
Jo, det hänger ihop med något TYSKT. Det hänger ihop med mätningar och rutor, med totalitära eliter som bestämmer över andra, med system för utsortering av levande varelser. Det hänger ihop med obevisad vetenskap och experiment och geschäft.
Varför travla med det här? Lisbeth Högman skriver en hel del småtrevligt om sig själv, om hundar och hästar och det inte alltid så idylliska livet på landet, som inte kan reta någon och ofta är rätt sympatisk underhållning. Dessvärre petar hon ju med jämna mellanrum in helt andra predikningar till glädje och uppbyggelse för folk som tänker detsamma och himla gärna vill höra det sägas högt – men aktar sig för att säga det själva. De låter Högman säga det åt dem.
Så låt oss titta på vad som föregick collieklubbens två senaste årsmöten!
Bodil Carlsson
Men det är inte heller privatpersonen Lisbeth Högman jag dammar på. Det är skribenten.
Och den personen – den offentliga Lisbeth Högman – använder sin position som skrivkunnig inom hundvärlden för att framföra besynnerliga påståenden på sin blogg.
Den offentliga Lisbeth Högman firar sitt nya jobb som frilans för Hundsport med att fixa in en direktlänk till sin privata blogg på SKK:s officiella medlemstidnings webbsida. Så låt oss ta en titt på vad den offentliga Lisbeth Högman har att komma med.
Så att vi får lite inblick i vad SKK:s läsare serveras och kanske tar för sanktionerade åsikter.
Lisbeth Högman har skrivit en hel del om SBK och en av SBK:s rasklubbar sedan våren 2009.Nu skriver hon för all del emellanåt om MH och höftledsröntgen och om andra klubbar också, men rasklubben för collie uppmärksammar hon gång på gång – och inte i några nyanserade ordalag. Klubben är odemokratisk och toppstyrd, den består av fanatiker och awkwardianer ( tafattingar, kanske, på svenska? Eller borde man säga taffligtyper?). Det finns en styrande elitklick i klubben, som ägnar sig åt förstörelsen av sin ras, som förföljer och missaktar uppfödare med storslagna framgångar, kör med ”busslastdemokrati” och ägnar sig åt att få fram ”hoprafsade majoriteter”. Klubbens årsmöten tiger ihjäl de storslagna uppfödarna och deras framgångar. I stället sitter röstboskapen där och råmar igenom saker som de skrämts till att rösta på. Och varför gör nu dessa människor så illa?
Jo, det hänger ihop med något TYSKT. Det hänger ihop med mätningar och rutor, med totalitära eliter som bestämmer över andra, med system för utsortering av levande varelser. Det hänger ihop med obevisad vetenskap och experiment och geschäft.
Varför travla med det här? Lisbeth Högman skriver en hel del småtrevligt om sig själv, om hundar och hästar och det inte alltid så idylliska livet på landet, som inte kan reta någon och ofta är rätt sympatisk underhållning. Dessvärre petar hon ju med jämna mellanrum in helt andra predikningar till glädje och uppbyggelse för folk som tänker detsamma och himla gärna vill höra det sägas högt – men aktar sig för att säga det själva. De låter Högman säga det åt dem.
Så låt oss titta på vad som föregick collieklubbens två senaste årsmöten!
Bodil Carlsson
måndag 18 januari 2010
DAGS IGEN: HÖGMAN PÅ SLUTET
Suck! Ber om ursäkt, men tyvärr – det är dags igen. Fru Högman, återanvändningens mästare, kör en av sina gamla bloggdrapor, uppfräschad med aktuell dramatisk knorr.
Dagens rätt är ett gammalt utlägg om en bottenlös ångestfylld avgrund som väntar oss – efter 2008.
Vaddå 2008? tänker den skärrade läsarinnan. Finanskraschen kanske? Bilindustrins begynnande sammanbrott?
Nej, nej. Vi snackar tunga grejer. Världen efter World Dog Show, förstås!
Det måste vara trygghetsskapande att höra till hunderiets inre kretsar. Referensramarna och perspektiven blir hanterliga. Vad har nu hänt? Jo, det gamla vanliga!
Gamla metoder värderas inte. Det pågår ett fullskaligt experiment av gigantiska proportioner.
Jisses! tänker man. Har Högman upptäckt GMO-grödorna och monopolföretagen bakom dem? Koldioxidstegringen? Den växande segregationen och fattigdomen i svenska storstäder ? – för där är verkligen ett experiment, som vi inte har sett på bra länge i det här landet, men som börjar ta fart framför ögonen på oss nu, när bilarna – gott folk – brinner i våra förstäder precis som i utkanterna av Paris...
Nej, nej. Ingen fara! Detta är hundvärlden. Svaret kommer till sist. Man får leta sig fram genom skapligt med text och passera de obligatoriska anhalterna – som att ta sig runt en monopolspelplan och passera Ruta 1, Skäll på hälsoprogrammen,
Ruta 2, Skäll på provinsiella dumma svenskar, Ruta 3, Skäll på hunderiets inträde i nutid. Den här gången bjuds vi på en uppdaterad Ruta 4, Jämför med vargslakten!
Sedan är vi äntligen i Mål. Vi är framme vid vargjakten. Dödade och skadskjutna djur ur en ömkligt liten stam utrensade av ett uppbåd välbeväpnade hjältar, som icke kan ha haft en susning om huruvida den just nedmejade vargen var frisk eller sjuk och troligen gav blanka fan i den saken också, bara de fick knalla ner lite varg och ha kul. Arga reaktioner utomlands. Vad påminner det om, frågar bloggaren?
Jo, avelsspärrar inom hunduppfödningen, förstås!
”Jo, det är samma synsätt” - säger Högman på slutet.
Visst. Tjena!
Det finns en förbryllande detalj.
Avelsspärrar för extremt inavlade eller sjukdomsbärande hundar är SKK:s projekt.
RAS är SKK:s projekt.
Satsningen på utökat MH är SKK:s projekt.
SKK har fått respekt både på hemmaplan och internationellt för dem.
OCH DET VAR UPPFÖDARNAS ”FRIHET UNDER ANSVAR” HÄR OCH I ANDRA LÄNDER SOM GJORDE PROJEKTEN NÖDVÄNDIGA.
