Vacker och värdig?

Onsdag kväll, agility igen. Lång dag på jobbet, hämtad klockan fem, hundar i bakluckan och utrustningen (vattenskål och korvb) i ryggsäcken. Grannen körde. Hans nya tyska jaktterrier klapprade tänder av upphetsning i sin bur, heltaggad inför andra omgången av unghundskursen.
Hans kurs börjar sju. Vår börjar halv sex. Snabb utryckning runt klubben för kissrunda, rituell kissrunda eftersom hundarna har varit på skogsmarsch med husse innan de gav sig av. Hundar är nu så funtade att de måste kolla av rubrikerna om ankomster och avgångar på en brukshundsklubb, innan de är redo för andra insatser...Jaktterriern skaffar sig en snabb överblick över tillgängliga offer för dagen. Colliesarna luktar och begrundar. Alla de tävlingsinställda sjuttonåringarna släpar fram hindren, instruktören instruerar och det visar sig slutligen bli en KlassII-bana!
Jisses, vi som är på nybörjarstadiet...

Ovanligt livlig kväll med löptikslukter på ett par fläckar, tappade korvbitar i gräset, nyanlända deltagare i unghundskursen på planen intill varav hälften verkade vara schäfrar på sådär tio månader, med ambitionen att impa på hela världen by way of vrål. Ja, och så grannens jaktterrier! Han vrålar inte. Han klapprar tänder och gnäller så det hörs bort till oss, av iver och längtan, för hans ambition är mord och här ser han rika möjligheter! Grannens hopp är att kursen ska få jaktterriern att inse skillnaden mellan grävling och schäfer, men det ser inte ljust ut hittills.
Ljudnivån var otrolig. Skall och bravoskrik ekade. Hundar sprang, hoppade, tvärvände och hoppade. Mitt i smeten smattrade en ung moppekille fram och en stund senare kom två unga tjejer ledande hästar i grimma. Karlarna i det framväxande villaområdet ett stenkast bort hamrade duktigt på sina nya hus. Borrar gick igång.
Hundarna sprang som streck. Colliebusen var riktigt duktig! Lilltiken gillade inte tunnlarna, inte de parallella väldigt långa, väldigt krökta tunnlarna där ingen vet vad som döljer sig... så hon sprang mitt emellan dem, synbart belåten med den smarta lösningen på problemet. Men A-hindret, som inte ens ingick, for hon över med ett skratt!



En Klass II-bana är för svår för dem, de har så otroligt litet rutin. För virriga gamla matte är den omöjlig. Efter tionde hindret har jag glömt fortsättningen och börjar dessutom få svårt att hålla reda på mina händer och fötter. Sjuttonåringarna går sammanbitet banan ett par gånger, planlägger sina framförbyten och bakombyten – och sen sitter det. För min del får kursledaren kuta efter och skrika i örat -”Vänster Bodil! Guuuula tunneln nu!” – och jag fixar det inte ändå. Men colliesarna lyssnar till virrpannan, de tittar faktiskt på mig och inte på något av allt det andra som pågår hela tiden runt omkring... Och även om Colliebusen kan distraheras av en kissfläck och lilltiken av en korvlukt i gräset emellanåt, så är det rätt otroligt hur bra de får till det ändå. Mitt i virrvarret av intryck håller de koll på mig och samarbetar! Vi har roligt!

Klockan åtta slutar vi och börjar promenera hemåt, mina bonnläppar till hundar och jag. Grannens kurs slutar nio. Vi har tiden för oss. Vi släntrar igenom stan, medan mörkret tätnar. På en ödetomt skymtar vi en man i keps och reflexjacka kasta något åt en stor brun sak med vit bläs – någon lär sin berner sennen apportera. Ut ur en gränd kommer en lös svart labb, som sneglar uppskattande på lilltiken och sen fortsätter efter sin handikappade husse i elrullstol. Framför ICA övar mopedgänget rivstarter och bus. Ett avgasrör smäller till. På väg nerför Hamnbacken blir vi omkörda av en ung kille på rullbräda med stort gitarrfodral över axeln.
Hundarna iakttar allt detta med intresse. Det är så olikt deras vanliga liv.
Stadsparken är kolmörk. Skepnad som anas därinne avslöjar sig som man med mops när de för ett ögonblick kliver in i ljusskenet från en gatlykta. Colliesarna erbjuder sig att gå in i mörkret och undersöka detta ekipage närmare, men går med på att fortsätta rakt genom det som är kvar att fortsätta genom – Hjo är en liten stad.
På andra sidan stadsgränsen, vid de sista gatlyktorna, sätter vi oss och väntar. Vid uppfarten till en gård finns ett sittvänligt betongblock och kvart över nio på kvällen är det en väldigt bra plats för matte. Hundarna är rätt nöjda, de också, efter fem timmars omväxlande ansträngning...men de lyssnar utåt fältet och skulle inte vara omöjliga om de ombads ta reda på det som rör sig där.
Så där sitter vi i kvällsmörkret och medan matte tittar på den stora gula lyktan i skyn, spanar hundarna efter det som prasslar därborta. Och lyssnar efter grannens bil, som är på väg för att plocka upp oss.
De hör motorljudet långt innan jag gör det.


Varför jag berättar det här om en vanlig kväll för vanliga hundar?

Jo, den här speciella kvällen kom en annan collie på sin kvällspromenad i gående mitt i alltsammans. Den hunden stretade inte i kopplet.Den höjde inte svansen, den lyfte inte huvudet för att spana in alla andra hundar, den nosade inte efter löplukter eller korvdofter. Den bara gick, lite låg i kroppen, med lite låg svans. Som om den varken såg eller hörde myllret. ”Värdig” säger en del om sådana collies. ”Vacker och värdig.”
Jaså?
Sjävklart var den vacker.
Men vad är värdigt med att vara så osäker att man låtsas att man var någon annanstans?