Aha!

Ibland går man runt många år utan att fundera speciellt över saker som man hört någon gång. Jag har själv gått runt många år och trott att hundar är dumma medan katter är smarta för så sa någon till mig, för ganska många år sedan. "Hundar gör som de blir tillsagda medan katter har en egen vilja och inte låter sig dresseras". Självklart! En hund kommer till dig fix och färdig med alla grundkommandon inbyggda i systemet. Möjligtvis kan man lära dem lite specialtricks och det lär gå på en kafferast.
Trodde jag - i många år.
Nu är jag inne på det åttonde året med hund och först nu börjar jag förstå vad det hela handlar om.

Det är aldrig svårt att tycka om sin hund, det gör nog alla normala hundägare. Det är förstås en förutsättning för en god relation. Jag trodde att det räckte med det. Om jag visar hur mycket jag tycker om min hund så kommer den att göra allt för mig. Som den trogna kamrat den ska vara.
Det var innan hund nummer ett kom till familjen. Om vi så hade älskat ihjäl denna dam så skulle hon ändå inte gjort allt för oss. Hundar är inte sådana helt enkelt. De gör det som de själva vinner något på. Det var precis så hon gjorde, sökte upp allt spännande i sin omgivning
och gav blanka tusan i oss som menlöst stod och ropade "KOM!" - utan korv förstås, för det där med belöning hade vi inte riktigt pejling på då.

Insikten om vikten av belöningens smaklighet har sakta men säkert nått även min hjärna. Gudarna ska veta att det inte har gått fort men som man säger: "Bättre sent än aldrig!"
Matte har nog mer koll än jag i det fallet för jag har under dessa år trott att Frolic är så nära himmelriket en hund kan komma. Så Frolic fick det bli, på all träning.
Det gick inte dåligt egentligen men det stora lyftet, den strålande kontakten, den uppmärksamma hunden - den kom när belöningen verkligen blev himmelriket.
Så enkelt det kan vara - om man känner till knepen!


Korvälskarna!

Johan N.