Så Lisbeth Högman verkar inte vara riktigt överens med SKK:s projekt. Det är förstås hennes rättighet. Man får tycka vad man vill. Man har all rätt att låta sin privata blogg vara reklampelare för namngivna kennlar, vars framgångar presenteras i ord och bild. Man har all rätt att säga att våra veterinärer ägnar sig åt ett dyrt och poänglöst geschäft, när de höftledsröntgar. Man har rätt att förtala SBK, enskilda rasklubbar och deras styrelser, särskilt om man ser till att det inte sägs hundraprocentigt rent ut vilka enskilda som avses med skällsorden. Man har rätt att göra återkommande kopplingar mellan hälsoprogram för hundar och en särskild sorts TYSK mentalitet och folk som sjunger högerextrema kampsånger framför majeldarna. Det har man faktiskt rätt till. (Så länge man ser till att hålla sig på millimetern rätt sida om namngivningsgränsen, så att man slipper bli stämd.)
Vi har kort sagt alla rätt att skriva omdömeslösa dumheter rakt ut i luften och det finns alltid de som gör flitigt bruk av den rätten. Men det är ju som det brukar vara, och det är inte det som är den förbryllande detaljen.
Den förbryllande detaljen är att bloggen där allt detta står att läsa hittas via en direktlänk från webbversionen av SKK:s officiella tidning.
Gissningsvis är de välomnämnda kennlarna nöjda med upplägget. Är SKK:s ledning också nöjd?
Bodil Carlsson
Dagens rätt är ett gammalt utlägg om en bottenlös ångestfylld avgrund som väntar oss – efter 2008.
Vaddå 2008? tänker den skärrade läsarinnan. Finanskraschen kanske? Bilindustrins begynnande sammanbrott?
Nej, nej. Vi snackar tunga grejer. Världen efter World Dog Show, förstås!
Det måste vara trygghetsskapande att höra till hunderiets inre kretsar. Referensramarna och perspektiven blir hanterliga. Vad har nu hänt? Jo, det gamla vanliga!
Gamla metoder värderas inte. Det pågår ett fullskaligt experiment av gigantiska proportioner.
Jisses! tänker man. Har Högman upptäckt GMO-grödorna och monopolföretagen bakom dem? Koldioxidstegringen? Den växande segregationen och fattigdomen i svenska storstäder ? – för där är verkligen ett experiment, som vi inte har sett på bra länge i det här landet, men som börjar ta fart framför ögonen på oss nu, när bilarna – gott folk – brinner i våra förstäder precis som i utkanterna av Paris...
Nej, nej. Ingen fara! Detta är hundvärlden. Svaret kommer till sist. Man får leta sig fram genom skapligt med text och passera de obligatoriska anhalterna – som att ta sig runt en monopolspelplan och passera Ruta 1, Skäll på hälsoprogrammen,
Ruta 2, Skäll på provinsiella dumma svenskar, Ruta 3, Skäll på hunderiets inträde i nutid. Den här gången bjuds vi på en uppdaterad Ruta 4, Jämför med vargslakten!
Sedan är vi äntligen i Mål. Vi är framme vid vargjakten. Dödade och skadskjutna djur ur en ömkligt liten stam utrensade av ett uppbåd välbeväpnade hjältar, som icke kan ha haft en susning om huruvida den just nedmejade vargen var frisk eller sjuk och troligen gav blanka fan i den saken också, bara de fick knalla ner lite varg och ha kul. Arga reaktioner utomlands. Vad påminner det om, frågar bloggaren?
Jo, avelsspärrar inom hunduppfödningen, förstås!
”Jo, det är samma synsätt” - säger Högman på slutet.
Visst. Tjena!
Det finns en förbryllande detalj.
Avelsspärrar för extremt inavlade eller sjukdomsbärande hundar är SKK:s projekt.
RAS är SKK:s projekt.
Satsningen på utökat MH är SKK:s projekt.
SKK har fått respekt både på hemmaplan och internationellt för dem.
OCH DET VAR UPPFÖDARNAS ”FRIHET UNDER ANSVAR” HÄR OCH I ANDRA LÄNDER SOM GJORDE PROJEKTEN NÖDVÄNDIGA.
Så Lisbeth Högman verkar inte vara riktigt överens med SKK:s projekt. Det är förstås hennes rättighet. Man får tycka vad man vill. Man har all rätt att låta sin privata blogg vara reklampelare för namngivna kennlar, vars framgångar presenteras i ord och bild. Man har all rätt att säga att våra veterinärer ägnar sig åt ett dyrt och poänglöst geschäft, när de höftledsröntgar. Man har rätt att förtala SBK, enskilda rasklubbar och deras styrelser, särskilt om man ser till att det inte sägs hundraprocentigt rent ut vilka enskilda som avses med skällsorden. Man har rätt att göra återkommande kopplingar mellan hälsoprogram för hundar och en särskild sorts TYSK mentalitet och folk som sjunger högerextrema kampsånger framför majeldarna. Det har man faktiskt rätt till. (Så länge man ser till att hålla sig på millimetern rätt sida om namngivningsgränsen, så att man slipper bli stämd.)
Vi har kort sagt alla rätt att skriva omdömeslösa dumheter rakt ut i luften och det finns alltid de som gör flitigt bruk av den rätten. Men det är ju som det brukar vara, och det är inte det som är den förbryllande detaljen.
Den förbryllande detaljen är att bloggen där allt detta står att läsa hittas via en direktlänk från webbversionen av SKK:s officiella tidning.
Gissningsvis är de välomnämnda kennlarna nöjda med upplägget. Är SKK:s ledning också nöjd?
Bodil Carlsson
fredag 15 januari 2010
Bara en liten "må-gott-bild"
Rotade runt i mitt numer ganska omfattande fotoarkiv och hittade bl a detta guldkorn.
Bilden talar nog för sig själv...
Johan Nilsson
Bilden talar nog för sig själv...
Johan Nilsson
Om noviser och prisjägare
I lite mer än ett år har jag nu försökt hänga med i svängarna inom collievärlden. På flera sätt ett ganska intressant år men också ett nedslående sådant. Det mest nedslående finns att läsa i den statistik som finns över vilka avelsdjur en del uppfödare väljer att använda.
I min värld, vi kan kalla den Novisens värld, är uppfödare djurälskare av stora mått. De har hundens bästa som mål - hela tiden. De hundar som uppvisar sämre fysiska och psykiska egenskaper väljs naturligtvis bort som avelsdjur.
Sedan har vi en annan värld, vi kan kalla den, Prisjägarnas värld, (inte för att de vill fånga brottslingar, priset har en annan betydelse här) där det händer de mest oförklarliga saker. Den där statistiken jag skrev om nyss, den visar att vissa av Prisjägarna inte är så nogräknade när det gäller att välja avelsdjur. De använder hundar med brutna MH:n och de använder hundar med stora kvarstående rädslor - i avel.
