...är förstasidesrubriken på engelska Dog World den 24 september. Fast ”agreed” är nog inte rätt ord rakt över.
Efter filmen Pedigree Dogs Exposed satte engelska KC till alla klutar för att rädda vad som gick av allmänhetens förtroende för renrasiga hundar. Från januari i år har man haft tillfälliga, reviderade standards för ett antal raser. De skulle diskuteras med rasklubbarna under halvåret som har gått.
Alla diskussioner har inte varit tvåsidiga, om man säger så. Kennelklubben har gjort inte mindre än 60 förändringar i standarden för bulldog! Bulldogklubbarna är inte glada. De verkar tycka att det hela är odemokratiskt. Det ursprungliga förslaget gjorde dem så upprörda, att de begärde ett särskilt möte med kennelklubben och framförde sina synpunkter. Kennelklubben skulle återkomma.
Men ack! Nya standardförslaget kom tillbaka till bulldogfolket precis likadant som förut, bortsett från att ytterligare en punkt skulle ändras hos bulldoggen. Argt säger rasklubbarnas ordförande: ”Ungefär som för pekinesern – det ska finnas mera nos. This is something we don´t think appropiate for a Bulldog to start with.”
Så i morron, den 29 september, sitter bulldoggklubbarna i hemlighetsomgärdat möte. Stanna kvar i kennelklubben? Bryta sig ur och gå sin egen väg?
Engelska kennelklubben har varit rätt mild i sin framtoning tidigare under året och bl a sagt att man ju inte vill att rasklubbar ska marschera iväg. Vilket inflytande skulle man då ha över deras avel?
Nu är det annat ljud i pipan. De allra flesta rasklubbar har varit väldigt samarbetsvilliga, säger KC:s talesman, och på eget initiativ kommit med tilläggsförslag, som gör uppfödarnas ansvar för hundarnas funktionsduglighet ännu tydligare. ”Vi genomför förändringarna först och främst för att skydda renrasiga hundars hälsa. Om vi inte agerar tillsammans med rasklubbarna kommer lagstiftarna troligen att kliva in och ta till åtgärder som kommer att slå lika hårt – om inte värre – mot grupperingar utanför kennelklubben.”
”Om vissa rasklubbar fortsätter att vara omedgörliga, måste vi till slut gå skilda vägar, för att skydda alla de andra uppfödare och hundar som Kennelklubben representerar.”
Alla nya rasstandards, 78 stycken, kommer att redovisas på Kennelklubbens hemsida den 1 oktober och i ringen gäller de från samma datum. Vad bulldoggsuppfödarna skall göra åt den saken vet vi inte förrän i övermorgon.
När de har diskuterat färdigt om den demokratiska rätten att förvägra sina hundar att ha nos.
Bodil Carlsson
måndag 28 september 2009
fredag 25 september 2009
Vacker och värdig?
Onsdag kväll, agility igen. Lång dag på jobbet, hämtad klockan fem, hundar i bakluckan och utrustningen (vattenskål och korvb) i ryggsäcken. Grannen körde. Hans nya tyska jaktterrier klapprade tänder av upphetsning i sin bur, heltaggad inför andra omgången av unghundskursen.
Hans kurs börjar sju. Vår börjar halv sex. Snabb utryckning runt klubben för kissrunda, rituell kissrunda eftersom hundarna har varit på skogsmarsch med husse innan de gav sig av. Hundar är nu så funtade att de måste kolla av rubrikerna om ankomster och avgångar på en brukshundsklubb, innan de är redo för andra insatser...Jaktterriern skaffar sig en snabb överblick över tillgängliga offer för dagen. Colliesarna luktar och begrundar. Alla de tävlingsinställda sjuttonåringarna släpar fram hindren, instruktören instruerar och det visar sig slutligen bli en KlassII-bana!
Jisses, vi som är på nybörjarstadiet...
Ovanligt livlig kväll med löptikslukter på ett par fläckar, tappade korvbitar i gräset, nyanlända deltagare i unghundskursen på planen intill varav hälften verkade vara schäfrar på sådär tio månader, med ambitionen att impa på hela världen by way of vrål. Ja, och så grannens jaktterrier! Han vrålar inte. Han klapprar tänder och gnäller så det hörs bort till oss, av iver och längtan, för hans ambition är mord och här ser han rika möjligheter! Grannens hopp är att kursen ska få jaktterriern att inse skillnaden mellan grävling och schäfer, men det ser inte ljust ut hittills.
Ljudnivån var otrolig. Skall och bravoskrik ekade. Hundar sprang, hoppade, tvärvände och hoppade. Mitt i smeten smattrade en ung moppekille fram och en stund senare kom två unga tjejer ledande hästar i grimma. Karlarna i det framväxande villaområdet ett stenkast bort hamrade duktigt på sina nya hus. Borrar gick igång.
Hundarna sprang som streck. Colliebusen var riktigt duktig! Lilltiken gillade inte tunnlarna, inte de parallella väldigt långa, väldigt krökta tunnlarna där ingen vet vad som döljer sig... så hon sprang mitt emellan dem, synbart belåten med den smarta lösningen på problemet. Men A-hindret, som inte ens ingick, for hon över med ett skratt!
En Klass II-bana är för svår för dem, de har så otroligt litet rutin. För virriga gamla matte är den omöjlig. Efter tionde hindret har jag glömt fortsättningen och börjar dessutom få svårt att hålla reda på mina händer och fötter. Sjuttonåringarna går sammanbitet banan ett par gånger, planlägger sina framförbyten och bakombyten – och sen sitter det. För min del får kursledaren kuta efter och skrika i örat -”Vänster Bodil! Guuuula tunneln nu!” – och jag fixar det inte ändå. Men colliesarna lyssnar till virrpannan, de tittar faktiskt på mig och inte på något av allt det andra som pågår hela tiden runt omkring... Och även om Colliebusen kan distraheras av en kissfläck och lilltiken av en korvlukt i gräset emellanåt, så är det rätt otroligt hur bra de får till det ändå. Mitt i virrvarret av intryck håller de koll på mig och samarbetar! Vi har roligt!
Klockan åtta slutar vi och börjar promenera hemåt, mina bonnläppar till hundar och jag. Grannens kurs slutar nio. Vi har tiden för oss. Vi släntrar igenom stan, medan mörkret tätnar. På en ödetomt skymtar vi en man i keps och reflexjacka kasta något åt en stor brun sak med vit bläs – någon lär sin berner sennen apportera. Ut ur en gränd kommer en lös svart labb, som sneglar uppskattande på lilltiken och sen fortsätter efter sin handikappade husse i elrullstol. Framför ICA övar mopedgänget rivstarter och bus. Ett avgasrör smäller till. På väg nerför Hamnbacken blir vi omkörda av en ung kille på rullbräda med stort gitarrfodral över axeln.
