The shadow of our ignorance: Skuggan

Återberättad efter Ursula le Guins A Wizard of Earthsea

Öarna kan vara forntidens Grekland, eller Shetlandsöana för tusen år sedan, det spelar ingen roll. Livet är rättframt på det gamla hårda viset. Man samlar ved för slippa frysa ihjäl när vintern kommer och fiskar eller sköter sina getter för att hålla svälten från dörren. Varje liten by har en smed – av nödvändighet, hur får man annars spik och kniv? Varje liten by har en byhäxa. Hon kan enkla besvärjelser, sådana som samlar ihop förrymda getter eller framkallar förälskelse. Ibland föds en trollkarl, vilket är en helt annan femma – en magiker! En som förstår världens rötter och balansen mellan regn och torka, mellan ljus och mörker, mellan det som har varit och det som är.

De är allihopa pojkar.Det är lite som med matlagning, kvinnorna totar ihop vardagskostens husmorstrollerier medan Stora Män blir kockar på femstjärniga magikerställen och grubblar livet igenom över ingredienserna i svårkomponerade förtrollningar. Magikergossarna föds lite överallt, men inte ofta och inte alltid i en familj som förstår dem. Om de har tur och blir igenkända skickas de till trollkarlsskolan på ön Roke för att lära sig hantera sin gåva. För som de gamla visa trollisarna säger – A little knowledge is a dangerous thing. Det är farligt att bara veta lite grann. Man behöver kunna det man håller på med. Annars går det illa.

Lille killen Sparvhök föds bland getter och fiskebåtar och stormbyar. Han är knappt knähög, när han samlar ihop sin första getflock med ett ord på magikerspråket. En berömd gammal magiker hör ryktet om Sparvhök, tar honom till lärling och skickar honom till sist till trollkarlsuniversitetet på ön Roke. Där går det riktigt bra för gossen! Sparvhök är väldigt smart, han lär sig väldigt fort, är väldigt stolt över sig själv och väldigt otålig att få visa hur duktig han är.

Konkurrensen är knivskarp. Alla de unga trollkarlsämnena på skolan sneglar på varandra, de smygtrollar på egen hand och de ryker ihop i trolleridueller för att bräcka varandra.
Sparvhök får en fiende. En flera år äldre kille från en adelsfamilj, som inte missar något tillfälle att tala om vilken tom tunna Sparvhök egentligen är. Så Sparvhök nappar. Han ska minsann visa adelsvalpen!
Han ska kalla fram Den Vackraste. Drottningen Elfarran, i de dödas rike sedan så många generationer att hon är bliven en saga, den vackraste kvinna som har funnits – henne ska Sparvhök kalla fram!

De andra bleknar och backar undan. Galenskap! Förhävelse!
Adelsgossen hånler.
-Snacka går ju! Men kom igen då, sätt igång!

Och det gör Sparvhök. Han blundar och lyfter armarna och börjar kalla fram Elfarran, medan mörkret samlas kring honom och allt dagsljus krymper ihop till en lysande glob mellan hans händer.
I den globen av ljus ser de som är kvar ett enda ögonblick Elfarrans undersköna ansikte. Och sedan kommer en oformlig skepnad farande ut ur underjorden och tar språnget rakt in i flocken av gapande pojkar. Skepnaden förföljer Sparvhök under lång tid. Den tar sig in i levande varelser runt honom och äter upp dem inifrån. Den kommer närmare och närmare inpå och Sparvhök kan inte komma undan den. Han känner dess närvaro jämt – den är ute efter honom. Förtvivlad frågar han en mycket gammal, döende magiker vad skepnaden egentligen är.
-Det är din skugga, säger den gamle mödosamt.
- It is the shadow of your ignorance. It is the shadow of your arrogance. It is the shadow that you cast!
Sparvhök lär sig till sist att erkänna den skugga han kastar. Han ser att om man hanterar krafter som är utanför ens kontroll – om man rubbar balansen mellan viktiga saker – så kan man kanske, för ett litet tag, kalla fram något som visar hela världen hur bra man är. Men det varar inte länge och det kostar förödelse.

Det är lätt att skriva ut ett recept på bredspektrumpenicillin för något som kanske är en öroninflammation. Man får credit och tacksamhet och känner sig mäktig. Men var gång man gör det, har man gjort det barnets kropp ett visst antal penicillinkänsliga bakterier fattigare och världen ett antal resistenta bakterier rikare. Balansen är ändrad. Någonstans kommer ett barn att slippa ha ont i örat. Och någon annanstans kommer ett prematurt barn att dö infekterat av sådana bakterier, som står emot allt.

Det är lätt att vilja trolla fram Den Vackraste genom att dribbla lite med ärftlighet. Hur lätt måste det inte ha verkat när genetiken var ny! Men var gång man dubblar generna för tippöron, eller utsökta mandelformade ögon, eller någon annan yttre detalj som man älskar och lätt kan se - och lätt kan tävla med och helst få fina priser för - då har man förtätat ett antal andra gener på köpet. Om man har otur är det generna för höftledsfel, hjärtfel, CEA, autoimmun pankreassjukdom, hemofili, immundefekter...och annat som man inte alls kunde se komma, men inte så lätt kan bli av med när de en gång har tagit språnget in i rasen. A little knowledge is a dangerous thing.

Så gick det till när en skugga dök upp i renrasaveln. Den äter upp våra raser inifrån, om vi inte ser upp.
Och vet ni vad? Vi själva har tydligen rätt svårt att se den där skuggan. Men det har inte allmänheten.
Och vad värre är – de ser att det är VÅR skugga.

Det är skuggan av vår okunnighet, när vi hanterar andra varelsers gener utan att ha koll på vad vi gör. Det är skuggan av vår arrogans, när vi förnekar att problemen existerar. Eller struntar i dem, så länge vi vinner våra priser. Vanligt folk ser det och misstror oss – och misstror våra hundar.
Skuggan idag är den som tidigare uppfödares val och prioriteringar inom de olika raserna har skapat. Det vi kan bestämma är hur lång skugga vi själva vill kasta. Vilka collies vill vi lämna efter oss?



Bodil Carlsson