Så här står det i SCK:s Avelsstrategi, angivet under Rekommendationer:
"Det är viktigt att beakta hundens förmåga att lägga otäcka händelser bakom sig.
Förmågan att avreagera är väsentlig för hundens möjlighet att fungera bra i dagens samhälle."
Hundar med stora kvarstående rädslor saknar denna viktiga förmåga - att avreagera.
Konsekvenserna av detta tror jag att ni alla inser. Det är inga glada hundar vi pratar om här. Det är rädda och ångestfyllda hundar, hundar som mår väldigt dåligt för att de inte kan släppa obehagliga händelser. Rädda, ångestfyllda hundar kan knappast anses fungera bra i dagens samhälle. Och de är dessutom en stor sorg för sina ägare.
En hund med brutet MH kan vara lika med ett oskrivet blad i avelssammanhang. Ändå finns det uppfödare som använder dem. Som helt sonika sätter sig över rasklubbens rekommendationer. Ordet "småpåve" flyger genom mitt huvud just nu...
Denna oövertänkta, eller "jag-vet-bäst", typ av avel tjänar inte rasen - och rasen förtjänar den inte.
De uppfödare som verkligen för rasen framåt är de som målmedvetet kull efter kull arbetar enligt rasklubbens rekommendationer. De som vet och som bryr sig om hunden.
Prisjägarna kan ni glömma. De är inga djurälskare och deras handlingar bevisar det.
Johan Nilsson
I min värld, vi kan kalla den Novisens värld, är uppfödare djurälskare av stora mått. De har hundens bästa som mål - hela tiden. De hundar som uppvisar sämre fysiska och psykiska egenskaper väljs naturligtvis bort som avelsdjur.
Sedan har vi en annan värld, vi kan kalla den, Prisjägarnas värld, (inte för att de vill fånga brottslingar, priset har en annan betydelse här) där det händer de mest oförklarliga saker. Den där statistiken jag skrev om nyss, den visar att vissa av Prisjägarna inte är så nogräknade när det gäller att välja avelsdjur. De använder hundar med brutna MH:n och de använder hundar med stora kvarstående rädslor - i avel.
Så här står det i SCK:s Avelsstrategi, angivet under Rekommendationer:
"Det är viktigt att beakta hundens förmåga att lägga otäcka händelser bakom sig.
Förmågan att avreagera är väsentlig för hundens möjlighet att fungera bra i dagens samhälle."
Hundar med stora kvarstående rädslor saknar denna viktiga förmåga - att avreagera.
Konsekvenserna av detta tror jag att ni alla inser. Det är inga glada hundar vi pratar om här. Det är rädda och ångestfyllda hundar, hundar som mår väldigt dåligt för att de inte kan släppa obehagliga händelser. Rädda, ångestfyllda hundar kan knappast anses fungera bra i dagens samhälle. Och de är dessutom en stor sorg för sina ägare.
En hund med brutet MH kan vara lika med ett oskrivet blad i avelssammanhang. Ändå finns det uppfödare som använder dem. Som helt sonika sätter sig över rasklubbens rekommendationer. Ordet "småpåve" flyger genom mitt huvud just nu...
Denna oövertänkta, eller "jag-vet-bäst", typ av avel tjänar inte rasen - och rasen förtjänar den inte.
De uppfödare som verkligen för rasen framåt är de som målmedvetet kull efter kull arbetar enligt rasklubbens rekommendationer. De som vet och som bryr sig om hunden.
Prisjägarna kan ni glömma. De är inga djurälskare och deras handlingar bevisar det.
Johan Nilsson
torsdag 14 januari 2010
Press stop!
BREAKING NEWS på engelska Dog World idag:
”KENNELKLUBBEN LÄSER LAGEN FÖR SCHÄFER-CC!”
Rasklubbarna för schäfer måste skriva på ett kontrakt med engelska kennelklubben för att tilldelas sina CC för 2012. Igår, tisdag, beslöt engelska KC:s General Committee om detaljerade förslag på vilka åtgärder de måste vidta mot problemen inom schäferrasen och för att man skall tilldelas CC för 2012.
Klubbarna kommer att tvingas underteckna en formell överenskommelse som gäller alla framtida utställningar – med omedelbar verkan.
I den överenskommelsen ingår, att varje rasklubb accepterar att det existerar ”ett visst mått osundhet” i schäferns bakkropp och särskilt när det gäller hasen på vissa av hundarna. De felen ska uppmärksammas i utställningsringen. Klubben åtar sig att arrangera utbildning för sina domare i korrekt exteriör och korrekta rörelser hos schäfer. Inför en utställning skall klubben påminna sina domare om att de visade hundarnas exteriör skall vara korrekt. Varje klubb skall också efterleva den KC-regel som förbjuder s k double handling.
Engelska KC ger schäferklubbarna tid till den 31 mars att besvara skrivelsen.
Läs själva på Dog World! Revolutionen är sannerligen här – den engelska kennelklubben slutar gömma sig bakom fraser om samförstånd med alla uppfödare och rasklubbar och i stället SÄTTER NER FOTEN!
Det visar vad en nationell kennelklubb kan göra, när den väl vaknar till och inser sin räckvidd.
Bodil Carlsson
”KENNELKLUBBEN LÄSER LAGEN FÖR SCHÄFER-CC!”
Rasklubbarna för schäfer måste skriva på ett kontrakt med engelska kennelklubben för att tilldelas sina CC för 2012. Igår, tisdag, beslöt engelska KC:s General Committee om detaljerade förslag på vilka åtgärder de måste vidta mot problemen inom schäferrasen och för att man skall tilldelas CC för 2012.
Klubbarna kommer att tvingas underteckna en formell överenskommelse som gäller alla framtida utställningar – med omedelbar verkan.
I den överenskommelsen ingår, att varje rasklubb accepterar att det existerar ”ett visst mått osundhet” i schäferns bakkropp och särskilt när det gäller hasen på vissa av hundarna. De felen ska uppmärksammas i utställningsringen. Klubben åtar sig att arrangera utbildning för sina domare i korrekt exteriör och korrekta rörelser hos schäfer. Inför en utställning skall klubben påminna sina domare om att de visade hundarnas exteriör skall vara korrekt. Varje klubb skall också efterleva den KC-regel som förbjuder s k double handling.
Engelska KC ger schäferklubbarna tid till den 31 mars att besvara skrivelsen.
Läs själva på Dog World! Revolutionen är sannerligen här – den engelska kennelklubben slutar gömma sig bakom fraser om samförstånd med alla uppfödare och rasklubbar och i stället SÄTTER NER FOTEN!