Hundarna iakttar allt detta med intresse. Det är så olikt deras vanliga liv.
Stadsparken är kolmörk. Skepnad som anas därinne avslöjar sig som man med mops när de för ett ögonblick kliver in i ljusskenet från en gatlykta. Colliesarna erbjuder sig att gå in i mörkret och undersöka detta ekipage närmare, men går med på att fortsätta rakt genom det som är kvar att fortsätta genom – Hjo är en liten stad.
På andra sidan stadsgränsen, vid de sista gatlyktorna, sätter vi oss och väntar. Vid uppfarten till en gård finns ett sittvänligt betongblock och kvart över nio på kvällen är det en väldigt bra plats för matte. Hundarna är rätt nöjda, de också, efter fem timmars omväxlande ansträngning...men de lyssnar utåt fältet och skulle inte vara omöjliga om de ombads ta reda på det som rör sig där.
Så där sitter vi i kvällsmörkret och medan matte tittar på den stora gula lyktan i skyn, spanar hundarna efter det som prasslar därborta. Och lyssnar efter grannens bil, som är på väg för att plocka upp oss.
De hör motorljudet långt innan jag gör det.
Varför jag berättar det här om en vanlig kväll för vanliga hundar?
Jo, den här speciella kvällen kom en annan collie på sin kvällspromenad i gående mitt i alltsammans. Den hunden stretade inte i kopplet.Den höjde inte svansen, den lyfte inte huvudet för att spana in alla andra hundar, den nosade inte efter löplukter eller korvdofter. Den bara gick, lite låg i kroppen, med lite låg svans. Som om den varken såg eller hörde myllret. ”Värdig” säger en del om sådana collies. ”Vacker och värdig.”
Jaså?
Sjävklart var den vacker.
Men vad är värdigt med att vara så osäker att man låtsas att man var någon annanstans?
tisdag 22 september 2009
Vägval
Det blåser rejält i hundvärlden nu! Sakta men säkert börjar "vanliga hundägare" reagera på hur renrasavel bedrivs och kanske också i vilket syfte. Höjda ögonbryn märks på olika internetforum och folk börjar fråga sig vad det hela handlar om. Kärlek till hunden eller kärlek till berömmelse och rikedom?
Det är med stor förtjusning jag läser om upprörda hundägare som ifrågasätter renrasaveln. Självklart måste den ifrågasättas med tanke på alla defekter som finns inom denna avel idag.
På tapeten för collien är bland annat frågan om avel på rädda hundar. Ny statistik visar att det fortfarande i alldeles för hög utsträckning avlas på dokumenterat rädda collies i Sverige, troligen i andra länder också.
Det finns säkert raser som klarat sig undan både deformeringar och mentala problem och från uppfödare av dessa finns mycket att lära. Inom collievärlden verkar det dock inte finnas utrymme för vare sig samarbete eller förståelse. Två ord som beskriver den breda väg som finns att gå - för rasens skull. Jag tvivlar inte på att de finns de som försökt, och fortfarande försöker, jag tvivlar inte heller på att prestige är en av anledningarna till varför det verkar så omöjligt.
Vi människor är som vi är. Vi tycker inte om pekpinnar eller att någon ska säga hur vi ska göra. Det är säkert ett fullt normalt förhållningssätt. Men om det innebär att en tredje part, dvs hunden, blir lidande är det dags att svälja stoltheten.
Det är inte försvarbart att använda dokumenterat rädda hundar i avel. Det är inte heller försvarbart att bortförklara de resultat som redovisas i en Mentalbeskrivning. Den som har en rädd hund behöver inte gå ett MH för att veta det. Det har visat sig långt innan man klev in på MH-banan.
Vad krävs då för att stoppa avel på rädda hundar?
Är det regler förordningar, bestämmelser - allt det som vi människor skyr som pesten?
Om inte sunt förnuft råder kanske regler och förordningar är den enda framkomliga vägen. Den är inte bred men den leder till att hundar inte behöver lida på grund av mänsklig fåfänga och okunnighet.
Johan N.
söndag 20 september 2009
Dagens höjdpunkt
Det är så lugnt här där vi bor – åtminstone före och efter jakten, men den kan å andra sidan hålla på i månader från mitten av augusti och framåt, för först får råbocken sätta livet till, sedan getter och kiddar. Och så ska storbössan skjutas in, för sen i oktober brakar det loss!
Hursomhelst, annars är det lugnt här ute på landet. Det mesta man springer på är den enstaka joggaren eller svampälskaren. Ibland möter vi en timmerskördare på lilla smala vägen, med hjulkedjorna klingande och rasslande. Låter och ser ut som anfallande enheter ur Imperiets megadonter, om ni minns Star Wars. Och så länge grisfarmen byggdes, kunde vi gå dit och låta hundarna spatsera igenom en byggarbetsplats.
Annars är det lugnt. Man får passa på chanserna att låta hundarna se ovant folk.
Igår var det landsbygdsdag inne i Hjo – landsbygd i superkoncentrerad form på en plätt i hamnen – med rätt mycket folk ute för att titta i kanonvädret. Grönsaker, hemmagjord honung, hemmavärpta ägg, hemkokt godis. Förutom bröd bjöds det skådespel – fårklippning, ridning på stor häst, åk efter liten resignerad häst, kobeskådning och ankvallning!
Självklart måste man ta sig dit.
Här på piren hälsade Colliebusen stilfullt på läcker men blyg vit pudeltik, medan Eviga Mamman bekymrat undersökte läderklädda mänskobylten som låg raklånga på marken.
Nä, det var inte aspackade MC-killar! Bara en vanlig svensk bikeåkarfamilj, som vilade ut i gräset och solljuset, och som artigt bjöd Eviga Mamman att ta plats bland dem. Medan pudeltiken gjorde lekinvitationer på andra sidan.
Colliebusen fick köra sitt standardnummer: Språng Uppför Trappan till Hjo Seglarsällskaps lilla lokal.
Sedan vandrade vi iväg i hjoversionen av lördagsmyller.
Kollade två jättestora, idisslande varelser, som förskräckte Lilltiken till att börja med. Tittade på de travande hästarna. Såg de ömkligt nyklippta fåren, som drog sig tillbaka till sin trailer när tre collies klev fram och bligade. Lite besviken blev matte – inte större intresse än så?
Men så hände det!
Fyra ankor släpptes ur sin bur. En kvinna med käpp och bordercollie intog scenen ihop med ankorna.
Bordercollien var fantastisk. Samarbetet mellan hunden och föraren också. Till och med husse var imponerad!
Husse var inte den enda. Colliebusen stod stel som en pinne i kroppen och fixerade ankorna och bordercollien med blicken.
För honom var det dagens höjdpunkt.
Bodil Carlsson
Hursomhelst, annars är det lugnt här ute på landet. Det mesta man springer på är den enstaka joggaren eller svampälskaren. Ibland möter vi en timmerskördare på lilla smala vägen, med hjulkedjorna klingande och rasslande. Låter och ser ut som anfallande enheter ur Imperiets megadonter, om ni minns Star Wars. Och så länge grisfarmen byggdes, kunde vi gå dit och låta hundarna spatsera igenom en byggarbetsplats.
Annars är det lugnt. Man får passa på chanserna att låta hundarna se ovant folk.
Igår var det landsbygdsdag inne i Hjo – landsbygd i superkoncentrerad form på en plätt i hamnen – med rätt mycket folk ute för att titta i kanonvädret. Grönsaker, hemmagjord honung, hemmavärpta ägg, hemkokt godis. Förutom bröd bjöds det skådespel – fårklippning, ridning på stor häst, åk efter liten resignerad häst, kobeskådning och ankvallning!
Självklart måste man ta sig dit.
Här på piren hälsade Colliebusen stilfullt på läcker men blyg vit pudeltik, medan Eviga Mamman bekymrat undersökte läderklädda mänskobylten som låg raklånga på marken.
Nä, det var inte aspackade MC-killar! Bara en vanlig svensk bikeåkarfamilj, som vilade ut i gräset och solljuset, och som artigt bjöd Eviga Mamman att ta plats bland dem. Medan pudeltiken gjorde lekinvitationer på andra sidan.
Colliebusen fick köra sitt standardnummer: Språng Uppför Trappan till Hjo Seglarsällskaps lilla lokal.
Sedan vandrade vi iväg i hjoversionen av lördagsmyller.
Kollade två jättestora, idisslande varelser, som förskräckte Lilltiken till att börja med. Tittade på de travande hästarna. Såg de ömkligt nyklippta fåren, som drog sig tillbaka till sin trailer när tre collies klev fram och bligade. Lite besviken blev matte – inte större intresse än så?
Men så hände det!
Fyra ankor släpptes ur sin bur. En kvinna med käpp och bordercollie intog scenen ihop med ankorna.
Bordercollien var fantastisk. Samarbetet mellan hunden och föraren också. Till och med husse var imponerad!
Husse var inte den enda. Colliebusen stod stel som en pinne i kroppen och fixerade ankorna och bordercollien med blicken.
För honom var det dagens höjdpunkt.
Bodil Carlsson
fredag 18 september 2009
Ädel hundavel igen
OCH DE MÖRKA FLÄCKARNA KRYMPER!
Den som tycker att den svenska colliedebatten förstör ens humör kan växla om med att läsa den engelska.
Den 3 september skriver Dog World att nu drar det ihop sig för engelska kennelklubben. Snart får den ta och bestämma sig – ska den registrera två små dalmatinertjejer från amerikanska LUA-linjer, som är på väg in i landet? Eller ska den ställa sig i samma skyttegrav som amerikanska kennelklubben, den amerikanska rasklubbbens uppfödardominerade majoritet och de uppfödare som talar i den engelska rasklubbens namn?
Julie Evans, championshipship show judge i sin ras, har tänkt färdigt. Hon har sett de amerikanska urinvägsfriska hundarna och i hennes ögon är de dalmatiner. ”Skillnaden ligger i en enda gen, och det är den genen som dalmatinerrasen är i desperat behov av”, säger hon.
Artikeln följdes av en flodvåg av kommentarer på nätupplagan av tidningen. Den stora majoriteten, med och utan dalmatiner, hejar på Julie Evans. Flera dalmatinerägare berättar om sina stendrabbade hundar. Där är någons tredje dalmatinertik som fått avlivas p g a stenbildning. Där är en hanhund som har fått opereras tre gånger och som nu har fått urinröret flyttat ut ur penis, så att han klarar av att få ut stenarna i stället för att få stopp... men han kissar blod och skriker varje gång en sten pressas ut. Där är hunden som fick lämnas in på en hundpensionat och som hittas död i sin box nästa morron i blod och urin med en sprucken urinblåsa.
Ja, och så uppfödarna, förstås! De är ett par stycken. Och vet ni vad?
De har aaaaaldrig fött upp eller haft en enda dalmatiner med stenbildning.
De tror att det säkert är ovanligt – det är bara att ringa runt och fråga!
De tror att den där pointern 14 generationer längre bak hos Julie Evans små dalmatinertjejer nog trots allt har med sig något riktigt otäckt...Höftledsfel, kanske? Orange fläckar i pälsen? Höga benrörelser när de travar?
Julie Evans är förresten ingen auktoritet på dalmatiner och vi behöver verkligen vänta och se så att det kommer vetenskapliga bevis för det där med stenbildningen, för
...just, de har aaaaldrig fött upp en dalmatiner med stenbildning!
Julie Evans säger att hon vid det här laget bestämt sig för att ta in sina tikar alldeles oavsett vad engelska kennelklubben behagar besluta om registrering.
”If I can do something about I will, and I don´t care how unpopular it makes me.”
Bra jobbat, Evans! säger Collievänner. Lycka till med dina småtikar som inte behöver lågproteindiet och urinvägskirurgi för att få vara hundar.
Och måtte alla andra raser ha många sådana uppfödare som du!
Bodil Carlsson
Den som tycker att den svenska colliedebatten förstör ens humör kan växla om med att läsa den engelska.
Den 3 september skriver Dog World att nu drar det ihop sig för engelska kennelklubben. Snart får den ta och bestämma sig – ska den registrera två små dalmatinertjejer från amerikanska LUA-linjer, som är på väg in i landet? Eller ska den ställa sig i samma skyttegrav som amerikanska kennelklubben, den amerikanska rasklubbbens uppfödardominerade majoritet och de uppfödare som talar i den engelska rasklubbens namn?