Det visar vad en nationell kennelklubb kan göra, när den väl vaknar till och inser sin räckvidd.
Bodil Carlsson
måndag 11 januari 2010
Läckan
Hund är hett i England! Jemima Harrisons TV-film Pedigree Dogs Exposed orsakade ett rabalder som fortfarande pågår – engelska Kennelklubben har kallat uppståndelsen för ”en tsunami” av kritik mot den renrasiga hundavelns metoder. Den chockade Kennelklubben anmälde filmen till motsvarigheten till Pressombudsmannen, på ett antal punkter där man ansåg att den var osaklig eller orättvis....men när det efterlängtade, sedan uppskjutna, och då ännu mer efterlängtade beslutet till sist kom, friades Harrisons film och BBC på alla de kritiserade punkterna utom två.
När APGAW-rapporten, engelska parlamentets utredning av hundavel som startades efter filmen, kom i november efter lång väntan var intresset stort igen – de stora dagstidningarna var på alerten.
Nu väntar man ännu en rapport. Inte minst väntar väl engelska kennelklubben, som själv beställde den från professorn i zoologi, Patrick Bateson, ungefär samtidigt som APGAW-gruppen började arbeta. Bateson-rapporten ska komma senare i januari.
Men ärevördiga gamla The Times har fått tag i den. Och läcker! Här har ni länken. Bateson säger att han vill utöka förbudet mot släktskapsparningar till att gälla också halvsyskon och mor/farföräldrar. Inaveln ser han som ett huvudbekymmer. Han vill att alla valpar, renrasiga eller inte, ska säljas med ID-märkning och veterinärintyg. Och att alla som säljer hundar, renrasiga eller icke, själva ska registreras och kollas.
Han säger att han väntar sig att registrering av rasrena hundar i framtiden ska förbehållas uppfödare som följer reglerna och håller sig till strikta krav på hälsa och välbefinnande.
Och han säger att kennelklubben inte längre kan vara både domare och jury i sina egna angelägenheter. Det som behövs är en fristående, regelskapande myndighet, som ser till att reglerna efterlevs.
Ord och inga visor! Tänk er hur det skulle vara att leva i ett land där kennelklubbens och hundaveln drar till sig de mest ansedda rikstidningarnas intresserade granskning!
Bodil Carlsson
När APGAW-rapporten, engelska parlamentets utredning av hundavel som startades efter filmen, kom i november efter lång väntan var intresset stort igen – de stora dagstidningarna var på alerten.
Nu väntar man ännu en rapport. Inte minst väntar väl engelska kennelklubben, som själv beställde den från professorn i zoologi, Patrick Bateson, ungefär samtidigt som APGAW-gruppen började arbeta. Bateson-rapporten ska komma senare i januari.
Men ärevördiga gamla The Times har fått tag i den. Och läcker! Här har ni länken. Bateson säger att han vill utöka förbudet mot släktskapsparningar till att gälla också halvsyskon och mor/farföräldrar. Inaveln ser han som ett huvudbekymmer. Han vill att alla valpar, renrasiga eller inte, ska säljas med ID-märkning och veterinärintyg. Och att alla som säljer hundar, renrasiga eller icke, själva ska registreras och kollas.
Han säger att han väntar sig att registrering av rasrena hundar i framtiden ska förbehållas uppfödare som följer reglerna och håller sig till strikta krav på hälsa och välbefinnande.
Och han säger att kennelklubben inte längre kan vara både domare och jury i sina egna angelägenheter. Det som behövs är en fristående, regelskapande myndighet, som ser till att reglerna efterlevs.
Ord och inga visor! Tänk er hur det skulle vara att leva i ett land där kennelklubbens och hundaveln drar till sig de mest ansedda rikstidningarnas intresserade granskning!
Bodil Carlsson
lördag 9 januari 2010
GLÄNTOR
Göran Tunberg skrev en dikt om hur det känns när ens mamma dör. Man ser den ibland i dödsannonser.
När mammor dör finns det inga gläntor längre.
När mammor dör växer det sly överallt.
Per-Erik Sundgren var inte en personlig vän. Men det kändes så. Han blev aldrig trött på att svara på frågor. Han slutade aldrig att försöka öka hundfolkets kunskaper om genetik. Det gjorde honom inte alltid populär, men sanningar blir inte populära hos personer som inte vill inse dem och ännu mindre vill att de ska bli allmänt kända.
Den mannen lade ner sitt arbetsliv på att röja en glänta. Han sa på olika sätt och i många sammanhang det självklara:
Att föda upp renrasiga hundstammar är ett så svårt projekt att stor kunskap och mycket eftertanke krävs om inte sjukdom och defekter skall drabba djuren. Men det är ett projekt värt att genomföra, så länge de renrasiga hundarna står för något bra.
Snårskogen kan se ut som den förvrängning av fakta kring HD-röntgen som nyligen refererades på den här sidan. Varför ska uppfödarna inte få sköta sig själva och varför HD-röntga, när ingenting blir bättre?
Det självklara:
”Med avelsurval har man lyckatsa driva tillbaka frekvensen av en besvärande höftledsdefekt hos många raser. Från mitten av 70-talet till slutet av 80-talet hade, för att nämna några exempel, andelen hundar med defekten minskat från 60 till 49% hos sankt bernhard, från 55 till 36% hos newfoundland, från 36 till 13% hos rottweiler och från 34 till 20% hos schäfer.”
Per-Erik Sundgren 1995. Min kursivering.
Snårskogen kan se ut som tekniken att misstänkliggöra genom att få in ordet ”MH” i samma mening som snack om ”hundar som biter barn” och ”pitbull” så ofta och omärkligt som möjligt för att stå till tjänst med en bild av att MH-beskrivning – från början Per-Eriks projekt - har till syfte att avla aggressiva hundar. Eller är ett akademiskt påfund långt borta från vardagen. Det självklara:
”Våra sällskapshundar, i vart fall de större, har alla sitt ursprung i någon form av jakthundar, vallhundar eller brukshundar av annat slag. ...De mest populära raserna härstammar från apporterande fågelhundar och vallhundar, raser som avlats för extrem vilja till samarbete med människor. /.../
Vi vet genom forskning att hundars beteende visar betydande ärftlig variation. Mentala egenskaper som inte längre utsätts för ett bestämt avelstryck kommer därför sakta att upplösas och våra sällskapshundars beteenden kommer att i ökande utsträckning skapa problem. Exempel på sådan negativ utveckling finns redan i vissa raser. Man kan inte gärna begära att moderna tätortsmänniskor skall börja jaga eller valla med sina hundar. Men då krävs i stället andra former av prövning av hundarnas mentalitet innan de får gå i avel.”