Julie Evans, championshipship show judge i sin ras, har tänkt färdigt. Hon har sett de amerikanska urinvägsfriska hundarna och i hennes ögon är de dalmatiner. ”Skillnaden ligger i en enda gen, och det är den genen som dalmatinerrasen är i desperat behov av”, säger hon.
Artikeln följdes av en flodvåg av kommentarer på nätupplagan av tidningen. Den stora majoriteten, med och utan dalmatiner, hejar på Julie Evans. Flera dalmatinerägare berättar om sina stendrabbade hundar. Där är någons tredje dalmatinertik som fått avlivas p g a stenbildning. Där är en hanhund som har fått opereras tre gånger och som nu har fått urinröret flyttat ut ur penis, så att han klarar av att få ut stenarna i stället för att få stopp... men han kissar blod och skriker varje gång en sten pressas ut. Där är hunden som fick lämnas in på en hundpensionat och som hittas död i sin box nästa morron i blod och urin med en sprucken urinblåsa.
Ja, och så uppfödarna, förstås! De är ett par stycken. Och vet ni vad?
De har aaaaaldrig fött upp eller haft en enda dalmatiner med stenbildning.
De tror att det säkert är ovanligt – det är bara att ringa runt och fråga!
De tror att den där pointern 14 generationer längre bak hos Julie Evans små dalmatinertjejer nog trots allt har med sig något riktigt otäckt...Höftledsfel, kanske? Orange fläckar i pälsen? Höga benrörelser när de travar?
Julie Evans är förresten ingen auktoritet på dalmatiner och vi behöver verkligen vänta och se så att det kommer vetenskapliga bevis för det där med stenbildningen, för
...just, de har aaaaldrig fött upp en dalmatiner med stenbildning!
Julie Evans säger att hon vid det här laget bestämt sig för att ta in sina tikar alldeles oavsett vad engelska kennelklubben behagar besluta om registrering.
”If I can do something about I will, and I don´t care how unpopular it makes me.”
Bra jobbat, Evans! säger Collievänner. Lycka till med dina småtikar som inte behöver lågproteindiet och urinvägskirurgi för att få vara hundar.
Och måtte alla andra raser ha många sådana uppfödare som du!
Bodil Carlsson
torsdag 17 september 2009
Aha!
Ibland går man runt många år utan att fundera speciellt över saker som man hört någon gång. Jag har själv gått runt många år och trott att hundar är dumma medan katter är smarta för så sa någon till mig, för ganska många år sedan. "Hundar gör som de blir tillsagda medan katter har en egen vilja och inte låter sig dresseras". Självklart! En hund kommer till dig fix och färdig med alla grundkommandon inbyggda i systemet. Möjligtvis kan man lära dem lite specialtricks och det lär gå på en kafferast.
Trodde jag - i många år.
Nu är jag inne på det åttonde året med hund och först nu börjar jag förstå vad det hela handlar om.
Det är aldrig svårt att tycka om sin hund, det gör nog alla normala hundägare. Det är förstås en förutsättning för en god relation. Jag trodde att det räckte med det. Om jag visar hur mycket jag tycker om min hund så kommer den att göra allt för mig. Som den trogna kamrat den ska vara.
Det var innan hund nummer ett kom till familjen. Om vi så hade älskat ihjäl denna dam så skulle hon ändå inte gjort allt för oss. Hundar är inte sådana helt enkelt. De gör det som de själva vinner något på. Det var precis så hon gjorde, sökte upp allt spännande i sin omgivning
och gav blanka tusan i oss som menlöst stod och ropade "KOM!" - utan korv förstås, för det där med belöning hade vi inte riktigt pejling på då.
Insikten om vikten av belöningens smaklighet har sakta men säkert nått även min hjärna. Gudarna ska veta att det inte har gått fort men som man säger: "Bättre sent än aldrig!"
Matte har nog mer koll än jag i det fallet för jag har under dessa år trott att Frolic är så nära himmelriket en hund kan komma. Så Frolic fick det bli, på all träning.
Det gick inte dåligt egentligen men det stora lyftet, den strålande kontakten, den uppmärksamma hunden - den kom när belöningen verkligen blev himmelriket.
Så enkelt det kan vara - om man känner till knepen!
Korvälskarna!
Johan N.
Trodde jag - i många år.
Nu är jag inne på det åttonde året med hund och först nu börjar jag förstå vad det hela handlar om.
Det är aldrig svårt att tycka om sin hund, det gör nog alla normala hundägare. Det är förstås en förutsättning för en god relation. Jag trodde att det räckte med det. Om jag visar hur mycket jag tycker om min hund så kommer den att göra allt för mig. Som den trogna kamrat den ska vara.
Det var innan hund nummer ett kom till familjen. Om vi så hade älskat ihjäl denna dam så skulle hon ändå inte gjort allt för oss. Hundar är inte sådana helt enkelt. De gör det som de själva vinner något på. Det var precis så hon gjorde, sökte upp allt spännande i sin omgivning
och gav blanka tusan i oss som menlöst stod och ropade "KOM!" - utan korv förstås, för det där med belöning hade vi inte riktigt pejling på då.
Insikten om vikten av belöningens smaklighet har sakta men säkert nått även min hjärna. Gudarna ska veta att det inte har gått fort men som man säger: "Bättre sent än aldrig!"
Matte har nog mer koll än jag i det fallet för jag har under dessa år trott att Frolic är så nära himmelriket en hund kan komma. Så Frolic fick det bli, på all träning.
Det gick inte dåligt egentligen men det stora lyftet, den strålande kontakten, den uppmärksamma hunden - den kom när belöningen verkligen blev himmelriket.
Så enkelt det kan vara - om man känner till knepen!
Korvälskarna!
Johan N.
måndag 14 september 2009
Och jag ska aldrig mer tänka...
...att det inte är någon glädje med hösten! Ensilagemaskinerna dundrar fram igen, nu när spannmålsskörden är avklarad, och i spåren efter dem virrar möss och groddjur fram över den stubbade marken. Ormvråksfamiljen hänger i skyn och ropar till varandra med sina ljusa, sträva läten, glidflyger, sträcker ut en vinge för att fånga en uppvind och vänder bara genom att följa med vinddraget. Nånstans i skogsbrynet skriker korpfamiljen missunnsamt och otåligt i väntan på att ormvråkarna ska ge sig av.
Humlestören bär upp rankor med kottar.
Tidlösan lyser i morronsolen.
Promenaderna genom skogen förbi de försvunna torpen och deras betesmarker
tar oss ut på tomma ängar och åkrar
Och i mörkningen står collien och tittar ut mot det sista solblänket.
Bodil Carlsson
Humlestören bär upp rankor med kottar.
Tidlösan lyser i morronsolen.
Promenaderna genom skogen förbi de försvunna torpen och deras betesmarker
tar oss ut på tomma ängar och åkrar
Och i mörkningen står collien och tittar ut mot det sista solblänket.
Bodil Carlsson
fredag 11 september 2009
The times they are a-changin'
Kanske har fler än jag återsett delar av ”Hedebyborna” på TV under sommaren. För er som inte känner till serien så handlar den om en utpräglad lantbruksbygd och dess befolkning i en brytningstid . Bland de unga är det gamla bondelivet bara att förakta medan det nya stadslivet glorifieras, trots att ingen riktigt vet hur det där stadslivet egentligen ser ut. Men bra är det!
”Det är nya tider nu” löper som en röd tråd genom avsnitten. Baron är konkursmässig och skomakarn är på väg till Riksdagen – sannerligen nya tider! I ett Sverige ungefär vid den tid hundar som Fox (omnämnd i tidigare inlägg) blev champions.
Hur ser man på hundar som Fox idag? I en utställningsring skulle han förmodligen bli totalt utskrattad av både domare och publik. En pälsfattig krake, knappt värd en trea i kvalitet, eller vad tror ni? Ändå blev han champion när han bedömdes efter samma rasstandard som gäller än idag. Visst är det lite märkligt?
Hur som helst var han otvivelaktigt en champion och just champions kanske man ska ställa extra höga krav på, inte bara när det gäller exteriören. Man kan till och med tänka sig att införa en ny titel: VCh – VardagsChampion. En hund med denna titel klarar att gå på alla underlag, klarar att oberörd promenera längs en trafikerad stadsgata, klarar att villigt låta sig klappas av okända barn samt - som utan att lyfta ett morrhår klarar att lyssna på det stora kastrullraset i köket.
Varför inte? Det är trots allt nya tider nu!
onsdag 9 september 2009
The shadow of our ignorance: Skuggan
Återberättad efter Ursula le Guins A Wizard of Earthsea
Öarna kan vara forntidens Grekland, eller Shetlandsöana för tusen år sedan, det spelar ingen roll. Livet är rättframt på det gamla hårda viset. Man samlar ved för slippa frysa ihjäl när vintern kommer och fiskar eller sköter sina getter för att hålla svälten från dörren. Varje liten by har en smed – av nödvändighet, hur får man annars spik och kniv? Varje liten by har en byhäxa. Hon kan enkla besvärjelser, sådana som samlar ihop förrymda getter eller framkallar förälskelse. Ibland föds en trollkarl, vilket är en helt annan femma – en magiker! En som förstår världens rötter och balansen mellan regn och torka, mellan ljus och mörker, mellan det som har varit och det som är.
De är allihopa pojkar.Det är lite som med matlagning, kvinnorna totar ihop vardagskostens husmorstrollerier medan Stora Män blir kockar på femstjärniga magikerställen och grubblar livet igenom över ingredienserna i svårkomponerade förtrollningar. Magikergossarna föds lite överallt, men inte ofta och inte alltid i en familj som förstår dem. Om de har tur och blir igenkända skickas de till trollkarlsskolan på ön Roke för att lära sig hantera sin gåva. För som de gamla visa trollisarna säger – A little knowledge is a dangerous thing. Det är farligt att bara veta lite grann. Man behöver kunna det man håller på med. Annars går det illa.
Lille killen Sparvhök föds bland getter och fiskebåtar och stormbyar. Han är knappt knähög, när han samlar ihop sin första getflock med ett ord på magikerspråket. En berömd gammal magiker hör ryktet om Sparvhök, tar honom till lärling och skickar honom till sist till trollkarlsuniversitetet på ön Roke. Där går det riktigt bra för gossen! Sparvhök är väldigt smart, han lär sig väldigt fort, är väldigt stolt över sig själv och väldigt otålig att få visa hur duktig han är.
Konkurrensen är knivskarp. Alla de unga trollkarlsämnena på skolan sneglar på varandra, de smygtrollar på egen hand och de ryker ihop i trolleridueller för att bräcka varandra.
Sparvhök får en fiende. En flera år äldre kille från en adelsfamilj, som inte missar något tillfälle att tala om vilken tom tunna Sparvhök egentligen är. Så Sparvhök nappar. Han ska minsann visa adelsvalpen!
Han ska kalla fram Den Vackraste. Drottningen Elfarran, i de dödas rike sedan så många generationer att hon är bliven en saga, den vackraste kvinna som har funnits – henne ska Sparvhök kalla fram!
De andra bleknar och backar undan. Galenskap! Förhävelse!
Adelsgossen hånler.
-Snacka går ju! Men kom igen då, sätt igång!
Och det gör Sparvhök. Han blundar och lyfter armarna och börjar kalla fram Elfarran, medan mörkret samlas kring honom och allt dagsljus krymper ihop till en lysande glob mellan hans händer.
I den globen av ljus ser de som är kvar ett enda ögonblick Elfarrans undersköna ansikte. Och sedan kommer en oformlig skepnad farande ut ur underjorden och tar språnget rakt in i flocken av gapande pojkar. Skepnaden förföljer Sparvhök under lång tid. Den tar sig in i levande varelser runt honom och äter upp dem inifrån. Den kommer närmare och närmare inpå och Sparvhök kan inte komma undan den. Han känner dess närvaro jämt – den är ute efter honom. Förtvivlad frågar han en mycket gammal, döende magiker vad skepnaden egentligen är.
-Det är din skugga, säger den gamle mödosamt.
- It is the shadow of your ignorance. It is the shadow of your arrogance. It is the shadow that you cast!
Sparvhök lär sig till sist att erkänna den skugga han kastar. Han ser att om man hanterar krafter som är utanför ens kontroll – om man rubbar balansen mellan viktiga saker – så kan man kanske, för ett litet tag, kalla fram något som visar hela världen hur bra man är. Men det varar inte länge och det kostar förödelse.
Det är lätt att skriva ut ett recept på bredspektrumpenicillin för något som kanske är en öroninflammation. Man får credit och tacksamhet och känner sig mäktig. Men var gång man gör det, har man gjort det barnets kropp ett visst antal penicillinkänsliga bakterier fattigare och världen ett antal resistenta bakterier rikare. Balansen är ändrad. Någonstans kommer ett barn att slippa ha ont i örat. Och någon annanstans kommer ett prematurt barn att dö infekterat av sådana bakterier, som står emot allt.