Per-Erik Sundgren 1995. Min kursivering.
Den traditionella uppfödarvärlden är fortfarande alldeles för ofta en snårskog av egenintresse och självvald okunnighet. Men gläntorna breder ut sig. Nya uppfödare bygger upp en ny tradition baserad på kunskap. Per-Erik Sundgren betydde mycket för den förändringen.
En orädd och pålitlig människa och en bra genetiker är död. Men för den skull ska inte inte slyt få växa över.
Bodil Carlsson
tisdag 5 januari 2010
Livet på landet
Någon ringde häromdagen och sa en sak som jag inte har tänkt på – att folk som bor i stan inte vet hur det är att inte göra det. Då kom jag ihåg att för länge sen bodde jag också i stan och det var mycket jag inte hade koll på. Skillnaden mellan rådjursspår och vildsvinsspår, till exempel, och att man måste se till att ha det så pass varmt inomhus att man inte blir långsam och trög i skallen för att man faktiskt fryser.
Kära stadsbor! Det är inte alls som en enda stor golfbana, landet, särskilt inte just nu, och det är rent ut sagt inte bekvämt att bo här, särskilt inte nu. Det tar aldrig slut på göra. Vedklabbar ska bäras in– vi väntar en luftvärmepump i februari, men än är det direktverkande ved som gäller – och vatten ska bäras ut. Hästar ska ut, boxar mockas, stall göras i ordning och hästar ska in igen. Day in and day out.
Tiden mäts i de där rundgångarna. Klockan är dags att hälla på hett vatten åt hästarna, för snart är det isskorpa i hinkarna igen och kommer de inte åt att dricka, kan de få foderstrupsförstoppning – torr höplugg i matstrupen – och då kommer veterinären och djurambulansen och stora räkningar. Både morron och kväll nu på vintern är det tid för några tag med ryktborsten, inte för att det ska se fint ut utan för att hårremmen ska ha ett skydd av vattenavstötande fett, inte fläckar av vattensugande smuts. Och rätt som det är, är det hög tid att rycka ut med snöskoveln och skotta undan snöraset från stalltaket, så att dörrn går att få upp och kräken kan komma ut.
Blöta eller snöiga dagar står kräken sedan och tuggar under den lutande gammeltallen, tills klockan är dags att ta in. Den tidpunkten meddelar de med gälla gnägg, så att vi inte ska missa när det suger i morotstarmen.
Däremellan företas hundpromenaderna. Det här fotot visar inte rörelseoskärpa, inte ens skakningar i stelfrusna fotograffingrar - det visar snöstorm vid dagens början. Detta var inte en bra dag att titta efter färska viltspår, kan jag berätta, men hundarna trivdes i busvädret. Collie är ena oömma hunnar, som dom säger här. Och en sak ska ni veta, stadsbor: snö och vind är skapliga ryktdon!
Halmstrån och höboss hinner blåsa bort på en tvåtimmarsrunda. Så kan man också föna en hundpäls.
I kvällningen hämtar vi in hästarna, Tan och jag. Han sitter kvar när stängslet öppnas och första hästen sniker förbi i galopp, provocerande tätt inpå. Hon har alltid trivts med att reta hundar. Nu har hon dessutom lärt sig att med tillräckligt försprång hinner hon stjäla morot i box efter box, innan de andra hinner fram. Tan väntar in de andra, även om han sneglar längtansfullt efter den förbiskumpande hästrumpan emellanåt. Och så lommar han i kölvattnet på den långsammaste hästen, som har kvar sviter efter fång. Han vet att hon ökar takten, om han ger ifrån sig ett skall eller två. Men han stannar vid grinden och låter henne gå igenom i lugn och ro.
Ibland, när han tycker att vi har gjort ett bra jobb, tittar han upp på mig med en blick som säger att vi hör ihop. Då hoppar hjärtat över ett slag, för han ser på mig med den gamle hundens ögon och jag hade aldrig trott att jag skulle få se den blicken igen.
Nu för tiden är det Tan, som talar om för mig att klockan är halv sju på kvällen. Då är det dags att gå ner till hästarna för kvällsrykt och mer hetvatten och pyssel.
De håller reda på tiden åt en, hundar.
Och nu tänker läsarna – Jaha! Ett tråkigt foto till på Bodils shettisar och collies!
Kan man tycka, förstås.
Eller så kan man tycka så här: fotot hade överhuvudtaget inte kunnat tas för ett år sedan. Detta är en bild av förmågan att lära bort rädsla. Det är fotot av en genkombination.
Den genkombinationen är inte en utmärkelse. Inte ett hederstecken. Inte ett skrytpapper.
Den är bara utomordentligt praktisk! För där den finns, blir hundens liv lättare och intressantare – och våra också.
Om detta hade jag tänkt skriva lite och det hade redan varit gjort, om inte något hade kommit emellan. Hundar är bra på att hålla reda på tiden åt en. Ibland säger de helt enkelt att det är dags att vila lite.
Bodil Carlsson
Kära stadsbor! Det är inte alls som en enda stor golfbana, landet, särskilt inte just nu, och det är rent ut sagt inte bekvämt att bo här, särskilt inte nu. Det tar aldrig slut på göra. Vedklabbar ska bäras in– vi väntar en luftvärmepump i februari, men än är det direktverkande ved som gäller – och vatten ska bäras ut. Hästar ska ut, boxar mockas, stall göras i ordning och hästar ska in igen. Day in and day out.
Tiden mäts i de där rundgångarna. Klockan är dags att hälla på hett vatten åt hästarna, för snart är det isskorpa i hinkarna igen och kommer de inte åt att dricka, kan de få foderstrupsförstoppning – torr höplugg i matstrupen – och då kommer veterinären och djurambulansen och stora räkningar. Både morron och kväll nu på vintern är det tid för några tag med ryktborsten, inte för att det ska se fint ut utan för att hårremmen ska ha ett skydd av vattenavstötande fett, inte fläckar av vattensugande smuts. Och rätt som det är, är det hög tid att rycka ut med snöskoveln och skotta undan snöraset från stalltaket, så att dörrn går att få upp och kräken kan komma ut.
Blöta eller snöiga dagar står kräken sedan och tuggar under den lutande gammeltallen, tills klockan är dags att ta in. Den tidpunkten meddelar de med gälla gnägg, så att vi inte ska missa när det suger i morotstarmen.