Det är lätt att vilja trolla fram Den Vackraste genom att dribbla lite med ärftlighet. Hur lätt måste det inte ha verkat när genetiken var ny! Men var gång man dubblar generna för tippöron, eller utsökta mandelformade ögon, eller någon annan yttre detalj som man älskar och lätt kan se - och lätt kan tävla med och helst få fina priser för - då har man förtätat ett antal andra gener på köpet. Om man har otur är det generna för höftledsfel, hjärtfel, CEA, autoimmun pankreassjukdom, hemofili, immundefekter...och annat som man inte alls kunde se komma, men inte så lätt kan bli av med när de en gång har tagit språnget in i rasen. A little knowledge is a dangerous thing.
Så gick det till när en skugga dök upp i renrasaveln. Den äter upp våra raser inifrån, om vi inte ser upp.
Och vet ni vad? Vi själva har tydligen rätt svårt att se den där skuggan. Men det har inte allmänheten.
Och vad värre är – de ser att det är VÅR skugga.
Det är skuggan av vår okunnighet, när vi hanterar andra varelsers gener utan att ha koll på vad vi gör. Det är skuggan av vår arrogans, när vi förnekar att problemen existerar. Eller struntar i dem, så länge vi vinner våra priser. Vanligt folk ser det och misstror oss – och misstror våra hundar.
Skuggan idag är den som tidigare uppfödares val och prioriteringar inom de olika raserna har skapat. Det vi kan bestämma är hur lång skugga vi själva vill kasta. Vilka collies vill vi lämna efter oss?
.jpg)
Bodil Carlsson
Öarna kan vara forntidens Grekland, eller Shetlandsöana för tusen år sedan, det spelar ingen roll. Livet är rättframt på det gamla hårda viset. Man samlar ved för slippa frysa ihjäl när vintern kommer och fiskar eller sköter sina getter för att hålla svälten från dörren. Varje liten by har en smed – av nödvändighet, hur får man annars spik och kniv? Varje liten by har en byhäxa. Hon kan enkla besvärjelser, sådana som samlar ihop förrymda getter eller framkallar förälskelse. Ibland föds en trollkarl, vilket är en helt annan femma – en magiker! En som förstår världens rötter och balansen mellan regn och torka, mellan ljus och mörker, mellan det som har varit och det som är.
De är allihopa pojkar.Det är lite som med matlagning, kvinnorna totar ihop vardagskostens husmorstrollerier medan Stora Män blir kockar på femstjärniga magikerställen och grubblar livet igenom över ingredienserna i svårkomponerade förtrollningar. Magikergossarna föds lite överallt, men inte ofta och inte alltid i en familj som förstår dem. Om de har tur och blir igenkända skickas de till trollkarlsskolan på ön Roke för att lära sig hantera sin gåva. För som de gamla visa trollisarna säger – A little knowledge is a dangerous thing. Det är farligt att bara veta lite grann. Man behöver kunna det man håller på med. Annars går det illa.
Lille killen Sparvhök föds bland getter och fiskebåtar och stormbyar. Han är knappt knähög, när han samlar ihop sin första getflock med ett ord på magikerspråket. En berömd gammal magiker hör ryktet om Sparvhök, tar honom till lärling och skickar honom till sist till trollkarlsuniversitetet på ön Roke. Där går det riktigt bra för gossen! Sparvhök är väldigt smart, han lär sig väldigt fort, är väldigt stolt över sig själv och väldigt otålig att få visa hur duktig han är.
Konkurrensen är knivskarp. Alla de unga trollkarlsämnena på skolan sneglar på varandra, de smygtrollar på egen hand och de ryker ihop i trolleridueller för att bräcka varandra.
Sparvhök får en fiende. En flera år äldre kille från en adelsfamilj, som inte missar något tillfälle att tala om vilken tom tunna Sparvhök egentligen är. Så Sparvhök nappar. Han ska minsann visa adelsvalpen!
Han ska kalla fram Den Vackraste. Drottningen Elfarran, i de dödas rike sedan så många generationer att hon är bliven en saga, den vackraste kvinna som har funnits – henne ska Sparvhök kalla fram!
De andra bleknar och backar undan. Galenskap! Förhävelse!
Adelsgossen hånler.
-Snacka går ju! Men kom igen då, sätt igång!
Och det gör Sparvhök. Han blundar och lyfter armarna och börjar kalla fram Elfarran, medan mörkret samlas kring honom och allt dagsljus krymper ihop till en lysande glob mellan hans händer.
I den globen av ljus ser de som är kvar ett enda ögonblick Elfarrans undersköna ansikte. Och sedan kommer en oformlig skepnad farande ut ur underjorden och tar språnget rakt in i flocken av gapande pojkar. Skepnaden förföljer Sparvhök under lång tid. Den tar sig in i levande varelser runt honom och äter upp dem inifrån. Den kommer närmare och närmare inpå och Sparvhök kan inte komma undan den. Han känner dess närvaro jämt – den är ute efter honom. Förtvivlad frågar han en mycket gammal, döende magiker vad skepnaden egentligen är.
-Det är din skugga, säger den gamle mödosamt.
- It is the shadow of your ignorance. It is the shadow of your arrogance. It is the shadow that you cast!
Sparvhök lär sig till sist att erkänna den skugga han kastar. Han ser att om man hanterar krafter som är utanför ens kontroll – om man rubbar balansen mellan viktiga saker – så kan man kanske, för ett litet tag, kalla fram något som visar hela världen hur bra man är. Men det varar inte länge och det kostar förödelse.
Det är lätt att skriva ut ett recept på bredspektrumpenicillin för något som kanske är en öroninflammation. Man får credit och tacksamhet och känner sig mäktig. Men var gång man gör det, har man gjort det barnets kropp ett visst antal penicillinkänsliga bakterier fattigare och världen ett antal resistenta bakterier rikare. Balansen är ändrad. Någonstans kommer ett barn att slippa ha ont i örat. Och någon annanstans kommer ett prematurt barn att dö infekterat av sådana bakterier, som står emot allt.
Det är lätt att vilja trolla fram Den Vackraste genom att dribbla lite med ärftlighet. Hur lätt måste det inte ha verkat när genetiken var ny! Men var gång man dubblar generna för tippöron, eller utsökta mandelformade ögon, eller någon annan yttre detalj som man älskar och lätt kan se - och lätt kan tävla med och helst få fina priser för - då har man förtätat ett antal andra gener på köpet. Om man har otur är det generna för höftledsfel, hjärtfel, CEA, autoimmun pankreassjukdom, hemofili, immundefekter...och annat som man inte alls kunde se komma, men inte så lätt kan bli av med när de en gång har tagit språnget in i rasen. A little knowledge is a dangerous thing.