Däremellan företas hundpromenaderna. Det här fotot visar inte rörelseoskärpa, inte ens skakningar i stelfrusna fotograffingrar - det visar snöstorm vid dagens början. Detta var inte en bra dag att titta efter färska viltspår, kan jag berätta, men hundarna trivdes i busvädret. Collie är ena oömma hunnar, som dom säger här. Och en sak ska ni veta, stadsbor: snö och vind är skapliga ryktdon!
Halmstrån och höboss hinner blåsa bort på en tvåtimmarsrunda. Så kan man också föna en hundpäls.
I kvällningen hämtar vi in hästarna, Tan och jag. Han sitter kvar när stängslet öppnas och första hästen sniker förbi i galopp, provocerande tätt inpå. Hon har alltid trivts med att reta hundar. Nu har hon dessutom lärt sig att med tillräckligt försprång hinner hon stjäla morot i box efter box, innan de andra hinner fram. Tan väntar in de andra, även om han sneglar längtansfullt efter den förbiskumpande hästrumpan emellanåt. Och så lommar han i kölvattnet på den långsammaste hästen, som har kvar sviter efter fång. Han vet att hon ökar takten, om han ger ifrån sig ett skall eller två. Men han stannar vid grinden och låter henne gå igenom i lugn och ro.
Ibland, när han tycker att vi har gjort ett bra jobb, tittar han upp på mig med en blick som säger att vi hör ihop. Då hoppar hjärtat över ett slag, för han ser på mig med den gamle hundens ögon och jag hade aldrig trott att jag skulle få se den blicken igen.
Nu för tiden är det Tan, som talar om för mig att klockan är halv sju på kvällen. Då är det dags att gå ner till hästarna för kvällsrykt och mer hetvatten och pyssel.
De håller reda på tiden åt en, hundar.
Och nu tänker läsarna – Jaha! Ett tråkigt foto till på Bodils shettisar och collies!
Kan man tycka, förstås.
Eller så kan man tycka så här: fotot hade överhuvudtaget inte kunnat tas för ett år sedan. Detta är en bild av förmågan att lära bort rädsla. Det är fotot av en genkombination.
Den genkombinationen är inte en utmärkelse. Inte ett hederstecken. Inte ett skrytpapper.
Den är bara utomordentligt praktisk! För där den finns, blir hundens liv lättare och intressantare – och våra också.
Om detta hade jag tänkt skriva lite och det hade redan varit gjort, om inte något hade kommit emellan. Hundar är bra på att hålla reda på tiden åt en. Ibland säger de helt enkelt att det är dags att vila lite.
Bodil Carlsson
måndag 4 januari 2010
UTANFÖR PROTOKOLLET
Mitt enda barn flyger till Canada i natt och jag är för full av ågren för att kunna se på TV, så jag läser protokoll.
Det är mer givande än man kan tro.
Har ni varit inne på Den Andra Bloggen på sistone? Favoriter i repris!
Airedaleterrierns stolta seglats ut ur Brukshundsklubben. SBK:s lömska motdrag att kidnappa collierasen som kompensation för den förlorade airedaleklubben. Collieklubbens framstampade röstboskap. Det vedervärdiga HD-röntgandet. Plågor och pålagor på fattiga uppfödare!
Men nu har iallafall SKK:s CS vägrat godkänna broholmerföreningens ansökan om ett hälsoprogram. Det tycker Den Andra Bloggen är klokt och bra. För se hur illa har det inte gått med försöken att få ner HD-frekvensen på schäfer! Jo – vi får veta att det ”är bara logiskt att autoimmuna sjukdomar ökar i förskräckande omfattning, att schäfer minskat med tre fjärdedelar” och att ”det är stora problem att få fram dugande tjänstehundsämnen.” Så kan det gå, när man börjar HD-röntga.
I sin visdom har CS förstått hur avelsurval baserat på hälsa slutar. Just det - med ohälsa. Jajamänsann, flickor och pojkar! Inte vill CS dra på de stackars broholmarna autoimmuna sjukdomar eller se på när rasens tjänstehundsämnen förångas! Just DÄRFÖR har CS gjort sagt ifrån - här ska inte fjantas med nåt hälsoprogram...
...eller var det inte alls på det viset? Vad hände egentligen?
Broholmern är en hund av mastifftyp med anor i Danmark från 1500-talet. Som många andra gamla raser fick den se tiden gå ifrån sig och räknades som utdöd, tills intresset för att bevara den vaknade och några entusiaster bestämde sig för att återskapa den.
De är fortfarande igång. Nu vill de ha ett hälsoprogram – höfter och armbågar röntgade och MH på föräldradjuren, annars inga registrerade valpar.
Gissa varför ansökan inte godkändes? Det står också i CS-protokollet. Det har inte ett skvatt med tjänstehundar eller autoimmuna schäfersjukdomar att skaffa. Det beror på att rasen har EXTREMT FÅ HUNDAR!
I Norge och Sverige finns sammanlagt sådär trettifem styckna att avla på. Det är väl klart som korvspad att de inte går att införa avelsbegränsningar på! De avelsbegränsar sig själva alldeles tillräckligt genom att vara så få.
Det glömde Den Andra Bloggen att berätta. Som drapan formuleras blir den ett bevis för att CS tycker som bloggaren och att hälsoprogram är fiffel och båg och rasernas fördärv. Det var väl någon som ville höra det.
Det där är Andra Bloggens standardteknik.
Ryck ett faktum/citat ur sitt sammanhang. Svep in det i generösa sjok av eget tyckande i bjärta färger, garnera med krusrosetter i form av ett känt namn eller två, det ser gediget ut! Och leverera resultatet som önskepaket till hunderiets gamla garde, som behöver få sin verklighetsbild bekräftad.
Är man dessutom gammal hundjournalist, kan ju någon tro att man har fakta rätt.
Läser man vidare i samma CS-protokoll hittar man denna mindre ögonbrynshöjare.
”En journalist har till Nils Erik Åhmansson framfört kritik om hur SBK hanterat de statliga medel på drygt 3 miljoner kr som man får varje år. Ordföranden har haft ett samtal med SBK:s ordförande Staffan Thorman i frågan och konstaterat att SBK har tagit till sig den kritik som varit och nu på bästa sätt kommer att lösa frågan.”
Hmm... det där kom visst inte heller med i bloggen?
Ännu bättre för att hålla tankarna borta från ett flygplan på väg över Atlanten är följande rader ur samma CS-protokollet av den 25 november 2009. Åke Hedhammar föreslår en kontakt med EU-parlamentarikern Marit Paulsen ”med anledning av den mediedebatt som uppstod för någon månad sedan kring aveln med våra sällskapsdjur och då särskilt hundar.” Hedhammar får i uppdrag att förbereda den kontakten.