Så gick det till när en skugga dök upp i renrasaveln. Den äter upp våra raser inifrån, om vi inte ser upp.
Och vet ni vad? Vi själva har tydligen rätt svårt att se den där skuggan. Men det har inte allmänheten.
Och vad värre är – de ser att det är VÅR skugga.
Det är skuggan av vår okunnighet, när vi hanterar andra varelsers gener utan att ha koll på vad vi gör. Det är skuggan av vår arrogans, när vi förnekar att problemen existerar. Eller struntar i dem, så länge vi vinner våra priser. Vanligt folk ser det och misstror oss – och misstror våra hundar.
Skuggan idag är den som tidigare uppfödares val och prioriteringar inom de olika raserna har skapat. Det vi kan bestämma är hur lång skugga vi själva vill kasta. Vilka collies vill vi lämna efter oss?
.jpg)
Bodil Carlsson
tisdag 8 september 2009
Det är en sån dag igen...
Regnet häller ner över de nysnaggade åkrarna. Smattrar mot tak och fönster, studsar med pling upp ur den överfulla regntunnan, sorlar i dikena, gör geggljud under däcken på de enstaka bilar som irrat sig ut... Så många ljud vatten åstadkommer!
Vägrargrymtet från en collietik, till exempel.
När man hör det ljudet är det bara att vända om och klafsa hem igen. Okissat eller inte.
Det finns gränser för starkt ledarskap kan förmå henne till. Särskilt när ledarskapet är vattenskadat.
Och eftersom det är en SÅN dag, då pajkastarargumenten på Collieforum står som spön i backen igen och vi klafsar fram i samma gamla gegga av gräl som vi har gjort de senaste tio åren – i stället för att börja prata om hur vi vill att collies ska vara, vilket är vad vi borde diskutera, om vi vill vända rasens rykte och regsiffror -
-alltså: eftersom det är en SÅN dag, då ännu en diskussionstråd blir låst, denna gång efter 18 sidor, när det hela ohjälpligt spårar ur och man inser att det absolut enda tänkvärda skälet för att byta ras är rasens ägare...
....well, let me tell you a story. Jag har inte hittat på den sjäv – det gjorde Ursula le Guin. Men i trettio år har jag tänkt, att den borde vara obligatorisk läsning för varenda läkarstuderande och varenda hunduppfödare.
(Fortsättning följer...)
Bodil Carlsson
Vägrargrymtet från en collietik, till exempel.
När man hör det ljudet är det bara att vända om och klafsa hem igen. Okissat eller inte.
Det finns gränser för starkt ledarskap kan förmå henne till. Särskilt när ledarskapet är vattenskadat.
Och eftersom det är en SÅN dag, då pajkastarargumenten på Collieforum står som spön i backen igen och vi klafsar fram i samma gamla gegga av gräl som vi har gjort de senaste tio åren – i stället för att börja prata om hur vi vill att collies ska vara, vilket är vad vi borde diskutera, om vi vill vända rasens rykte och regsiffror -
-alltså: eftersom det är en SÅN dag, då ännu en diskussionstråd blir låst, denna gång efter 18 sidor, när det hela ohjälpligt spårar ur och man inser att det absolut enda tänkvärda skälet för att byta ras är rasens ägare...
....well, let me tell you a story. Jag har inte hittat på den sjäv – det gjorde Ursula le Guin. Men i trettio år har jag tänkt, att den borde vara obligatorisk läsning för varenda läkarstuderande och varenda hunduppfödare.
(Fortsättning följer...)
Bodil Carlsson
måndag 7 september 2009
Träningshelg i korvens tecken
En sådan är just avslutad, tillsammans med stundtals osäkre killen som visade sig vara modig till tusen när korven kom fram. Borta var bekymmer om människor som tittade på, borta var (efter något som kändes som ett ögonblick) osäkerheten inför den främmande kursledaren: Herregud, hon delade ju ut korv! Och inte lite heller!
Vi lydnadsnoviser, dvs jag och hanen, tränade kast med liten korv samt ingång till husse under första träningsdagen. Och riktigt framgångsrikt, om jag får strunta i Jantelagen för en kort stund.
Följande dag vidtog ännu mer träning på främmande människor, ett specialmoment för min hund och nu blev det frikostiga givor med korv som han hämtade hos de andra kursdeltagarna. Det var en ren fröjd att se honom glad och förväntansfull springa fram till okända människor och plocka upp de korvbitar som främlingarna villigt pekade på.
Nyttigt också att få en van colliemänniskas syn på problemet och framför allt att få förslag på lösningar! Tack, Yvonne!
Efter en sådan här helg känns det gott att vara collieägare. Att få veta att man har en hund som duger mycket väl, trots vissa brister.
Collieägare är ibland experter på att hitta fel hos sina hundar, mindre bra på att se de positiva sidor som hunden har. Men de finns – det gäller bara att locka fram dem! Jag har förstått att KORV är nyckeln till framgång i hundträningens bransch. Så nu får det bli kladdiga fickor ett tag framöver. Den motivation jag såg framkallas av korv har frälst mig. No more leversnittar!
Nu ligger han här bredvid mig, den lille svarte, utslagen efter helgens prövningar. Jag tror han är nöjd… Och det är jag med.
Johan N.
Vi lydnadsnoviser, dvs jag och hanen, tränade kast med liten korv samt ingång till husse under första träningsdagen. Och riktigt framgångsrikt, om jag får strunta i Jantelagen för en kort stund.
Följande dag vidtog ännu mer träning på främmande människor, ett specialmoment för min hund och nu blev det frikostiga givor med korv som han hämtade hos de andra kursdeltagarna. Det var en ren fröjd att se honom glad och förväntansfull springa fram till okända människor och plocka upp de korvbitar som främlingarna villigt pekade på.
Nyttigt också att få en van colliemänniskas syn på problemet och framför allt att få förslag på lösningar! Tack, Yvonne!
Efter en sådan här helg känns det gott att vara collieägare. Att få veta att man har en hund som duger mycket väl, trots vissa brister.
Collieägare är ibland experter på att hitta fel hos sina hundar, mindre bra på att se de positiva sidor som hunden har. Men de finns – det gäller bara att locka fram dem! Jag har förstått att KORV är nyckeln till framgång i hundträningens bransch. Så nu får det bli kladdiga fickor ett tag framöver. Den motivation jag såg framkallas av korv har frälst mig. No more leversnittar!