Vilken debatt ägde rum i höstas? Efterdyningarna av APGAW-rapporten. Ett möte för att diskutera rapporten kommer att hållas med representanter för Veterinärförbundet och SLU. Och så har det framkommit starka önskemål om att få nytt folk på plats inom FCI:s ledning.
Att läsa protokoll börjar kännas rätt spännande.
Det rör faktiskt på sig i världen utanför protokollet. Fast kanske inte just i den riktning som det gamla gardet önskar.
Bodil Carlsson
Det är mer givande än man kan tro.
Har ni varit inne på Den Andra Bloggen på sistone? Favoriter i repris!
Airedaleterrierns stolta seglats ut ur Brukshundsklubben. SBK:s lömska motdrag att kidnappa collierasen som kompensation för den förlorade airedaleklubben. Collieklubbens framstampade röstboskap. Det vedervärdiga HD-röntgandet. Plågor och pålagor på fattiga uppfödare!
Men nu har iallafall SKK:s CS vägrat godkänna broholmerföreningens ansökan om ett hälsoprogram. Det tycker Den Andra Bloggen är klokt och bra. För se hur illa har det inte gått med försöken att få ner HD-frekvensen på schäfer! Jo – vi får veta att det ”är bara logiskt att autoimmuna sjukdomar ökar i förskräckande omfattning, att schäfer minskat med tre fjärdedelar” och att ”det är stora problem att få fram dugande tjänstehundsämnen.” Så kan det gå, när man börjar HD-röntga.
I sin visdom har CS förstått hur avelsurval baserat på hälsa slutar. Just det - med ohälsa. Jajamänsann, flickor och pojkar! Inte vill CS dra på de stackars broholmarna autoimmuna sjukdomar eller se på när rasens tjänstehundsämnen förångas! Just DÄRFÖR har CS gjort sagt ifrån - här ska inte fjantas med nåt hälsoprogram...
...eller var det inte alls på det viset? Vad hände egentligen?
Broholmern är en hund av mastifftyp med anor i Danmark från 1500-talet. Som många andra gamla raser fick den se tiden gå ifrån sig och räknades som utdöd, tills intresset för att bevara den vaknade och några entusiaster bestämde sig för att återskapa den.
De är fortfarande igång. Nu vill de ha ett hälsoprogram – höfter och armbågar röntgade och MH på föräldradjuren, annars inga registrerade valpar.
Gissa varför ansökan inte godkändes? Det står också i CS-protokollet. Det har inte ett skvatt med tjänstehundar eller autoimmuna schäfersjukdomar att skaffa. Det beror på att rasen har EXTREMT FÅ HUNDAR!
I Norge och Sverige finns sammanlagt sådär trettifem styckna att avla på. Det är väl klart som korvspad att de inte går att införa avelsbegränsningar på! De avelsbegränsar sig själva alldeles tillräckligt genom att vara så få.
Det glömde Den Andra Bloggen att berätta. Som drapan formuleras blir den ett bevis för att CS tycker som bloggaren och att hälsoprogram är fiffel och båg och rasernas fördärv. Det var väl någon som ville höra det.
Det där är Andra Bloggens standardteknik.
Ryck ett faktum/citat ur sitt sammanhang. Svep in det i generösa sjok av eget tyckande i bjärta färger, garnera med krusrosetter i form av ett känt namn eller två, det ser gediget ut! Och leverera resultatet som önskepaket till hunderiets gamla garde, som behöver få sin verklighetsbild bekräftad.
Är man dessutom gammal hundjournalist, kan ju någon tro att man har fakta rätt.
Läser man vidare i samma CS-protokoll hittar man denna mindre ögonbrynshöjare.
”En journalist har till Nils Erik Åhmansson framfört kritik om hur SBK hanterat de statliga medel på drygt 3 miljoner kr som man får varje år. Ordföranden har haft ett samtal med SBK:s ordförande Staffan Thorman i frågan och konstaterat att SBK har tagit till sig den kritik som varit och nu på bästa sätt kommer att lösa frågan.”
Hmm... det där kom visst inte heller med i bloggen?
Ännu bättre för att hålla tankarna borta från ett flygplan på väg över Atlanten är följande rader ur samma CS-protokollet av den 25 november 2009. Åke Hedhammar föreslår en kontakt med EU-parlamentarikern Marit Paulsen ”med anledning av den mediedebatt som uppstod för någon månad sedan kring aveln med våra sällskapsdjur och då särskilt hundar.” Hedhammar får i uppdrag att förbereda den kontakten.
Vilken debatt ägde rum i höstas? Efterdyningarna av APGAW-rapporten. Ett möte för att diskutera rapporten kommer att hållas med representanter för Veterinärförbundet och SLU. Och så har det framkommit starka önskemål om att få nytt folk på plats inom FCI:s ledning.
Att läsa protokoll börjar kännas rätt spännande.
Det rör faktiskt på sig i världen utanför protokollet. Fast kanske inte just i den riktning som det gamla gardet önskar.
Bodil Carlsson
söndag 3 januari 2010
EVIGT & ODELAT TILLSVAMLAT
På plattyska heter det tydligen ”ewig tosamende ungedelt”, evigt förenade. Röstboskapen och SBK, alltså. Det har jag lärt mig av fru Högmans blogg idag. Det är en jäkla tur att någon upplyste mig – jag är inte så smart, förstår ni. Faktiskt är det på det viset, att jag är så kokobäng att jag inte fattar att rasklubben för min hundras inte kan höra ihop med en frivillig försvarsorganisation för TYSKA hundraser!
Det är jag som är röstboskapen.
Tack för att jag blir upplyst.
Det är jag som sitter och får mina beslut framskrämda på collieklubbens årsmöten av en dynamisk förbundsstyrelseperson som ordförande. Det är jag som röstar på årsmöten bevakade av ytterligare FS-folk.
Det visste jag inte. Tack för att jag blir upplyst!
Vet ni vad jag har gått omkring och inbillat mig? Jo – precis som alla de andra, som har bildat stark majoritet på Collieklubbens årsmöten, är jag myndig och betrodd med att sköta min ekonomi och rösta i riksdags&kommunalval i det här landet.
I min enfald trodde jag att det räckte för att jag skulle ha en icke ifrågasatt rösträtt i min egen rasklubb.
Men det gör det alltså inte! Tack för att jag blir upplyst.
Jag är en av alla som skrev under ett brev till CS med stöd för SBK:s fortsatta avelsansvar för vår ras. Sextio uppfödare med vänner vände sig bakom rasklubbens rygg till CS och sonderade om rasklubbens tillhörighet i samma andetag som man beklagade sig över MH- krav på collie. Vi röstboskap fick in några hundra namnunderskrifter från uppfödare och valpköpare på ett par dagar och nya namn fortsatte flyta in efter deadline.