Nu ligger han här bredvid mig, den lille svarte, utslagen efter helgens prövningar. Jag tror han är nöjd… Och det är jag med.
Johan N.
onsdag 2 september 2009
Gamla tiders hundar...eller?
På nätet kan man hitta det mesta. Boken Svenskt Rashundsgalleri från 1940, t ex. Den kan man läsa länge och begrunda gamla tiders hundar och gamla tiders Sverige.
Huvudredaktör är greve Mårten Kalling, inledningen skrivs av prins Carl Bernadotte, och övriga författares titlar anges noggrant – professor, fil dr., friherre, vet.-med. dr och major.
Det är ingen slump. De rasrena hundarna fanns inte under var mans tak den gången. De var bättre folks nöje. En enda kvinna finns med. Hon svarar mycket riktigt för avsnittet om pälsvård och bär den stolta titeln Fru!
Somt ger en svindel. ”Blandraser inom människosläktet ha dålig renommé. De äro opålitliga, degenererade varelser i många fall, och samma är förhållandet inom hundsläktet.” Så kunde man alltså skriva för sjuttio år sedan, när personer med sådana uppfattningar hade total makt att praktisera sina idéer i Tyskland - med känt resultat. Fläktar av den stormen fyllde ett och annat segel här också, som vi vet.
Men tiden och människorna går inte att dra över en kam. I kapitlet Arméhunden talar en yrkesmilitär, majoren och chefen för arméhundsväsendet Einar Edström – som visar sig älska och ha respekt för hundar, och som uppenbart hatar krig. Kanske att att förvänta hos en som har lärt känna båda, men rösten som talar till en över alla dessa år väcker stor sympati. En del känns välbekant, t ex korta reflexioner kring en ras, som hålls av personer ”vilka anse sig hava rättighet att gå omkring med mer eller mindre farliga djur” och som ”med förtjusning lärt sina hundar anfallsteknikens alla finesser men underlåtit att lära dem den ännu viktigare appellen” - alltså grundlydnaden. Gissa vilken ras som var den tidens beryktade kamphund?
Jo, schäfern!
En del är förvånansvärt rakt på sak. Detta är presentationen av airedale terrier: ”Den överdrivna förädling som rasen i England varit utsatt för till utställningsobjekt, har icke inverkat gott på dess förstånd och fattningsförmåga.” Så kunde man tycka då – utan att få fyra sidors utspel i Hundsport över sig!
Och vad sägs om detta?
”En del personer, som ägnat sig åt avel av brukshundar, hava icke tillräckligt beaktat, att djurens skönhetsvärde, som för övrigt snabbt växlat, icke får vara det huvudsakliga.” På hundfronten intet nytt! Samma batalj mellan förpackningens vänner och innehållets...
Och nu! Hur såg de gamla godingarna ut? Vissa av de (tänker man sig) med kärlek och stolthet insända fotografierna är inga höjdare – men här kommer det första.
Gamle Muck, född 1936, blir första collieporträttet. Varför? Jag blinkade till, när jag såg den bilden. Ett litet ögonblick trodde jag att jag såg Colliebusen, född 2005!
Om ni som ser kommande foton tycker att de påminner om collies som ni har haft – tala om det!
Bodil Carlsson
Huvudredaktör är greve Mårten Kalling, inledningen skrivs av prins Carl Bernadotte, och övriga författares titlar anges noggrant – professor, fil dr., friherre, vet.-med. dr och major.
Det är ingen slump. De rasrena hundarna fanns inte under var mans tak den gången. De var bättre folks nöje. En enda kvinna finns med. Hon svarar mycket riktigt för avsnittet om pälsvård och bär den stolta titeln Fru!
Somt ger en svindel. ”Blandraser inom människosläktet ha dålig renommé. De äro opålitliga, degenererade varelser i många fall, och samma är förhållandet inom hundsläktet.” Så kunde man alltså skriva för sjuttio år sedan, när personer med sådana uppfattningar hade total makt att praktisera sina idéer i Tyskland - med känt resultat. Fläktar av den stormen fyllde ett och annat segel här också, som vi vet.
Men tiden och människorna går inte att dra över en kam. I kapitlet Arméhunden talar en yrkesmilitär, majoren och chefen för arméhundsväsendet Einar Edström – som visar sig älska och ha respekt för hundar, och som uppenbart hatar krig. Kanske att att förvänta hos en som har lärt känna båda, men rösten som talar till en över alla dessa år väcker stor sympati. En del känns välbekant, t ex korta reflexioner kring en ras, som hålls av personer ”vilka anse sig hava rättighet att gå omkring med mer eller mindre farliga djur” och som ”med förtjusning lärt sina hundar anfallsteknikens alla finesser men underlåtit att lära dem den ännu viktigare appellen” - alltså grundlydnaden. Gissa vilken ras som var den tidens beryktade kamphund?
Jo, schäfern!
En del är förvånansvärt rakt på sak. Detta är presentationen av airedale terrier: ”Den överdrivna förädling som rasen i England varit utsatt för till utställningsobjekt, har icke inverkat gott på dess förstånd och fattningsförmåga.” Så kunde man tycka då – utan att få fyra sidors utspel i Hundsport över sig!
Och vad sägs om detta?
”En del personer, som ägnat sig åt avel av brukshundar, hava icke tillräckligt beaktat, att djurens skönhetsvärde, som för övrigt snabbt växlat, icke får vara det huvudsakliga.” På hundfronten intet nytt! Samma batalj mellan förpackningens vänner och innehållets...
Och nu! Hur såg de gamla godingarna ut? Vissa av de (tänker man sig) med kärlek och stolthet insända fotografierna är inga höjdare – men här kommer det första.
Gamle Muck, född 1936, blir första collieporträttet. Varför? Jag blinkade till, när jag såg den bilden. Ett litet ögonblick trodde jag att jag såg Colliebusen, född 2005!
Om ni som ser kommande foton tycker att de påminner om collies som ni har haft – tala om det!
Bodil Carlsson
tisdag 1 september 2009
COLLIEVÄNNER PROUDLY PRESENT...
Ytterligare en collie, vida omtalad - i vissa kretsar - för sitt ohanterliga humör och beteende, sitt störande uppträdande på utställning m m. Mad, bad and dangerous to know!
(Även denna gång är den farliga hunden till höger i bilden.)
(Även denna gång är den farliga hunden till höger i bilden.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)