Jag trodde att alla vi som skrev under visste precis vad som stod i vårt brev till CS. Men tydligen förstår vi inte vad vi gör. Tack för att jag blir upplyst.
Rasklubbens majoritet vill ha collien kvar under SBK:s avelsansvar och vill att den alltför utbredda rädslebenägenheten inom rasen erkänns som det problem det är – för alldeles för många hundar och alldeles för många valpköpare! - utan att en liten grupp uppfödare ska försöka snacka bort saken. Är det så svårt att fatta?
Rasklubbens majoritet vill ha avelsdjur med vettiga HD- och MH- resultat. Är det så svårt att fatta?
Rasklubbens majoritet går inte med på att en liten grupp uppfödare till varje pris ska ha rasen ut ur SBK. Deras enda syfte är att slippa ifrån kraven på höftledsröntgen, kraven på känt MH-resultat hos föräldradjur och den offentliga tillgängligheten för båda. DEN saken är i alla fall inte svår att fatta.
Det begriper till och med röstboskap som jag.
Vet ni vad fru Högmans argument kallas för på plattsvenska? Jävla skitsnack!
Bodil Carlsson
Det är jag som är röstboskapen.
Tack för att jag blir upplyst.
Det är jag som sitter och får mina beslut framskrämda på collieklubbens årsmöten av en dynamisk förbundsstyrelseperson som ordförande. Det är jag som röstar på årsmöten bevakade av ytterligare FS-folk.
Det visste jag inte. Tack för att jag blir upplyst!
Vet ni vad jag har gått omkring och inbillat mig? Jo – precis som alla de andra, som har bildat stark majoritet på Collieklubbens årsmöten, är jag myndig och betrodd med att sköta min ekonomi och rösta i riksdags&kommunalval i det här landet.
I min enfald trodde jag att det räckte för att jag skulle ha en icke ifrågasatt rösträtt i min egen rasklubb.
Men det gör det alltså inte! Tack för att jag blir upplyst.
Jag är en av alla som skrev under ett brev till CS med stöd för SBK:s fortsatta avelsansvar för vår ras. Sextio uppfödare med vänner vände sig bakom rasklubbens rygg till CS och sonderade om rasklubbens tillhörighet i samma andetag som man beklagade sig över MH- krav på collie. Vi röstboskap fick in några hundra namnunderskrifter från uppfödare och valpköpare på ett par dagar och nya namn fortsatte flyta in efter deadline.
Jag trodde att alla vi som skrev under visste precis vad som stod i vårt brev till CS. Men tydligen förstår vi inte vad vi gör. Tack för att jag blir upplyst.
Rasklubbens majoritet vill ha collien kvar under SBK:s avelsansvar och vill att den alltför utbredda rädslebenägenheten inom rasen erkänns som det problem det är – för alldeles för många hundar och alldeles för många valpköpare! - utan att en liten grupp uppfödare ska försöka snacka bort saken. Är det så svårt att fatta?
Rasklubbens majoritet vill ha avelsdjur med vettiga HD- och MH- resultat. Är det så svårt att fatta?
Rasklubbens majoritet går inte med på att en liten grupp uppfödare till varje pris ska ha rasen ut ur SBK. Deras enda syfte är att slippa ifrån kraven på höftledsröntgen, kraven på känt MH-resultat hos föräldradjur och den offentliga tillgängligheten för båda. DEN saken är i alla fall inte svår att fatta.
Det begriper till och med röstboskap som jag.
Vet ni vad fru Högmans argument kallas för på plattsvenska? Jävla skitsnack!
Bodil Carlsson
lördag 2 januari 2010
Nyårsafton...
...är svår att fånga på bild. Men något åt det här hållet såg det ut, sent på kvällen. Alldeles ljust!
Lite spridda smällare inifrån stan hördes på eftermiddagen och tidigt på kvällen. Allt lugnt sedan. Vi myste framför dumburken, beredda på att krypa ner. Då, tre minuter i tolvslaget, rusade lilltiken på dörren och skulle i största brådska ut!
Matte öppnade – och blev stående på trappan. Vad stora granngården firade är oklart, men något alldeles särskilt var det. Ett blått regn av fyrverkerier över trädtopparna, dunder och knallar! Och det mest förvånande av alltsammans - i en glugg mellan trädridån kom bitar av en straussvals drivande.
Lilltiken gjorde det hon skulle och försvann ut på åkern. Hennes bror tog sig tid att skälla åt fyrverkerierna, innan han kastade om och satte efter henne. Där sprang de som skuggor i månljus och snö på sin sida om fårstängslet i kapp med rådjuret på den andra sidan... till tonerna av vals och knallar.
Vilket tolvslag!
Det finns colliefolk som kallar MH för ett skrytpapper. Det finns några som till varje pris vill att rasen ska slippa ifrån den offentliga dokumentationen av skottreaktioner hos avelsdjur.
Låt ingen slå i er något! Inga skotträdda hundar i avel betyder en enda sak:
man kan ta fjantiga danssteg i snön och skrika GOTT NYTT ÅR åt sina hundar!
Bodil Carlsson
Lite spridda smällare inifrån stan hördes på eftermiddagen och tidigt på kvällen. Allt lugnt sedan. Vi myste framför dumburken, beredda på att krypa ner. Då, tre minuter i tolvslaget, rusade lilltiken på dörren och skulle i största brådska ut!
Matte öppnade – och blev stående på trappan. Vad stora granngården firade är oklart, men något alldeles särskilt var det. Ett blått regn av fyrverkerier över trädtopparna, dunder och knallar! Och det mest förvånande av alltsammans - i en glugg mellan trädridån kom bitar av en straussvals drivande.
Lilltiken gjorde det hon skulle och försvann ut på åkern. Hennes bror tog sig tid att skälla åt fyrverkerierna, innan han kastade om och satte efter henne. Där sprang de som skuggor i månljus och snö på sin sida om fårstängslet i kapp med rådjuret på den andra sidan... till tonerna av vals och knallar.
Vilket tolvslag!
Det finns colliefolk som kallar MH för ett skrytpapper. Det finns några som till varje pris vill att rasen ska slippa ifrån den offentliga dokumentationen av skottreaktioner hos avelsdjur.
Låt ingen slå i er något! Inga skotträdda hundar i avel betyder en enda sak:
man kan ta fjantiga danssteg i snön och skrika GOTT NYTT ÅR åt sina hundar!
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)